2395. ‘Quia perdentes nos locum hunc’: quod significet quod status mali in quo erant, damnaret eos, constat a sensu ‘perdere’ cum praedicatur de Domino, quod in significatu interno sit perire a malo hoc est, damnari; tum a significatione ‘loci’ quod sit status mali, n. 2393. Multoties in Verbo occurrit quod ‘Jehovah perdat’, sed in sensu interno intelligitur quod homo semet perdat, Jehovah enim seu Dominus nullum perdit, sed quia apparet sicut foret a Jehovah seu Domino, quia omnia et singula videt, et omnia et singula regit, ita passim locutum est in Verbo ob causam ut inde homines teneantur in communissima idea, quod omnia sub oculis Domini sint, et omnia sub Ipsius auspicio, in qua idea cum primum tenentur, dein possunt facile instrui; explicationes enim Verbi quoad sensum internum, non sunt nisi quam singularia quae communem ideam elucidant: causa etiam est quod qui in nullo amore sunt, teneantur in timore, et sic vereantur Dominum et ad Ipsum propter liberationem fugiant; inde patet quod nihil noceat quod credatur sensui litterae, tametsi internus aliud docet, modo illud fiat ex simplici corde; sed de his plenius in sequentibus ad vers. 24, n. 2447, ubi dicitur quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’; tantum abest ut angeli quia in sensu interno sunt, cogitent quod Jehovah seu Dominus aliquem perdat, ut solam ejus rei ideam non sustineant, quare cum haec et similia in Verbo ab homine leguntur, rejicitur quasi ad tergum sensus litterae, et abit tandem in illum, quod ipsum malum sit quod perdit hominem, ¹ et quod Dominus neminem perdat, ut constare potest ab exemplo, de quo n. 1875.

Poznámky pod čarou:

545. Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit.

Hos somliga har den meningen gjort sig gällande, att Gud vänder sitt ansikte bort från människan, förkastar henne ifrån sig och kastar henne i helvetet, och att Han vredgas på henne för det ondas skull, och hos somliga än mer, att Gud straffar människan och gör henne ont. I denna uppfattning bestyrka de sig ur Ordets bokstavsmening, där sådana saker sägas, inte vetande, att Ordets andliga mening, som förklarar bokstavsmeningen, är en helt annan, och att kyrkans sanna lära, som är från Ordets andliga mening, därför lär annorlunda, nämligen att Gud aldrig vänder sitt ansikte bort från människan och förkastar henne ifrån sig, och att Han inte kastar någon i helvetet och inte vredgas ¹ . Var och en, vars sinne är i upplysning, när han läser Ordet, förnimmer också detta bara därav, att Gud är själva Godheten, själva Kärleken och själva Barmhärtigheten, och att själva Godheten inte kan göra någon något ont, och att själva Kärleken och själva Barmhärtigheten inte kan förkasta en människa ifrån sig, eftersom det strider emot själva barmhärtighetens och kärlekens väsen, således emot själva det Gudomliga. De som tänka från ett upplyst sinne, när de läsa Ordet, förnimma därför klart, att Gud aldrig vänder sig bort från människan, och att Han, eftersom Han inte vänder sig bort från henne, handlar mot henne av godhet, kärlek och barmhärtighet, det vill säga, att Han vill hennes väl, att Han älskar henne, och att Han förbarmar sig över henne. De se därför också, att Ordets bokstavsmening, i vilken det säges sådana saker, gömmer inom sig en andlig mening, i enlighet med vilken det bör förklaras som i bokstavsmeningen är sagt på ett efter människans fattningsförmåga avpassat sätt och enligt hennes första och allmänna föreställningar.

Poznámky pod čarou:

2447. Quod ‘a cum Jehovah e caelo’ significet quod ex legibus ordinis quoad verum, quia se separant a bono, non constare potest nisi a sensu interno, per quem detegitur quomodo se habet cum punitionibus et damnationibus, quod nusquam a Jehovah, hoc est a Domino, veniant, sed ab ipso homine, malo spiritu, et diabolo, et hoc ex legibus ordinis quoad verum, quia se separant a bono:

[2] omnis ordo est a Jehovah, hoc est, Domino, secundum quem ab Ipso reguntur omnia et singula, sed cum multiplici differentia, nempe ex voluntate, ex beneplacito, ex venia, et ex permissione; quae ex voluntate et beneplacito, illa sunt ex legibus ordinis quoad bonum, etiam plura quae ex venia, aliqua etiam quae ex permissione; ¹ at cum homo separat se a bono, tunc conjicit se in leges ordinis quae sunt veri separati a bono, quae tales sunt ut damnent; nam omne verum damnat hominem et dejicit in infernum, at Dominus ex bono, hoc est, ex misericordia salvat, et attollit in caelum; inde constat quod ipse homo sit, qui semet damnat.

[3] Quae ex permissione fiunt, pleraque talia sunt, ut pro exemplo, quod unus diabolus puniat et cruciet alterum, praeter innumerabilia alia; haec sunt ex legibus ordinis quoad verum separatum a bono, nam aliter non potuissent in vinculis teneri, nec retineri quin ruerent in omnes probos et bonos, et eos in aeternum perderent; hoc ne fiat, est bonum quod spectatur a Domino; se similiter hoc habet ac in tellure, ubi rex clemens et mitis, qui nihil nisi bonum intendit et facit; nisi toleraret quod leges ejus punirent malos et scelestos, tametsi ille neminem punit, sed potius dolet quod tales sint ut mala eos punire debeant, ipsum suum regnum in praedam talibus relinqueret, quod summae inclementiae, et summae immisericordiae foret:

[4] inde patet quod Jehovah nusquam pluere fecerit sulphur et ignem, hoc est, damnaverit ad infernum, sed quod ipsi ² qui in malo et inde in falso fuerant, id fecerint, ex causa quia se separarunt a bono et sic conjecerunt in leges ordinis ex solo vero: inde nunc sequitur quod ille sit sensus internus horum verborum.

[5] Quod in Verbo tribuatur Jehovae seu Domino, malum, punitio, maledictio, damnatio, et plura, ut hic quod ‘pluere fecit sulphur et ignem’:

apud Ezechielem,

Disceptabo cum eo peste et sanguine, ... ignem et sulphur pluere faciam super eum, 38:22

apud Esaiam,

Flatus Jehovae sicut flumen sulphuris ardentis, 30:33:

apud Davidem,

Jehovah pluet super impios, laqueos, ignem et sulphur, Ps. 11:6:

apud eundem,

Ascendit fumus e naso Ipsius, et ignis ex ore Ipsius [comedit] prunae arserunt ex Ipso, Ps. 18:9, 10 [KJV Ps. 18:8, 9]:

apud Jeremiam,

Ne exeat sicut ignis furor Meus, et ardeat, et nemo exstinguens, 21:12:

apud Mosen,

Ignis accensus in ira Mea, et ardebit usque ad infernum infimum, Deut. 32:22;

praeter similia multis aliis in locis. Quod talia in Verbo tribuantur Jehovae seu Domino, ut dictum ³ , explicatum est in Parte Prima n. 223, 245, 589, 592, 696, 735, 1093, ⁴ , 1683, 1874; tantum enim abest ut talia a Domino veniant, quantum abest bonum a malo, seu caelum ab interno, seu Divinum a diabolico; malum, infernum et diabolus illa faciunt, nusquam Dominus, Qui est ipsa misericordia, et ipsum bonum; sed quia ita apparet, inde ex causis de quibus in locis citatis tribuuntur.

[6] Quod in hoc versu dicatur quod ‘Jehovah pluere fecit cum Jehovah e caelo’ apparet in sensu litterae, sicut quod duo essent, unus in terra, et unus in caelo; sed sensus internus docet quomodo etiam hoc intelligendum, nempe quod per Jehovam primo nominatum intelligatur Divinum Humanum et Sanctum procedens Domini, i hoc capite intellectum per ‘duos viros’, et quod per Jehovam secundo nominatum intelligatur Ipsum Divinum quod Pater dicitur, de quo in capite praecedente, tum quod hoc Trinum in Domino sit ⁵ , sicut Ipse dicit apud Johannem, Qui vidit Me, vidit Patrem; ... credite Mihi, quod Ego Patre, et Pater in Me, 14:9-11;

et de Sancto procedente, apud eundem,

Paracletus non loquetur a seipso, ... ex Meo accipiet et annuntiabit vobis, 16:13-15;

ita unus Jehovah, tametsi duo hic nominantur; quod duo, est causa quia omnes leges ordinis sunt ex Divino Ipso, Divino Humano, et Sancto procedente Domini.

Poznámky pod čarou: