De obras de Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet #2

Estudiar este pasaje

  
/ 603  
  

2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en 1 , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Notas a pie de página:

1. Att kristna utforskats i det andra livet angående den föreställning de hade om den ende Guden, och att det utrönts, att de hade en uppfattning om tre gudar Himmelska Hemligheter 2329, 5256, 10736, 10738, 10821. Att en Gudomlig Treenighet i Herren erkännes i himlen nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303.

  
/ 603  
  

De obras de Swedenborg

 

Arcana Coelestia #2441

Estudiar este pasaje

  
/ 10837  
  

2441. ‘Sol egressus super terram’: quod significet tempus ultimum quod ultimum judicium vocatur, constat ex significatione ‘exortus solis’ cum agitur de temporibus et statibus Ecclesiae; quod tempora diei, sicut quoque tempora anni significent in sensu interno successivos status Ecclesiae, prius n. 2323 ostensum est; et quod aurora seu mane adventum Domini seu appropinquationem regni Ipsius, n. 2405; 11 nunc ‘exortus solis’ seu egressus ejus super terram, ipsam praesentiam; et hoc ex causa quia tam sol quam oriens significat Dominum; quo ‘sol’, videatur n. 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120; et quod ‘oriens’, n. 101.

[2] Quod praesentia Domini sit idem cum ultimo tempore quo judicium vocatur, inde est quia praesentia Ipsius separat bonos a mali et secum habet quod boni eleventur in caelum et mali se conjiciant in infernum; nam in altera vita ita se habet: Dominus est Sol universo caelo, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, est enim Divinum Caeleste Amoris Ipsius quod ita coram oculis eorum apparet, et ipsam lucem caeli effective facit; quantum itaque in caelesti amore sunt, tantum in caelestem illam lucem quae a Domino, elevantur; quantum autem a caelesti amore remoti sunt, tantum 1 inde a luce in infernales tenebras se conjiciunt:

[3] inde nunc est quod ‘exortus solis’ per quem significatur praesentia Domini, involvat tam salvationem bonorum quam damnationem malorum; et nunc dicatur primum quod Lot venit Zoarem hoc est, quod salvati sint qui per ‘Lotum’ hic repraesentantur, et mox quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et 2 Amoram 3 sulphur et ignem’, hoc est, quod mali damnati sint.

[4] Qui in malis amoris sui e mundi sunt, hoc est, ‘qui’ in odiis contra omnia amoris in Dominum et charitatis erga proximum, illis lux caeli effective apparet sicut caligo, quare dicitur in Verbo quod ‘sol iis atratus sit’, per quod significatur quod rejecerint omne amoris et charitatis, et receperint omne quod contrarium est; ut apud Ezechielem,

Obtegam, cum exstinxero te, caelos, et atrabo stellas eorum solem nube obtegam, et luna non lucere faciet lucem suam, omnia luminaria lucis in caelis atrabo super te, [et] dabo tenebras super terra tua, 32:7, 8;

quisque videre potest quod per ‘obtegere caelos, atrare stellas, obtegere solem, atrare luminaria lucis’ alia significentur:

[5] similiter apud Esaiam,

Obtenebratus sol in egressu suo, et luna non splendere facie lucem suam, 13:9, 10:

et apud Joelem,

Sol et luna atrantur, et stellae retrahunt splendorem suum 2:2, 10.

Constare itaque potest quid per haec Domini verba significatur, ubi de ultimo tempore Ecclesiae quod judicium vocatur, apud Matthaeum, Statim post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lucem suam, et stellae cadent de caelo, 24:29;

quod nempe non sol per ‘solem’, non luna per ‘lunam’, nec stellae per ‘stellas’, sed quod per ‘solem’ amor et charitas, per ‘lunam’ fides inde, perque ‘stellas’ cognitiones boni et veri, significentur, quae tunc obscurata dicuntur, 4 amittere lucem, et cadere de caelo, cum nulla amplius agnitio Domini et nullus amor in Ipsum et nulla charitas erga proximum, quibus factis nullis, occupat hominem amor sui cum 5 falsis inde; unum enim est consequens alterius:

[6] inde etiam apud Johannem ita, Quartus angelus effudit phialam suam in solem, et datum illi est aestu adurere homines per ignem, itaque aestuarunt homines aestu magno, et blasphemarunt nomen Dei, Apoc. 16:8, 9;

ubi etiam de ultimis temporibus Ecclesiae agitur cum exstinguitur omnis amor et charitas, aut, secundum communem modum loquendo, quando nulla amplius fides; exstinctio amoris et charitatis intelligitur per quod ‘effusa sit phiala in solem’, ac inde tunc amor sui et ejus cupiditates per quod ‘adurerentur homines per ignem’, et quod ‘aestuarent aestu magno’; blasphematio nominis Dei inde est.

[7] Antiqua Ecclesia nihil aliud per ‘solem’ intellexit quam Dominum, et Divinum caeleste amoris Ipsius, quare ritus iis 6 orandi fuit versus orientem solis, tunc ne quidem cogitando de sole; at postquam posteri perdiderunt cum reliquis repraesentativis et significativis etiam hoc, tunc coeperunt ipsum solem et lunam colere, qui cultus emanavit ad plures gentes, usque adeo ut illis templa dicarent, et statuas ponerent, et quia tunc 7 sol et luna oppositum sensum acceperunt 8 , significant amorem sui et mundi, qui prorsus contrarii sunt amori caelesti et spirituali; inde in Verbo per ‘cultum solis et lunae’ intelligitur cultus sui et mundi,

[8] ut apud Mosen,

Ne forte tollas oculos tuos ad caelum, et videas solem et lunam, et stellas, omnem exercitum caelorum, et impellaris, et incurves te illis, et servias illis, Deut. 4:19;

et apud eundem,

Si iverit, et serviverit diis aliis, [et incurvaverit se illis], et soli aut lunae, aut omni exercitui caelorum, quod non praecepi, ... tunc lapidabis eos lapidibus, et morientur, Deut. 17:3, 5;

in tale idololatricum versus est cultus antiquus, cum nihil internum significari in ritibus Ecclesiae amplius crediderunt, sed modo externum:

[9] similiter apud Jeremiam,

In tempore isto ossa regum Jehudae, principum sacerdotum, prophetarum, et habitatorum Hierosolymae, expandent soli lunae, et omni exercitui caelorum, quae amaverunt, et quibus serviverunt, 8:1, 2;

‘sol’ pro amore sui et ejus cupiditatibus: ‘quod expanderent ossa’ significat infernalia quae talibus:

apud eundem,

Confringet statuas domus solis, quae in terra Aegypti, domos deorum Aegypti comburet igne, 43:13;

‘statuae domus 9 ’ pro cultu sui.

Notas a pie de página:

1. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

2. The Manuscript inserts super.

3. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

4. The Manuscript inserts et.

5. The Manuscript inserts et amor mundi.

6. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

7. The Manuscript has tunc after luna.

8. The Manuscript has accipiunt.

9. The Manuscript has solis.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

De obras de Swedenborg

 

Arcana Caelestia #2495

Estudiar este pasaje

  
/ 10837  
  

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.

  
/ 10837