När Jesus dog på korset uppstod en jordbävning. Stenar delades. Huvudmannen och hans soldater som hade utfört korsfästelsen var rädda.

I hjärtat av templet, i "det heliga av heliga", i hjärtat av Jerusalem, slet den heliga slöjan, uppifrån och ner.

Slöjan, "hyra i två" ...

Slöjorna i tabernaklet och senare i templet var viktiga. De beskrivs i detalj i 2 Moseboken och i 1 Kungaboken. I Himmelska Hemligheter 2576, det står att, "Rationella sanningar är ett slags slöja eller klädsel till andliga sanningar .... Slöjan representerade de närmaste och innersta framträdandena av rationellt gott och sanning ....

Och nu, när Jesus dör på korset, slår slöjan. Vad betyder det här?

Så här beskriver Swedenborg symboliken för detta:

"... att när alla uppenbarelser hade skingrats, gick Herren in i det gudomliga självet, och samtidigt öppnade han ett medel för tillgång till det gudomliga genom sin människa som hade gjorts gudomlig." (Himmelska Hemligheter 2576)

Tänk på fyra andliga händelser:

1) Skapandet av det fysiska universum. (Nuvarande bästa gissning: 13,8 miljarder år sedan). 1 Mosebok 1:1-10

2) Livets början. (På jorden, mellan 3,5 och 4,5 miljarder år sedan.) 1 Mosebok 1:11-25

3) Början på andligt medvetna människor. (Rimlig gissning: för 100 000 år sedan). 1 Mosebok 1:26-31

4) Inkarnationen och uppståndelsen av Herren Gud Jesus Kristus (för 2000 år sedan).

Guds kärlek och visdom har strömmat in i universum under lång tid. Där du kan förvänta dig entropi ser vi istället ett universum som verkar gynna liv och intelligens. Tänk vad ett uppfyllande ögonblick det måste ha varit när Gud kunde berätta att mänskliga sinnen nu svarade på honom, efter allt detta utgjutelse.

Men den fria svarsförmågan har tragedi bakat, för vi kan också välja att inte svara och gå motsatt väg.

När vi människor blev mer "sofistikerade" använde Gud nya kanaler för att nå oss, särskilt profeter och andliga ledare, och senare det skrivna ordet. Och i de kanalerna, från de tidigaste tiderna, finns det redan profetior om att Herren en dag skulle komma till världen i mänsklig form.

Varför behövde han göra det? Han måste ha förutsett att människor skulle behöva ha den mänskliga anslutningsnivån för att det skulle finnas tillräckligt bra och sanning för att vi skulle kunna fatta de beslut som öppnar oss för frälsning.

Låt oss gå tillbaka till Swedenborgs beskrivning:

"... när alla framträdanden hade skingrats in gick Herren in i det gudomliga själv ..."

Under hela Herrens liv på jorden såg det ut som att han var en man, som vi. Han hade en människokropp. Han kunde vara trött och hungrig. Han kunde frestas (men till skillnad från oss vann han alltid). I hans andliga liv fanns det tillfällen då han uppenbarligen kände utseendet på sin människa från sin gudomliga väsen. Vid andra tillfällen tunnades detta utseende och han kände sin gudomlighet kraftfullare. När han växte upp och döptes och började sin tjänst måste han ha blivit alltmer medveten om vad som händer inuti honom - förhärligandet av den mänskliga delen av honom. Med hans kropps död på korset var den kroppsliga mänskligheten inte längre i vägen. Det utseendet skingrades. En ny förbindelse skapades helt mellan det gudomliga och det mänskliga.

Och sedan finns det den andra delen av Swedenborgs uttalande:

"samtidigt öppnade han ett sätt att få tillgång till det gudomliga själv genom sin människa som hade gjorts gudomligt."

Slöjan slits sönder. Den gamla religionen, som hade placerat ritualen ovanför det verkliga goda och där Gud var osynlig, skild från mänsklig kunskap med en slöja - slits sönder. Nytt ljus kunde nå människor genom Herrens nya läror. Vi kunde svara på en Gud som i sin gudomliga människa nu kunde förstå och närma oss och älska djupare.

2916. That 'give me possession of a grave among you' means that they were able to be regenerated is clear from the meaning of 'a grave'. In the internal sense of the Word 'a grave' means life, which is heaven, and in the contrary sense death, which is hell. The reason it means life or heaven is that angels, who possess the internal sense of the Word, have no other concept of a grave, because they have no other concept of death. Consequently instead of a grave they perceive nothing else than the continuation of life, and so resurrection. For man rises again as to the spirit and is buried as to the body, see 1854. Now because 'burial' means resurrection, it also means regeneration, since regeneration is the primary resurrection of man, for when regenerated he dies as regards his former self and rises again as regards the new. It is through regeneration that from being a dead man he becomes a living man, and it is from this that the meaning of 'a grave' is derived in the internal sense. When the idea of a grave presents itself the idea of regeneration comes to mind with angels, as is also evident from what has been told about young children in 2299.

[2] The reason 'a grave' in the contrary sense means death or hell is that the evil do not rise again to life but to death. When therefore the evil are referred to and a grave is mentioned, no other idea comes to mind with angels than that of hell; and this also is the reason why hell in the Word is called the grave.

[3] That 'a grave' means resurrection and also regeneration is evident in Ezekiel,

Therefore prophesy and say to them, Thus says the Lord Jehovih, Behold, I will open your graves, and cause you to come up out of your graves, O My people, and I will bring you to the land of Israel, and you will know that I am Jehovah when I open your graves and cause you to come up out of your graves, O My people. And I will put My spirit within you and you will live, and I will place you on your own land. Ezekiel 37:12-14.

Here the prophet refers to bones that have been made to live, and in the internal sense to regeneration. Its being a reference to regeneration is quite evident, for it is said, 'when I will put My spirit within you and you will live, and I will place you on your own land'. Here 'graves' stands for the former self and its evils and falsities, while the opening of them and the coming up from them means being regenerated. Thus the idea of a grave perishes and so to speak is discarded when the idea of regeneration or new life enters instead.

[4] The description in Matthew 27:52-53, about graves being opened and many bodies of the saints who were sleeping being raised, coming out of their graves after the Lord's resurrection, entering the holy city, and appearing to many, embodies the same idea, that is to say, a resurrection taking place as a result of the Lord's resurrection, and in the inner sense every individual resurrection. The Lord's raising of Lazarus from the dead, John 11:1 and following verses, likewise embodies the re-establishment of the Church from among gentiles; for all the miracles that the Lord performed, because they were Divine, embodied the states of His Church. Something similar is also meant by the man who, having been cast into the grave of Elisha, came to life again on touching the prophet's bones, 2 Kings 13:20-21, for Elisha represented the Lord.

[5] As 'burial' meant resurrection in general and every individual resurrection, the ancients were therefore particularly concerned about their burials and about the places where they were to be buried - Abraham, for example, was to be buried in Hebron in the land of Canaan, as were Isaac and Jacob, together with their wives, Genesis 47:29-31; 49:30-32; Joseph's bones were to be carried up out of Egypt into the land of Canaan, Genesis 50:25; Exodus 13:19; Joshua 24:32; David and subsequent kings were to be buried in Zion, 1 Kings 2:10; 11:43; 14:31; 15:8, 24; 22:50; 2 Kings 8:24; 12:21; 14:20; 15:7, 38; 16:20, the reason being that the land of Canaan and also Zion represented and meant the Lord's kingdom, while burial meant resurrection. But it may become clear to anyone that the place itself does not contribute anything towards resurrection.

[6] The truth that 'burial' means resurrection to life is also evident from other representatives, such as the requirement that the wicked were not to be lamented or buried, but cast aside, Jeremiah 8:2; 14:16; 16:4, 6; 20:6; 22:19; 25:33; 2 Kings 9:10; Revelation 11:9; and that the wicked buried already were to be cast out of their graves, Jeremiah 8:1-2; 2 Kings 23:16-18. But as regards 'a grave' in the contrary sense meaning death or hell, see Isaiah 14:19-21; Ezekiel 32:21-23, 25-26; Psalms 88:4-5, 10-11; Numbers 19:16, 18-19.