1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notas a pie de página:

10551. ‘Et fuit, cum intravit Moscheh in tentorium, descendit columna nubis, et stetit ad ostium tentorii, et loquebatur cum Moscheh’: quod significet postquam Verbum evanuit ex captu eorum, densum obscurum occuparet illos ad extra, et tamen clare perciperetur ab intra, constat ex significatione ‘cum intravit Moscheh in tentorium’ quod sit postquam Verbum evanuit e captu eorum, de qua nunc supra n. 10550; ex significatione ‘columnae nubis’ quod sit densum obscurum respective ad gentem illam; per ‘nubem’ enim significatur externum Verbi, Praef. ad Gen. 18 ¹ , et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8443, 8781, et quoque obscurum Verbi illis qui non in illustratione sunt, ac densum obscurum illis qui in externo Verbi separato ab interno sunt, n. ² 6832, 8106, 8814, 8819, 9430; ex significatione ‘stare ad ostium’ quod sit ad extra, de qua ³ supra n. 10549; ex significatione ‘loqui cum Moscheh’ quod sit clare percipere ab intra; per ‘Moschen’ enim significatur Verbum in se spectatum, videatur n. 9372, et per ‘loqui’ significatur percipere, in locis citatis n. 10290; quod sit ab intra, est quia Moscheh, cum quo loquebatur ‘columna nubis’, intus in tentorio fuit.

[2] Quid sit videre ab extra, et percipere ab intra, dicendum est: qui in illustratione sunt cum legunt Verbum, illi vident illud ab intra, nam internum eorum apertum est, ac internum quando apertum, est in luce caeli; haec lux influit et illustrat, tametsi homo id nescit; quod nesciat, est causa quia lux illa influit in cognitiones quae in memoria hominis, et cognitiones illae sunt in luce naturali; et quia homo ex illis cogitat sicut ex se, non ⁴ appercipere potest influxum, sed usque ex variis indiciis scire potest quod in illustratione fuerit; at usque fallitur omnis qui credit se in illustratione esse si non amet scire verum propter verum et propter bonum vitae, ita qui non amat Divinum Verum propter vitam, quoniam vivere secundum Divina Vera ex Verbo est amare Dominum; et a Domino cum Ipse ⁵ amatur, est omnis illustratio.

[3] Qui autem non pro fine habent vitam secundum Divina Vera ex Verbo sed pro fine honorem, lucrum, ac famam, et sic Divina Vera Verbi pro mediis, illi haudquaquam in aliqua illustratione possunt esse, nam finis hic est mundanus et corporeus, et non spiritualis et caelestis; et ideo claudit internum hominem, quo clauso nulla lux e caelo influere potest et illustrare; hi si credunt se in illustratione esse cum legunt Verum, prorsus falluntur, cogitant enim non ex caelo sed ex mundo, ⁶ ita non a Domino sed a semet; et quantum a semet et a mundo, tantum ex ⁷ luce naturali separata a luce caelesti, et ⁸ lux naturalis separata ⁹ a luce caelesti est mera caligo in spiritualibus; hi si sibi persuadent vidisse aliquid ex illustratione, est fallacia, nam non aliunde percipiunt num verum sit quam ex aliis per confirmationes, quod est videre verum ab extra et non ab intra, vel ex fide persuasiva, quae qualis sit, videatur n. 9363-9369; tales possunt videre falsum ut verum, ac verum ut falsum, ut et malum ut bonum, ac bonum ut malum.

[4] Ex his constat quid sit videre Verbum ab extra ¹⁰ et percipere illud ab intra; videre illud ab extra est quod significatur per quod populus steterit ad ostium tentorii et spectaverit post Moschen, tum quod viderit columnam nubis stantem ad ostium tentorii, et incurvaverit se ad ostium tentorii; at percipere Verbum ab intra est quod significatur per quod Moscheh intraverit in tentorium, et quod columna nubis quae ad ostium tentorii, locuta sit cum Mosche.

[5] Paucis etiam dicetur quomodo influxus fit per ¹¹ quem illustratio: angeli aeque ac homines percipiunt Verbum cum legitur, sed angeli spiritualiter, homines autem naturaliter; homo cui internum apertum est etiam percipit Verbum spiritualiter, sed hoc nescit ille cum in mundo vivit quia spiritualis ejus cogitatio influit in naturalem in externo homine, et ibi se sistit videndam; verum usque interior illa cogitatio est quae illustrat, et per quam fit influxus a Domino; quidam eruditi per intuitionem in sua cogitata, et per reflexiones tunc, ¹² etiam observaverunt quod detur apud hominem cogitatio interior quae non apparet, quare ejus ideas vocaverunt immateriales et intellectuales quas distinxerunt ab ideis cogitationis exterioris quae apparent, quas vocaverunt naturales et materiales; sed nesciverunt quod interioris cogitationis ideae sint spirituales, et quod illae cum defluunt, vertantur in naturales, et quod appareant ¹³ sub alia specie, ¹⁴ et sub alio habitu; ex his aliquatenus constare potest quomodo fit influxus per quem illustratio.

Notas a pie de página:

5585. ‘Dicendo, Non videbitis facies meas’: quod significet quod nulla commiseratio, constat a significatione ‘facierum’, cum praedicantur de homine, quod sint interiora ejus, nempe affectiones et inde cogitationes, de qua n. 358, 1999, 2434, 3527, 3573, 4066, 4796, 4797, 5102; at cum praedicantur de Domino, quod sit misericordia seu commiseratio, inde ‘non videre facies’ est non misericordia seu nulla commiseratio; Dominus enim per ‘Josephum’ hic in supremo sensu repraesentatur; non quod nulla commiseratio sit apud Dominum, est enim ipsa misericordia, sed cum non medium est quod conjungit, tunc apparet homini quasi nulla commiseratio in Domino; causa ¹ est quia si non medium conjungens, nulla receptio boni est, et cum nulla receptio boni, est malum loco ejus; si homo tunc ad Dominum clamat, quia ex malo clamat, ita pro se contra omnes, ² nulla auditio est; hoc apparet sicut nulla commiseratio.

[2] Quod ‘facies Jehovae’ seu Domini sit misericordia, constare potest ex Verbo; est enim facies Jehovae seu Domini in proprio sensu ipse amor Divinus, et quia est amor Divinus, est ³ misericordiae, nam haec ex amore est erga genus humanum in tantis miseriis constitutum. Quod ‘facies Jehovae’ seu Domini sit Divinus Amor, constare potest ex facie Domini cum Dominus coram Petro, Jacobo et Johanne transformatus fuit, hoc est, cum illis Divinum Suum ostendit, tunc Facies Ipsius sicut sol splenduit, Matth. 17:2; quod ‘sol’ sit Divinus Amor, ostensum videatur n. 30-38, 1521, 1529-1531, 2441, 2495, 3636, 3643, 4060, 4321 fin. , 4696; IpsumDivinum Domini ⁴ nusquam apparuerat ⁵ in aliqua facie, sed Divinum Humanum Ipsius et per illud sicut in illo Divinus Amor, seu respective ad genus humanum, Divina Misericordia; haec nempe Divina Misericordia in Divino Humano vocatur ‘angelus facierum’, apud Esaiam,

Misericordias Jehovae memorare faciam; ... retribuet eis secundum misericordias Suas, et secundum multitudinem misericordiarum Suarum, ... et factus iis in Salvatorem; ... et angelus facierum Ipsius salvavit eos; propter amorem Ipsius et propter clementiam Ipsius Ipse redemit eos, 63:7-9;

‘angelus’ vocatur quia ‘angeli’ in Verbo in sensu interno significant aliquid Domini, n. 1925, 2821, 4085, hic Ipsius misericordiam, quapropter dicitur ‘angelus facierum’.

[3] Quod ‘facies Jehovae’ seu Domini sit misericordia, et quoque pax et bonum, quia haec sunt misericordiae, constare etiam potest a sequentibus locis: ⁶ in Benedictione, Lucere faciat Jehovah facies Suas ad te, et misereatur tui. Elevet Jehovah facies Suas ad te, et ponat tibi pacem, Num. 6:25, 26; ‘lucere facere ⁷ facies’ quod sit misereri, et ‘elevare facies’ quod sit dare pacem, manifeste patet:

apud Davidem,

Deus misereatur nostri, et benedicat nobis, lucere faciat facies Suas nobis, Ps. 67:2 [KJV 1);

‘facies’ etiam hic pro misericordia:

apud eundem,

Deus reduc nos, et lucere fac facies Tuas, ut salvemur, Ps. 80:4, 8, 20 [KJV 3, 7, 19); similiter:

apud eundem,

Libera me e manu hostium meorum, et persecutorum meorum; lucere fac facies Tuas super servum Tuum, Ps. 31:16, 17 [KJV 15, 16): pariter Ps. 119:134, 135:

apud Danielem,

Audi Deus noster orationem servi Tui, et preces ejus, et lucere fac facies Tuas super sanctuarium quod desolatum est, 9:17 ⁸ ; ‘lucere facere facies’ etiam pro misereri:

apud Davidem,

[4] Multi dicentes, Quis videre nos faciet bonum? attolle super lucem facierum Tuarum, Ps. 4:7, 8 [KJV 6, 7);

‘attollere lucem facierum’ pro dare bonum ex misericordia:

apud Hoscheam,

Quaerant facies Meas, cum angustia illis, mane quaerant Me, 5:15:

apud Davidem,

Quaerite facies Meas, ... facies Tuas Jehovah quaero, Ps. 27:8, 9:

apud eundem,

Quaerite Jehovam, et robur Ipsius, quaerite facies Ipsius jugiter, Ps. 105:4;

‘quaerere facies Jehovae’ pro misericordiam Ipsius:

apud eundem,

Ego in justitia videbo facies Tuas, Ps. 17:15:

et apud Matthaeum,

Videte ne contemnatis ullum ex pusillis his; dico enim vobis, quod angeli eorum in caelis semper videant faciem Patris Mei, Qui in caelis est, 18:10;

‘videre facies Dei’ pro frui pace et bono ex misericordia.

[5] Oppositum autem est occultare seu abscondere ut et avertere facies, quae significant non misereri; ut apud Esaiam,

In inundatione irae Meae, abscondi facies Meas momento a te, sed cum misericordia aeternitatis miserebor tui, 54:8;

‘inundatio irae’ pro tentatione in qua, quia Dominus apparet non misereri, dicitur ‘abscondi facies momento a te’:

apud Ezechielem,

Avertam facies Meas ab illis, 7:22:

apud Davidem,

Quousque Jehovah oblivisceris mei in aeternum? quousque occultabis facies Tuas a me? Ps. 13:2 [KJV 1):

apud eundem,

Ne abscondas facies Tuas a me, ne rejicias in ira servum Tuum, Ps. 27:8, 9:

apud eundem,

Quare Jehovah deseris animam meam? abscondis facies Tuas me? Ps. 88:15 [KJV 14):

apud eundem,

Festina, responde mihi Jehovah, consumptus est spiritus meus, ne absconde facies Tuas a me, ut similis fiam descendentibus in foveam; fac me audire sub matuta misericordiam Tuam, Ps. 143:7, 8:

et apud Mosen,

Excandescet ira Mea contra populum hunc in die illo, ut deseram eos, et occultabo facies Meas ab illis, unde erit ad consumendum.... Ego occultando occultabo facies Meas in die illo, propter omne malum quod fecerunt, Deut. 31:17, 18; ‘excandescere ira’ pro se avertere, n. 5034, et ‘occultare facies’ pro non misereri.

[6] Haec praedicantur de Jehovah seu Domino, tametsi Ille nusquam irascitur et nusquam avertit ⁹ seu occultat facies Suas, sed ex apparentia apud hominem qui est in malo, ita dicitur; homo enim qui est in malo, se avertit et sibi occultat facies Domini, hoc est, misericordiam Ipsius a se removet; quod mala apud hominem sint quae hoc faciunt, etiam ex ¹⁰ Verbo constare potest; ut apud Micham, Jehovah occultabit facies Suas ab illis in tempore illo, sicut mala reddiderunt opera sua, 3:4:

apud Ezechielem,

Propterea quod praevaricati sunt in Me, ideo abscondi facies Meas ab illis: ... juxta immunditiem eorum, et juxta praevaricationes eorum egi cum illis, et abscondi facies Meas ab illis, 39:23, 24 ¹¹ ;

imprimis apud Esaiam,

Iniquitates vestrae sunt quae separant inter vos et inter Deum vestrum; et peccata vestra abscondere faciunt facies a vobis, 59:2;

ex his et pluribus aliis locis patet sensus internus, qui passim exstat et quaerenti invenitur.

Notas a pie de página: