1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notes de bas de page:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Notes de bas de page:

4137. ‘Et miserim te in laetitia et in canticis’: quod significet statum in quo tunc ex proprio credidisset quod fuisset quoad vera, constat ex significatione ‘miserim te’ ¹ quod sit quod se separaverit ex libero, sed quod non se separavisset cum in illo statu esset, constat ex illis quae prius n. 4113 dicta sunt; inde patet ² quod illa verba a Labane dicta sint in statu in quo tunc ex proprio credidisset quod fuisset, ex proprio enim credere est ex non vero, at ex non proprio sed ex Domino ³ , est ex vero: quod status sit quoad vera, significatur per ‘mittere in laetitia et in canticis’; laetitia enim et cantica praedicantur de veris:

[2] in Verbo laetitia et gaudium passim nominantur, et quandoque utrumque simul, at nominatur laetitia cum agitur de vero et ejus affectione, et gaudium ‘cum’ de bono et ejus affectione; ut apud Esaiam,

Ecce gaudium et laetitia occidere bovem, et mactare pecudem, edere carnem et bibere vinum, 22:13;

ubi ‘gaudium’ praedicatur de bono, et ‘laetitia’ de vero:

apud eundem,

Clamor super vino in plateis, desolabitur ⁴ omnis laetitia, et exsulabit omne gaudium, 24:11:

apud eundem,

Redempti Jehovae revertentur, et venient zionem cum cantu, et gaudium aeternitatis super capite eorum; gaudium et laetitia assequentur, et fugient tristitia et gemitus, 35:10; 51:11:

apud eundem,

Consolabitur Jehovah Zionem, ... gaudium et laetitia invenietur in ea, confessio et vox cantus, 51:3:

apud Jeremiam,

Cessare faciam ex urbibus Jehudae, et ex plateis Hierosolymae, vocem gaudii, et vocem laetitiae, vocem sponsi et vocem sponsae, quia in vastitatem erit terra, 7:3; 25:10;

apud eundem,

Vox gaudii et vox laetitiae, et vox sponsi et vox sponsae vox dicentium, Confitemini Jehovae Zebaoth, Jer. 33:11:

apud eundem,

Collecta est laetitia et exsultatio ex Carmele, et ex terra Moabi 48:33:

apud Joelem,

Nonne coram oculis nostris cibus excisus est, e domo Dei nostri laetitia et exsultatio? 1:16:

apud Zachariam,

Jejunium erit domui Jehudae in gaudium et in laetitiam, et in festa bona, 8:19.

[3] Qui non novit quod in Verbi singulis sit conjugium caeleste, hoc est, conjugium boni et veri, crederet quod utrumque, nempe gaudium et laetitia, unum essent, et modo dicta ob majorem emphasim rei, ita quod unum superfluum, sed non ita est, nam ne minimum vocis dictum est absque sensu spirituali; ‘gaudium’ in allatis locis et ⁵ quoque in aliis, praedicatur de bono, et ‘laetitia’ de vero, videatur etiam n. 3118. Quod ‘cantica’ etiam praedicentur de veris, constat a pluribus in Verbo locis ubi cantica nominantur, ut Esai. 5:1; 24:9; 26:1; 30:29; 42:10; Ezech. 26:13; Amos 5:23, et alibi.

[4] Sciendum quod omnia quae in regno Domini se referant vel ad bonum vel ad verum, hoc est, ad illa quae amoris sunt et quae fidei charitatis; illa quae se referunt ad bonum seu quae amoris sunt, vocantur caelestia; quae autem se referunt ad verum seu quae fidei charitatis sunt, dicuntur spiritualia; quia in Verbi omnibus et singulis agitur ⁶ de regno Domini, et in supremo sensu de Domino, et regnum Domini est conjugium boni et veri seu est conjugium caeleste, et Ipse Dominus est in Quo Conjugium Divinum et ex Quo conjugium caeleste, ideo in Verbi omnibus et singulis est conjugium illud, quod exstat imprimis apud Prophetas, ubi repetitiones unius rei, mutatis solum vocibus, occurrunt; at illae ⁷ repetitiones nullibi sunt inanes, sed per unam expressionem significatur caeleste, hoc est, id quod amoris seu boni est, et per alteram spirituale, hoc est, id quod fidei charitatis seu veri est; inde patet quomodo conjugium caeleste, hoc est, regnum Domini est in singulis Verbi, ac in supremo sensu ipsum Conjugium Divinum, seu Dominus.

Notes de bas de page: