Från Swedenborgs verk

 

Arcana Caelestia #2135

Studera detta avsnitt

/ 10837  
  

2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 17691772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:13.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.

/ 10837  
  

Från Swedenborgs verk

 

Arcana Caelestia #2760

Studera detta avsnitt

  
/ 10837  
  

Förord

Hur mycket de far vilse som uppehåller sig uteslutande vid bokstavsmeningen och inte söker efter den invärtes meningen på andra ställen, där den förklaras i Ordet, står fullt klart av de många kätterier av vilka vart och ett bestyrker sin egen dogm utifrån Ordets bokstavsmening. Detta är särskilt påtagligt av det stora kätteri som en ursinnig och helvetisk kärlek till sig själv och världen leder till enligt Herrens ord till Petrus:

Jag säger dig att du är Petrus, och på denna klippa skall Jag bygga Min kyrka, och helvetets portar skall aldrig få makt över den. Och Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Och allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. Matteus 16:18-19.

[2] De som håller sig strängt till bokstavsmeningen antar att dessa ord syftar på Petrus och att en sådan makt har förlänats honom. Trots att de vet att Petrus var en vanlig, enkel människa, som ingalunda utövat en sådan makt, och att utövandet av en sådan makt är tvärt emot det Gudomliga, så förklarar de ändå efter bokstaven det som Herren sade och försvarar det energiskt. Och detta gör de till följd av en ursinnig och helvetisk kärlek till sig själva och världen, därför att de vill tillvälla sig högsta makten på jorden och i himlen och göra sig till gudar. Men den invärtes meningen av dessa ord är själva tron på Herren, en tro som endast existerar hos dem hos vilka finns kärlek till Herren och människokärlek mot nästan. Och dock är det inte tron som sådan som har denna makt, utan Herren, från vilken tron kommer. Med ’klippan’ där förstås denna tro liksom överallt på andra ställen i Ordet. Det är på denna tro som kyrkan byggs, och denna tro har helvetets portar ingen makt över. Det är också denna tro som har himmelrikets nycklar, ty denna tro sluter till himlen, så att ingen ondska eller falskhet kan komma ditin, och den öppnar himlen för all godhet och sanning. Det är detta som är den invärtes meningen i dessa ord.

[3] Liksom Israels tolv stammar förebildade inte heller de tolv apostlarna något annat än alla sidor av en sådan tro, nr 577, 2089, 2129, 2130 (slutet). Att Petrus förebildade själva tron, Jakob människokärleken och Johannes de goda gärningar som är ett utflöde av denna kärlek – se förordet till kapitel 18 av den Första Moseboken – liksom Ruben, Simeon och Levi, Jakobs tre äldsta söner, gjorde det i den Judiska och Israelitiska förebildande kyrkan, framgår av många tusen ställen i Ordet. Och som nu Petrus förebildade tron, så riktades därför dessa ord till honom. Av vad här anförts torde framgå vilket mörker de, och andra med dem, störtar sig i som förklarar allt efter bokstaven, så som de gör som förklarar nämnda ord vara ställda till Petrus, varigenom de söker beröva Herren makten att frälsa människosläktet och så själva tillvälla sig den.

22.

2760. Hos Johannes, i Uppenbarelseboken, beskrivs Ordet till den invärtes meningen på följande sätt:

Och jag såg himlen öppen, och se, en Vit häst, och Han som satt på den kallas trovärdig och sann, och Han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade Han många diadem, och på Honom var ett namn skrivet som ingen känner utom Han Själv. Han är klädd i en mantel doppad i blod, och Hans namn är Guds Ord. Och de himmelska härskarorna följde Honom på vita hästar och de var klädda i vitt skinande linne. Och Han har ett namn skrivet på manteln och på låret: konungarnas Konung och herrarnas Herre. Uppenbarelseboken 19:1114, 16.

Vad allt detta, vart för sig, betyder kan ingen veta annat än av den invärtes meningen. Påtagligt är att vart och ett är förebildande och bär på en andlig mening, sådana som ’himlen stod öppen’, ’hästen som var vit’, ’han som satt på den kallades trovärdig och sann, och han dömer och strider rättfärdigt’, ’Hans ögon var som eldslågor’, ’och på huvudet hade Han många diadem’, ’och på Honom var ett namn skrivet som ingen känner, utom Han Själv’, ’och Han är klädd i en mantel doppad i blod’, ’härskarorna i himlen följer Honom på vita hästar’, ’de var klädda i vitt skinande linne’, ’på manteln och på låret har Han ett namn skrivet’. Med otvetydiga ord sägs det att Den som sitter på Den vita hästen är Ordet och att det är Herren som är Ordet, ty det heter: ’Hans namn är Guds Ord’, och därpå: ’Han har ett namn skrivet på manteln och på låret: konungarnas Konung och herrarnas Herre’.

[2] Av de enskilda ordens förklaring är tydligt att Ordet här beskrivs till den invärtes meningen. ’Att himlen är öppen’ förebildar och betecknar att Ordets invärtes mening inte ses annat än i himlen och av dem som himlen är öppen för, det vill säga av dem som är i kärlek till Herren och därav i tro på Honom. ’Hästen som var vit’ förebildar och betecknar förståelse av Ordet till dess inre. Att ’en vit häst’ förebildar och betecknar detta framgår av det följande. ’Han som satt på den’ är, det är uppenbart, Ordet och Herren som är Ordet. Han kallas ’trovärdig’ och ’en som dömer rättfärdigt’ i kraft av det goda, och ’sann’ och ’en som strider rättfärdigt’ i kraft av det sanna, ty Herren Själv är rättfärdighet. ’Hans ögon var som eldslågor’ betecknar det Gudomliga Sanna, som glöder av det Gudomliga Goda som utgår från Hans Gudomliga Kärlek. ’På huvudet hade Han många diadem’ betecknar allt som hör till tron. ’På Honom var ett namn skrivet som ingen känner utom Han Själv’ betecknar att ingen ser Ordets beskaffenhet i den invärtes meningen utom Herren Själv och den som Han uppenbarar det för. ’Klädd i en mantel doppad i blod’ betecknar Ordet i bokstaven. ’Härskarorna i himlen som följde Honom på vita hästar’ avser dem som har en förståelse av Ordet vad avser dess inre innebörd. ’Klädda i vitt skinande linne’ betecknar här de som är i kärlek till Herren och därav i tro. ’Han har ett namn skrivet på manteln och på låret’ betecknar det sanna och det goda. Av här återgivna verser i Uppenbarelseboken och av dem som föregår och följer är tydligt att Ordets invärtes mening kommer att uppenbaras i tiden omkring Kyrkans slut. Men vad som kommer att hända under denna sista period av Kyrkan beskrivs också i verserna 1721 i detta kapitel.

  
/ 10837