När Jesus dog på korset uppstod en jordbävning. Stenar delades. Huvudmannen och hans soldater som hade utfört korsfästelsen var rädda.

I hjärtat av templet, i "det heliga av heliga", i hjärtat av Jerusalem, slet den heliga slöjan, uppifrån och ner.

Slöjan, "hyra i två" ...

Slöjorna i tabernaklet och senare i templet var viktiga. De beskrivs i detalj i 2 Moseboken och i 1 Kungaboken. I Himmelska Hemligheter 2576, det står att, "Rationella sanningar är ett slags slöja eller klädsel till andliga sanningar .... Slöjan representerade de närmaste och innersta framträdandena av rationellt gott och sanning ....

Och nu, när Jesus dör på korset, slår slöjan. Vad betyder det här?

Så här beskriver Swedenborg symboliken för detta:

"... att när alla uppenbarelser hade skingrats, gick Herren in i det gudomliga självet, och samtidigt öppnade han ett medel för tillgång till det gudomliga genom sin människa som hade gjorts gudomlig." (Himmelska Hemligheter 2576)

Tänk på fyra andliga händelser:

1) Skapandet av det fysiska universum. (Nuvarande bästa gissning: 13,8 miljarder år sedan). 1 Mosebok 1:1-10

2) Livets början. (På jorden, mellan 3,5 och 4,5 miljarder år sedan.) 1 Mosebok 1:11-25

3) Början på andligt medvetna människor. (Rimlig gissning: för 100 000 år sedan). 1 Mosebok 1:26-31

4) Inkarnationen och uppståndelsen av Herren Gud Jesus Kristus (för 2000 år sedan).

Guds kärlek och visdom har strömmat in i universum under lång tid. Där du kan förvänta dig entropi ser vi istället ett universum som verkar gynna liv och intelligens. Tänk vad ett uppfyllande ögonblick det måste ha varit när Gud kunde berätta att mänskliga sinnen nu svarade på honom, efter allt detta utgjutelse.

Men den fria svarsförmågan har tragedi bakat, för vi kan också välja att inte svara och gå motsatt väg.

När vi människor blev mer "sofistikerade" använde Gud nya kanaler för att nå oss, särskilt profeter och andliga ledare, och senare det skrivna ordet. Och i de kanalerna, från de tidigaste tiderna, finns det redan profetior om att Herren en dag skulle komma till världen i mänsklig form.

Varför behövde han göra det? Han måste ha förutsett att människor skulle behöva ha den mänskliga anslutningsnivån för att det skulle finnas tillräckligt bra och sanning för att vi skulle kunna fatta de beslut som öppnar oss för frälsning.

Låt oss gå tillbaka till Swedenborgs beskrivning:

"... när alla framträdanden hade skingrats in gick Herren in i det gudomliga själv ..."

Under hela Herrens liv på jorden såg det ut som att han var en man, som vi. Han hade en människokropp. Han kunde vara trött och hungrig. Han kunde frestas (men till skillnad från oss vann han alltid). I hans andliga liv fanns det tillfällen då han uppenbarligen kände utseendet på sin människa från sin gudomliga väsen. Vid andra tillfällen tunnades detta utseende och han kände sin gudomlighet kraftfullare. När han växte upp och döptes och började sin tjänst måste han ha blivit alltmer medveten om vad som händer inuti honom - förhärligandet av den mänskliga delen av honom. Med hans kropps död på korset var den kroppsliga mänskligheten inte längre i vägen. Det utseendet skingrades. En ny förbindelse skapades helt mellan det gudomliga och det mänskliga.

Och sedan finns det den andra delen av Swedenborgs uttalande:

"samtidigt öppnade han ett sätt att få tillgång till det gudomliga själv genom sin människa som hade gjorts gudomligt."

Slöjan slits sönder. Den gamla religionen, som hade placerat ritualen ovanför det verkliga goda och där Gud var osynlig, skild från mänsklig kunskap med en slöja - slits sönder. Nytt ljus kunde nå människor genom Herrens nya läror. Vi kunde svara på en Gud som i sin gudomliga människa nu kunde förstå och närma oss och älska djupare.

2798. That 'Abraham took the pieces of wood for the burnt offering' means the merit of righteousness is clear from what has been stated and shown above in 2784, and so without further explanation.

[2798a] 'And laid them on Isaac [his son]' means that it, that is to say, the merit of righteousness, was joined to the Divine Rational. This becomes clear from the representation of 'Isaac' as the Lord's Divine Rational, often dealt with already, and from the meaning of 'laying it on him' as allying it. The expression 'his son' is used because the Lord's Divine Human was not only conceived but was also born from Jehovah. The Lord's conception from Jehovah is very well known from the Word of the Lord, and therefore He is called 'Son of the Most High', 'Son of God', and 'Only Begotten of the Father' in Matthew 2:15; 3, 16, 17; 16:13-17; 17:5; 27:43, 54; Mark 1:11; 9:7, 9; 14:61-62; Luke 1:31-32, 35; 3:21-22; 9:35; 10:22; John 1:14, 18, 49; 3:13, 16-18; 5:20-27; 6:69; 9:34-35, 38; 10:35-36; 20:30-31, and besides these in very many other places where He calls Jehovah His Father.

[2] It is also well known that He was born of a virgin Mary, yet even so like any other. But when He was born again, that is, became Divine, this was from Jehovah who dwelt within Him and who was Himself as to the very Being (Esse) of life. The union of the Divine Essence and the Human Essence was effected mutually and reciprocally, so that He united the Divine Essence to the Human Essence, and the Human Essence to the Divine Essence, see 1921, 1999, 2004, 2005, 2018, 2025, 2083, 2508, 2523, 2618, 2628, 2632, 2728, 2729. From this it may become clear that the Lord made the Human within Himself Divine from His own power and in so doing became Righteousness. That which was allied to the Divine Rational when He underwent inmost temptation was the merit of righteousness; and it was from the Divine Rational that He fought, and it was against it that evil genii fought, until He glorified that Divine Rational also. These are the things meant in the internal sense by Abraham's laying the pieces of wood for the burnt offering on Isaac his son, and they are the things which angels perceive when these words are being read.