1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notas a pie de página:

10551. ‘Et fuit, cum intravit Moscheh in tentorium, descendit columna nubis, et stetit ad ostium tentorii, et loquebatur cum Moscheh’: quod significet postquam Verbum evanuit ex captu eorum, densum obscurum occuparet illos ad extra, et tamen clare perciperetur ab intra, constat ex significatione ‘cum intravit Moscheh in tentorium’ quod sit postquam Verbum evanuit e captu eorum, de qua nunc supra n. 10550; ex significatione ‘columnae nubis’ quod sit densum obscurum respective ad gentem illam; per ‘nubem’ enim significatur externum Verbi, Praef. ad Gen. 18 ¹ , et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8443, 8781, et quoque obscurum Verbi illis qui non in illustratione sunt, ac densum obscurum illis qui in externo Verbi separato ab interno sunt, n. ² 6832, 8106, 8814, 8819, 9430; ex significatione ‘stare ad ostium’ quod sit ad extra, de qua ³ supra n. 10549; ex significatione ‘loqui cum Moscheh’ quod sit clare percipere ab intra; per ‘Moschen’ enim significatur Verbum in se spectatum, videatur n. 9372, et per ‘loqui’ significatur percipere, in locis citatis n. 10290; quod sit ab intra, est quia Moscheh, cum quo loquebatur ‘columna nubis’, intus in tentorio fuit.

[2] Quid sit videre ab extra, et percipere ab intra, dicendum est: qui in illustratione sunt cum legunt Verbum, illi vident illud ab intra, nam internum eorum apertum est, ac internum quando apertum, est in luce caeli; haec lux influit et illustrat, tametsi homo id nescit; quod nesciat, est causa quia lux illa influit in cognitiones quae in memoria hominis, et cognitiones illae sunt in luce naturali; et quia homo ex illis cogitat sicut ex se, non ⁴ appercipere potest influxum, sed usque ex variis indiciis scire potest quod in illustratione fuerit; at usque fallitur omnis qui credit se in illustratione esse si non amet scire verum propter verum et propter bonum vitae, ita qui non amat Divinum Verum propter vitam, quoniam vivere secundum Divina Vera ex Verbo est amare Dominum; et a Domino cum Ipse ⁵ amatur, est omnis illustratio.

[3] Qui autem non pro fine habent vitam secundum Divina Vera ex Verbo sed pro fine honorem, lucrum, ac famam, et sic Divina Vera Verbi pro mediis, illi haudquaquam in aliqua illustratione possunt esse, nam finis hic est mundanus et corporeus, et non spiritualis et caelestis; et ideo claudit internum hominem, quo clauso nulla lux e caelo influere potest et illustrare; hi si credunt se in illustratione esse cum legunt Verum, prorsus falluntur, cogitant enim non ex caelo sed ex mundo, ⁶ ita non a Domino sed a semet; et quantum a semet et a mundo, tantum ex ⁷ luce naturali separata a luce caelesti, et ⁸ lux naturalis separata ⁹ a luce caelesti est mera caligo in spiritualibus; hi si sibi persuadent vidisse aliquid ex illustratione, est fallacia, nam non aliunde percipiunt num verum sit quam ex aliis per confirmationes, quod est videre verum ab extra et non ab intra, vel ex fide persuasiva, quae qualis sit, videatur n. 9363-9369; tales possunt videre falsum ut verum, ac verum ut falsum, ut et malum ut bonum, ac bonum ut malum.

[4] Ex his constat quid sit videre Verbum ab extra ¹⁰ et percipere illud ab intra; videre illud ab extra est quod significatur per quod populus steterit ad ostium tentorii et spectaverit post Moschen, tum quod viderit columnam nubis stantem ad ostium tentorii, et incurvaverit se ad ostium tentorii; at percipere Verbum ab intra est quod significatur per quod Moscheh intraverit in tentorium, et quod columna nubis quae ad ostium tentorii, locuta sit cum Mosche.

[5] Paucis etiam dicetur quomodo influxus fit per ¹¹ quem illustratio: angeli aeque ac homines percipiunt Verbum cum legitur, sed angeli spiritualiter, homines autem naturaliter; homo cui internum apertum est etiam percipit Verbum spiritualiter, sed hoc nescit ille cum in mundo vivit quia spiritualis ejus cogitatio influit in naturalem in externo homine, et ibi se sistit videndam; verum usque interior illa cogitatio est quae illustrat, et per quam fit influxus a Domino; quidam eruditi per intuitionem in sua cogitata, et per reflexiones tunc, ¹² etiam observaverunt quod detur apud hominem cogitatio interior quae non apparet, quare ejus ideas vocaverunt immateriales et intellectuales quas distinxerunt ab ideis cogitationis exterioris quae apparent, quas vocaverunt naturales et materiales; sed nesciverunt quod interioris cogitationis ideae sint spirituales, et quod illae cum defluunt, vertantur in naturales, et quod appareant ¹³ sub alia specie, ¹⁴ et sub alio habitu; ex his aliquatenus constare potest quomodo fit influxus per quem illustratio.

Notas a pie de página:

5128. ‘Quo fuisti pincerna illius’: quod significet sicut sensuali illius generis solent, constat ex significatione ‘pincernae’ quod sin sensualia, seu illa sensualium quae subjecta sunt parti intellectuali de qua n. 5077, 5082; quod sint sicut solent, significatur per ‘quo fuisti’. Quod sensualia erunt et subordinata rationalibus, in praecedentibus nunc actum est; et quia de subjectione et subordinatione illa in sensu interno hic agitur, adhuc dicendum quomodo cum illa re se habet:

[2] homo apud quem subjecta sunt sensualia, vocatur rationalis, at apud quem non subjecta sunt, vocatur sensualis; sed num homo rationalis sit, vel num sensualis, aegre discerni potest ab aliis, sed ab ipso si explorat sua interiora, hoc est, suum velle et suum cogitare; num homo sensualis sit vel rationalis ab aliis non sciri potest ex loquela, nec ab actione, nam ¹ vita cogitationis quae est in loquela et vita voluntatis quae est in actione, non apparent ad aliquem sensum corporis; auditur modo sonus et videtur gestus cum affectione, quae num sit simulata vel num vera, non dignoscitur; sed in altera vita ab illis qui in bono sunt, distincte percipitur tam quid in loquela quam quid in actione, ita qualis vita, et quoque unde vita in illis; at in mundo usque aliquot indicia dantur, ex quibus aliquatenus concludi potest num sensualia subjecta sint rationali, vel num rationale sensualibus, seu quod idem, num homo rationalis sit, vel num solum sensualis; indicia haec sunt: si animadvertitur quod homo in principiis falsi sit et non patitur se illustrari, sed prorsus rejicit vera et absque ratione contumaciter falsa defendit, indicium est quod sensualis homo sit, et non rationalis; occlusum est illi rationale ut non admittat lucem caeli.

[3] Adhuc magis sensuales sunt qui in persuasione falsi sunt, persuasio enim falsi prorsus occludit rationale; aliud est in principiis falsi esse, et aliud in persuasione falsi; qui in persuasione falsi sunt, habent in naturali suo aliquam lucem, sed talem qualis est lux hiemalis; haec lux apparet in altera vita apud illos nivea, sed ut primum lux caelestis in illam incidit, obscuratur, et secundum persuasionis gradum et ² quale fit opaca instar noctis; hoc quoque patet ab illis cum vivunt in mundo, tunc enim prorsus nihil veri possunt videre, immo ex obscuro seu nocturno falsi eorum, vera illis sicut nihili sunt, et quoque ea irrident; tales coram simplicibus apparent quandoque sicut rationales, nam media luce illa nivea hiemali per ratiocinia dextre confirmare possunt falsa usque ut appareant sicut vera; in persuasione tali plus quam reliqui sunt plures ex eruditis, confirmarunt enim apud se falsa per syllogistica et ³ philosophica, et demum per plura scientifica; tales apud antiquos dicti sunt serpentes arboris scientiae, n. 195-197; sed hodie dici queunt interiores sensuales absque rationali.

[4] Indicium num homo solum sensualis sit, vel num rationalis, est imprimis ex vita ejus; per vitam non intelligitur qualis illa apparet in sermone et in operibus; sed qualis illa est in sermone et in operibus; vita enim sermonis est a cogitatione, et vita operum est a voluntate, utraque ab intentione seu fine; qualis itaque intentio seu finis est in sermone et in operibus, talis est vita, nam sermo absque interiore vita est modo sonus, et opera absque interiore vita est solum motus, illa vita est quae intelligitur cum dicitur quod vita maneat ⁴ post mortem; si homo rationalis est, ex bene cogitare loquitur et ex bene velle agit, hoc est, ex fide loquitur et ex charitate agit; at si homo non rationalis est, tunc quidem potest simulate agere sicut rationalis et similiter loqui, sed usque nihil vitae ex rationali inest; vita mali enim occludit omnem viam seu communicationem cum rationali, et facit ut mere naturalis et sensualis sit.

[5] Sunt duo quae non solum occludunt communicationis viam, sed etiam deprivant hominem facultate ut usquam rationalis fieri possit, est dolus et est profanatio; dolus est instar subtilis veneni quod infectat interiora; et profanatio est quae commiscet falsa veris et mala bonis; ex illis binis prorsus perit rationale; sunt ⁵ apud unumquemvis hominem bona et vera a Domino recondita ab infantia, quae bona et vera in Verbo ‘reliquiae’ vocantur, de quibus videatur n. 468, 530, 560, 561, ⁶ 661, 1050, 1738, 1906, 2284, has ⁷ infectat dolus et commiscet profanatio; quid profanatio, videatur n. 593, 1008, 1010, 1059, 1327, 1328, 2051, 2426, 3398, 3402, 3489, 3898, 4289, 4601. Ex his indiciis aliquatenus potest sciri quis rationalis homo est et quis sensualis, ⁸ .

[6] Cum sensualia subjecta sunt rationali, tunc sensualia, ex quibus imaginatio prima hominis, illustrantur a luce quae per caelum a Domino venit, et quoque tunc sensualia disponuntur in ordinem, ut recipiant lucem utque correspondeant; sensualia cum in illo statu sunt, non obstant amplius quin vera et agnoscantur et videantur, removentur ilico quae dissentiunt, et acceptantur quae consentiunt; quae consentiunt, tunc quasi in centris sunt, et quae dissentiunt in peripheriis; quae in centris, quasi attolluntur versus caelum, et quae in peripheriis quasi dependent deorsum; quae in centris sunt, recipiunt lucem per rationale, et apparent cum sistuntur ita visibiles in altera vita, sicut stellulae quae coruscant, et lucem circumquaque spargunt usque ad peripherias, cum diminutione lucis secundum gradus; in talem formam disponuntur naturalia et sensualia cum rationale dominium habet et sensualia subjecta sunt; hoc fit cum homo regeneratur; inde ei status videndi et agnoscendi vera in amplitudine; at cum ⁹ rationale subjectum est sensualibus; tunc contrarium evenit; in medio enim tunc seu in centro sunt falsa et in peripheriis sunt vera; quae in centro, in quodam lumine ibi sunt, sed in lumine fatuo, seu tali quod a carbonario igne exsurgit; in illud influit lumen undequaque ab inferno; hoc lumen est quod vocatur tenebrae, nam utprimum aliquod lucis e caelo in illud influit, vertitur in tenebras.

Notas a pie de página: