2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.

79. There are many passages in the prophets about our understanding of the Word, passages about the church, where it tells us that the church exists only where the Word is properly understood, and that the quality of a church depends on the quality of the understanding of the Word among its members. There are also many passages in the prophets that describe the church among the Israelite and Jewish people, a church that was utterly destroyed and annihilated by the distortion of the Word’s meaning or message, for this is exactly what destroys a church.

[2] The name Ephraim in the prophets, especially in Hosea, symbolizes both true and false understandings of the Word, because Ephraim in the Word means the understanding of the Word in the church. It is because the understanding of the Word makes a church that Ephraim is called “a precious child, and one born of delights” (Jeremiah 31:20), “the firstborn” (Jeremiah 31:9), “the strength of Jehovah’s head” (Psalms 60:7; 108:8), “powerful” (Zechariah 10:7), and “filled with a bow” (Zechariah 9:13); and the children of Ephraim are called “armed” and “bow-shooters” (Psalms 78:9). The bow means a body of teaching from the Word fighting against what is false.

So too, Ephraim was transferred to the right of Israel and blessed, and accepted in place of Reuben (Genesis 48:5, 11, and following; [1 Chronicles 5:1]). And therefore Ephraim, together with his brother Manasseh, was exalted over all by Moses in his blessing of the children of Israel in the name of their father Joseph (Deuteronomy 33:13-17).

[3] The prophets, especially Hosea, also use “Ephraim” to describe what the church is like when its understanding of the Word has been lost, as we can see from the following:

Israel and Ephraim will stumble. Ephraim will be desolate. Ephraim is oppressed and broken in judgment. I will be like a lion to Ephraim: I will tear them and leave; I will carry them off and no one will rescue them. (Hosea 5:5, 9, 11, 14)

What shall I do to you, Ephraim? Your holiness goes away like a cloud at dawn and like the morning dew that falls. (Hosea 6:4)

[4] They will not dwell in the land of Jehovah: Ephraim will go back to Egypt and will eat what is unclean in Assyria. (Hosea 9:3)

The land of Jehovah is the church, Egypt is the preoccupation of the earthly self with mere facts, and Assyria is rationalizing based on those facts; all of which lead to distortion of the Word in regard to the way it is understood. That is why it says that Ephraim will go back to Egypt and will eat what is unclean in Assyria.

[5] Ephraim feeds on the wind and chases the east wind. Every day he increases lies and devastation. He makes a covenant with Assyria, and oil is carried down into Egypt. (Hosea 12:1)

To feed on the wind, chase the east wind, and increase lies and devastation is to distort what is true and in this way destroy the church.

[6] Much the same is also meant by Ephraim’s whoredom, since whoredom means distortion of the way the Word is understood - that is, distortion of its genuine truth. See the following passages:

I know Ephraim; he has committed whoredom in every way and Israel has been defiled. (Hosea 5:3)

I have seen something foul in the house of Israel: Ephraim has committed whoredom there, and Israel has been defiled. (Hosea 6:10)

Israel is the church itself and Ephraim is the understanding of the Word that is the source of the church and that determines its quality, so it says that Ephraim has committed whoredom and Israel has been defiled.

[7] Since the church among Jews had been completely destroyed because of its distortions, it says of Ephraim,

Am I to give you up, Ephraim? Am I to hand you over, Israel? Like Admah? Shall I make you like Zeboiim? (Hosea 11:8)

Since the book of the prophet Hosea, from the first chapter to the last, is about the distortion of the Word and the consequent destruction of the church, and since whoredom means the distortion of truth in the church, the prophet was commanded to represent that state of the church by taking a whore as his wife and fathering children by her (chapter 1); and also by forming a relationship with a woman who was committing adultery (chapter 3).

[8] These instances have been presented so that readers may know and be assured from the Word that the quality of a church depends on the quality of the understanding of the Word in it - outstanding and priceless if its understanding comes from genuine truths from the Word, but in ruins, actually filthy, if it comes from distortions.

For further evidence that Ephraim means the understanding of the Word, and in its opposite sense a distorted understanding leading to the destruction of the church, you may check some other passages that deal with Ephraim: Hosea 4:17-18; 7:1, 11; 8:9, 11; 9:11-13, 16; 10:11; 11:3; 12:1, 8, 14; 13:1, 8, 14; Isaiah 17:3; 28:1; Jeremiah 4:15; 31:6, 18; 50:19; Ezekiel 37:16; 48:5; Obadiah verse 19; Zechariah 9:10.