圣经文本

 

2 Mosebok第8章

学习

   

1 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

2 Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela ditt land med paddor.

3 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i dina bakugnar och baktråg.

4 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola paddorna stiga upp.»

5 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så paddor stiga upp över Egyptens land

6 Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor stego upp och övertäckte Egyptens land.

7 Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och läto paddor stiga upp över Egyptens land.

8 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN

9 Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus, så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.

10 Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår Gud.

11 Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i Nilfloden.»

12 Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över Farao.

13 Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.

14 Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och landet uppfylldes av stank.

15 Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

16 Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftetjorden, så skall därav bliva mygg i hela Egyptens land

17 Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog i stoftetjorden; då kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.

18 Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på människor och boskap.

19 Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

20 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla guds tjänst åt mig.

21 Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja, själva marken på vilken de stå.

22 Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen, där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.

23 Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»

24 Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat av flugsvärmarna.

25 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och offren åt eder Gud här i landet

26 Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.

27 Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, såsom han befaller oss

28 Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt bort. Bedjen för mig.

29 Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.

30 Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.

31 Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så att icke en enda fluga blev kvar.

32 Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke folket.

   

来自斯威登堡的著作

 

Arcana Coelestia#7439

学习本章节

  
/10837  
  

7439. 'Send My people away and let them serve Me' means that they should leave those who belong to the spiritual Church, in order that these may worship their God in freedom. This is clear from the meaning of 'sending away' as leaving; from the representation of the children of Israel, to whom 'My people' refers here, as those who belong to the spiritual Church, dealt with in 6426, 6637, 6862, 6868, 7075, 7062, 7198, 7201, 7215, 7223; and from the meaning of 'serving Jehovah' as worshipping. That they should worship in freedom is evident from what follows in verses 21-23, and also from the consideration that all worship which is truly worship must take place in freedom.

[2] The children of Israel are called Jehovah's people not because they were any better than other nations but because they represented Jehovah's people, that is, those who belonged to the Lord's spiritual kingdom. The fact that they were no better than other nations is evident from their life in the wilderness, where they did not believe at all in Jehovah. Instead they believed in their hearts in the gods of the Egyptians, as is clear from the golden calf which they made for themselves and which they called their gods who had led them out of the land of Egypt, Exodus 32:8. The same fact is also evident from their life subsequently in the land of Canaan, dealt with in the historical sections of the Word; and the things said about them in the prophetical parts and finally by the Lord make it evident too.

[3] This also explains why few of them are in heaven; for the destiny they have met in the next life has been determined by the way they lived. Refuse to believe therefore that they have been chosen for heaven ahead of others. Those who believe that these people have been chosen for heaven ahead of others do not believe that each one's life remains with him. Nor do they believe that a person has to be made ready for heaven throughout his entire life in the world, and that although this is accomplished by the Lord's mercy, people are not admitted into heaven by mercy alone regardless of the life they have led in the world. The kind of notion they have of heaven and the Lord's mercy is the result of teachings about faith alone and salvation by it without good works; for such people are unconcerned about life. Hence they also believe that evils can be purged away like dirt with water, and so believe that a person can be brought in an instant into leading a life of goodness and consequently be admitted into heaven. Such people do not know that if the evil were deprived of their life of evil they would have no life whatever, and also that if those who lead an evil life were admitted into heaven it would feel like hell to them, and the further they went into heaven the worse would that feeling become.

[4] All this now makes it clear that the Israelites and Jews had not by any means been chosen; they were simply accepted in order that they might represent the things of heaven. And this they had to do in the land of Canaan because the Lord's Church had existed there since most ancient times and all places there had consequently become representative of heavenly and Divine realities. Then also the Word could be written, in which the names would serve to mean such things as belong to the Lord and His kingdom.

  
/10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.