8815. ‘Et vox buccinae ¹ vehemens valde’: quod significet statum caelestem qui circum, constat ex significatione ‘vocis’ seu ‘soni buccinae’ quod sit verum boni caelestis; ‘vox’ ² est verum, et ‘buccina’ est bonum caeleste, ut supra n. 8802; quod sit status caelestis qui circum, est quia Divinum in caelo est in medio seu intimo, hoc est, in supremo ibi; at caelum respective ad angelos est circum seu extra, hoc est, infra, nam quod circum est etiam est extra, et quod extra est etiam est infra; ipsum verum Divinum in caelo significatur per ‘voces et fulgura’, verum autem caeleste seu angelicum Divino ³ adjunctum, quod infra seu circum est, significatur per ‘vocem buccinae’; similiter ac apud Sachariam, Jehovah super illis apparebit, et exibit sicut fulgur telum Ipsius; et Dominus Jehovih buccina clanget, et procedet in procellis meridiei, 9:14:

et apud Davidem,

Ascendit Deus cum clangore, Jehovah cum voce buccinae, Ps. ⁴ 47:6 [KJV Ps. 47:5];

‘clangor’ pro vero boni spiritualis, ‘vox buccinae’ pro vero boni caelestis.

[2] Divinum Verum quod per caelum transit etiam intelligitur per tubas quibus angeli clanxerunt, Apoc. 8:2, 6-8, 12, 13, 9:14;

repraesentatum etiam est verum Divinum e caelo per septem buccinas quibus septem sacerdotes clanxerunt ante arcam seu coram Jehovah, cum muri urbis Jericho caderent, Jos. vi; tum per buccinas quibus insonuerunt trecenti viri, qui cum Guideone, circum castra Midianis, Amaleki, et filiorum orientis, Jud. vii; causa ⁵ quod buccinae ⁶ illum effectum ederent, fuit, ⁷ quia repraesentabant verum Divinum per caelos, quod tale est ut perficiat bonos at destruat malos; quod perficiat bonos, est quia hi recipiunt Divinum Bonum quod est in Vero, at quod destruat malos, est quia hi non recipiunt Divinum Bonum quod inibi; ⁸ muri Jericho' significabant falsa quae defendebant mala, ac ‘Midian, Amalek, et filii orientis, circum quorum castra trecenti viri Guideonis clanxerunt buccinis’ significabant illos qui in malis et inde falsis.

Notas a pie de página:

2333. Att orden ’och i morgon må ni stiga upp och gå vidare på er väg’ betecknar att sålunda bekräftas i det goda och sanna kan man inse av det som förstås med ’att stiga upp på morgonen’ och också med ’att gå vidare på sin väg’. I Ordet menas med ’morgon’ Herrens rike och allt som hör till Herrens rike, således förnämligast det goda som kommer av kärlek och människokärlek. Denna betydelse kommer att bekräftas av Ordet vid vers 15. Med ’väg’ menas emellertid det sanna, se nr 627. Av detta följer att – sedan de varit i hans hus och tillbringat natten där, varmed menas att de haft sin boning i människokärlekens goda hos honom – ’de på morgonen steg upp och gick vidare på sin väg’, innebärande att de på detta sätt bekräftades i det goda och sanna.

[2] Av dessa ordvändningar, liksom av alla de övriga, framgår hur avlägsen den invärtes meningen är från bokstavsmeningen och därför hur osynlig den är, i synnerhet i Ordets historiska delar. De visar att denna mening inte är skönjbar, om inte de enskilda uttrycken förklaras efter den betydelse de har hela Ordet igenom. När nu föreställningarna begränsas till bokstavsmeningen, visar sig därför den invärtes meningen inte annat än som något mörkt och dunkelt. När omvänt föreställningarna inskränks till bokstavsmeningen syns därför likaledes bokstavsmeningen dunkel. Ja, för änglarna är den som ett intet, ty änglarna har inte längre världsliga och lekamliga föreställningar, sådana som människorna, utan andliga och himmelska. Till sådana föreställningar förvandlas på ett underbart sätt uttrycken i bokstavsmeningen, när den från människan, som läser Ordet, stiger upp till den sfär där änglarna är, det vill säga till himlen. Detta sker på grund av motsvarigheten mellan de andliga och världsliga tingen och mellan de himmelska och kroppsliga, en motsvarighet som är absolut konstant, men vars natur med hänsyn till den invärtes meningen först nu uppenbarats i förklaringen av uttryck, namn och siffertal i Ordet.

[3] För att man skall veta hur denna motsvarighet är beskaffad, eller vilket är detsamma, hur världsliga och kroppsliga föreställningar övergår till motsvarande andliga och himmelska föreställningar när de lyfts upp till himlen, så kan ’morgon’ och ’väg’ tjäna som exempel. När någon läser ’morgon’, såsom i ordvändningen här ’att stiga upp om morgonen’, då bildar sig inte änglarna föreställningen om början av en ny dag, utan föreställningen om ’morgon’ i den andliga meningen. Föreställningen som de bildar sig är lik den som det redogörs för hos Samuel:

Israels klippa . . . Han är lik morgonens ljus, när solen går upp, en morgon utan moln. 2 Samuelsboken 23:3-4.

Och hos Daniel:

Den Helige sade till mig: Ända till aftonen, när det blir morgon, tvåtusentrehundra gånger. 8:14, 26.

Således förnimmer änglarna i stället för ’morgon’ Herren eller Hans rike, eller det himmelska som kommer av kärleken och människokärleken. Detta gör de på olika sätt allt efter sammanhanget i Ordet, då människan läser det.

[4] De kan likaledes, när någon läser ’väg’, såsom här ’att gå vidare på er väg’, inte ha någon annan föreställning om väg än en himmelsk och andlig föreställning, det vill säga en likadan som hos Johannes, när Herren sade:

Jag är vägen och sanningen. Johan 14:6.

Och samma föreställning hos David:

Kungör mig Dina vägar, o Jehovah, led min väg i sanning.Psaltaren 25:4-5.

Och hos Jesaja:

Han lät honom veta förståndets väg. 40:14.

I stället för ’väg’ förnimmer alltså änglarna det sanna, och det såväl i de historiska som de profetiska avsnitten i Ordet. Änglar finner inte något som helst intresse i historiska händelser, eftersom dessa inte alls står i samklang med de föreställningar som de har. Följaktligen förnimmer de i stället för historiska detaljer sådant som hör till Herren och Hans rike, vilket följer det ena på det andra i en underbar kavalkad och fulländad ordningsföljd i den invärtes meningen. Det är detta särpräglade drag som gör att Ordet är fullständigt olikt all annan litteratur.