1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notes de bas de page:

886. That 'olive' means the good that stems from charity is clear not only from the meaning of 'olive' but also from the meaning of 'oil' in the Word. Olive oil in addition to spices was used to anoint priests and kings, and it was also used in the lamps. Concerning the former, see Exodus 30:24, and the latter, Exodus 27:20. The reason olive oil was used in anointing and in lamps was that it represented everything celestial and so everything good that stems from love and charity. Oil is in fact the essential element of the tree, its soul so to speak, as the celestial or the good that stems from love and charity is the essential element or soul itself of faith. This is the origin of its representation. That 'oil' means that which is celestial or the good that stems from love and charity may be confirmed from many places in the Word, but since the olive itself is referred to here, let some that confirm the meaning solely of the olive be quoted. In Jeremiah,

Jehovah called your name, Green Olive Tree, fair with shapely fruit. Jeremiah 11:16.

The name given here applies to the Most Ancient or celestial Church, which was the basis of the Jewish Church. Consequently all the representatives of the Jewish Church had regard to celestial things, and through the latter to the Lord.

[2] In Hosea,

His branches will go out and his beauty will be like the olive, and his smell like that of Lebanon. Hosea 14:6.

This refers to the Church that is to be established. Its beauty is 'the olive', that is, the good that stems from love and charity, while 'the smell like that of Lebanon' is resulting affection for the truth of faith. 'Lebanon' stands for its cedars, which meant spiritual things, or the truths of faith.

In Zechariah,

Two olive trees beside the lampstand, one on the right of the bowl and one on the left of it. These are the two sons of pure oil, standing beside the Lord of the whole earth. Zechariah 4:3, 11, 14.

Here 'the two olive trees' stands for the celestial and the spiritual, and so for love which belongs to the celestial Church and for charity which belongs to the spiritual Church. These stand to the right and to the left of the Lord. 'The lampstand' here means the Lord, just as it used to represent Him in the Jewish Church. 'The lamps' are celestial things from which spiritual things radiate like rays of light, or light itself, from a flame. In David,

Your wife will be like a fruitful vine on the sides of your house, your sons will be like olive shoots. Psalms 128:3.

Here 'a wife like a vine' stands for the spiritual Church, and 'sons' stands for the truths of faith which are called 'olive shoots' because they stem from the goods of charity. In Isaiah,

Gleanings will be left in it, as the shaking of an olive tree, two or three berries on the top of the [highest] branch. Isaiah 17:6.

This refers to the remnants residing with a person. 'Olives' stands for celestial remnants. In Micah,

You will tread olives but not anoint yourself with oil, and tread the new wine but not drink wine. Micah 6:15.

And in Moses,

You will plant and dress vineyards but not drink wine. You will have olive trees within all your borders but not anoint yourself with oil. Deuteronomy 28:39-40.

The subject here is the abundance of doctrinal detail concerning the goods and truths of faith which they rejected because of the kind of people they were. From these quotations it becomes clear that 'a leaf' means the truth of faith and 'olive' the good that stems from charity. And similar things are meant by 'the olive leaf which the dove was carrying in its mouth', that is, a small measure of the truth of faith deriving from the good that stems from charity was now showing itself with the member of the Ancient Church.