"Och när de närmade sig, såg han staden och grät över den och sade: 'Om du hade känt, till och med dig, särskilt i din dag, de saker som tillhör din fred! Men nu är de dolda för dina ögon. "" (Luke 19: 41,42 ).

"'Döttrar i Jerusalem, gråter inte över mig, men gråter för er själva och för dina barn .... För om de gör dessa saker i det gröna träet, vad kommer då att göras i det torra?" ( Lukas 23:28,31).

Jesus grät över Jerusalem. Kvinnorna grät över honom och han berättade för dem att gråta för sig själva och för sina barn. Sorg i ett ögonblick av triumf, sorg i ett ögonblick av ödeläggelse.

Det finns ironi i palmsöndagsberättelsen, för över sin glädje hänger skuggan av förråd, rättegång och korsfästelse. Var den arga folkmassan som efterlyste hans korsfästelse samma skara som hyllade honom som kung fem dagar tidigare? Varför reste Herren i seger med att veta vad som säkert skulle hända? Han gjorde det för att meddela att Han, den gudomliga sanningen från det gudomliga godan, skulle styra allt; att ge oss en bild som kommer att stå för all tid av hans majestät. Och sedan berättar händelserna i Getsemane och Golgata oss om den majestätens natur - att hans kungarike verkligen inte är av denna värld.

Kan vi föreställa scenen på palmesöndag? Mängderna glädde sig och skrek, och då såg de sin kung gråta. Detta var inte ett kort ögonblick, utan en långvarig gråt, som fick författaren till evangeliet att höra om det. Drog deras rop när de tittade på hans sorg, undrade de när han uttalade dödsfall mot staden de bodde i? "Dina fiender kommer att bygga ett vall runt dig, omge dig och stänga dig in på alla sidor och jämna dig och dina barn med dig till marken; och de kommer inte att lämna en sten på dig för att du inte visste tiden för ditt besök. " Sedan, kanske, när han cyklade på, återuppstod jubeln och de konstiga orden glömdes.

Det finns ännu en ironi; för folket ropade att freden hade kommit. "Välsignad är kungen som kommer i Herrens namn! Fred i himlen och härlighet i det högsta!" Men när Jesus grät, sa han till staden: "Om du hade känt, till och med dig, särskilt i din dag, de saker som gör din fred! Men nu är de dolda för dina ögon."

Detta storslagna panorama talar om världen i varje människa. Det är i våra sinnen, i den andliga betydelsen av Ordet, att Jesus åker i triumf. När vi ser undraet över hans sanning, känner dess makt över alla saker, krönar vi honom. Alla händelserna på palmesöndagen berättar om de tider då vi erkänner att Herren, den synliga Guden, styr våra sinnen genom Ordet som finns i oss. Det är en tid med stor glädje. Liksom mångfalden på palmesöndag känner vi att denna vision kommer att svepa allt som är ont och att Herren lätt kommer att regera inom oss som vår kung och vår Gud.

Sådana lyckliga tider kommer till oss och vi kan glädjas över dem och hylla vår Herre och kung med jubel. "Fred i himlen och härlighet i det högsta!" Fred kommer genom samverkan med Herren som vi har sett (Apocalypse Explained 369: 9, 11). Ändå vet Herren själv att det finns strider att komma från dem som inte vet någon fred. Även detta varnar han oss för i sitt ord. I det naturliga Jerusalem på Herrens tid hade härskarna använt falskhet för att förstöra sanningen, och de väckte mycket sorg över de kristna. I vårt andliga Jerusalem finns det falska värden som skulle förstöra fred. Innan vi kommer till himlen kommer det att bli en strid mellan vår vision om Herren och vår självkärlek som kommer att missbruka sanningen för att få det att hända.

Så grät Herren där ute på olivberget när han såg ner på staden. Hans gråt var ett tecken på barmhärtighet, för han sorg över staterna i oss som kommer att skada oss och som är motsatta av vår fred. (Himmelska Hemligheter 5480; Apocalypse Explained 365 [9]; jfr 365:11, 340). Ändå är hans sorg en aktiv kraft, det är barmhärtighet och arbetar för att eliminera dessa stater. Jesus lovade att Jerusalem skulle bli helt förstört - inte en enda sten kvar. Det är sant att det naturliga Jerusalem rasades till marken, men detta är inte vad han menade. Han lovar oss - även när han varnar oss för de kommande striderna - att han kommer att segra och att vårt Jerusalem - våra ursäkter för att göra ont - inte kommer att stå. De kommer att desimeras av hans ord. (Jfr Arcana Coelestia 6588 [5]; Apocalypse Explained 365 [9]).

Han grät av barmhärtighet och lovade ett slut på att gråta, för "Hans ömma barmhärtighet är över alla hans verk."

På långfredagen fanns det säkert gråt. Tänk på den här scenen: Kvinnorna följde korset och klagade. Jesus måste ha blött från piskningen och ärr av tornens krona. Han var omgiven av människor som tyckte om att se någon dö. De som kallade honom sin fiende var nöjda med att de hade vunnit.

Hans följare var ödsliga. Aldrig hade de föreställt sig att drömmen som han hade fostrat skulle sluta på detta sätt, eller ledaren de älskade skulle behandlas så fruktansvärt. De kände för honom i det de var säkra på var hans lidande. De grät för honom.

Då kanske folkmassorna som förolämpade honom stilla när han vände sig till de sörjande. Av sin oändliga kärlek talade han. "'Jerusalems döttrar, gråter inte över mig, men gråter för er själva och för dina barn.'" Han tänkte inte på sin närmande ångest, han sörjde för dem som han älskade. Han skulle segra. Det var på dem som lidande skulle komma. Vilken tydligare bild kan vi ha av målet som förde vår Gud till jorden än den meningen? Han kom för att onda människor och onda känslor ger sina barn elände. Han kom för att ge dem glädje efter deras gråt, för att ge dem tröst och hopp och slutligen för att ge dem säkerheten att det inte skulle finnas mer död, varken sorg eller gråt.

Kvinnorna på den tiden mötte faktiskt fysisk sorg. Det är hjärtskärande att lära sig om förföljelserna för de kristna, att tänka på människor som dödats för att de tillber sin Gud; av barn som tas från dem, av bra människor som är föremål för barmhärtighet hos dem som inte känner någon barmhärtighet. Det måste verkligen ha verkat som om Herren hade rätt med att säga att det hade varit bättre om de aldrig födde barn som skulle drabbas av det för sin tro. "För de dagar kommer faktiskt att de kommer att säga 'Välsignade är de karga, livmoder som aldrig bar, och bröst som aldrig ammade!'"

Men den verkliga anledningen till att Herren kom ner på jorden var att inom fysisk grymhet finns en mycket större skada. Det finns massor av människor som går på jorden som inte skulle tänka på att mörda någon annan, men som regelbundet tycker om att ta bort något mycket mer värdefullt - hans förmåga att följa sin Herre.

Det var därför Herren talade dessa ord, "Gråt inte för mig, utan gråter för er själva och för dina barn." Jerusalems döttrar representerar den milda kärleken till sanning med uppriktiga människor över hela världen. Deras barn är välgörenheten och tron som kommer från kärleken till sanning. Det här är skadade av ondska, särskilt när det infekterar en kyrka. Det här är saker som orsakar inre gråt, en sorg över andan som är desto mer förödande eftersom den är tyst.

”Döttrar i Jerusalem,” kallade han dem. Vår oskyldiga kärlek till sanningen växer upp tillsammans med vår rättfärdighet för att vara självisk. I själva verket styrs det av självförsvar, eftersom Jerusalems döttrar styrdes av en korrupt kyrka. När dessa kvinnor försökte gå loss från den judiska kyrkan förföljdes de. När vår oskyldiga kärlek till sanningen försöker leda oss att följa Herren lider vi frestelser i vår anda. Hells upp och frestar oss med alla de själviska och onda läckerheter vi någonsin har haft, och vi gråter verkligen över oss själva.

Du förstår, det är inte själva sanningen som lider! "Gråt inte för mig," sade Jesus. Sanningen är all kraftfull. Det är vår kärlek till den sanningen som frestas. Det är vår välgörenhet och vår tro - barnen av den kärleken - som lider.

"För de dagar kommer faktiskt att de kommer att säga 'Välsignade är de karga, livmoderna som aldrig bar och brösten som aldrig ammade.'" Det verkar inte vi ibland att de människor som inte har några sanningar , som inte har några ideal, är de som är glada? I själva verket är detta en profetia om att de som är utanför kyrkan och finner det på nytt kommer att ha en enklare tid än de som sätter livets falskheter i striden.

På palmesöndag, när Jesus grät, sa han att Jerusalem skulle förstöras. Som jag sa, lovade han faktiskt att det onda i oss skulle förstöras. På långfredag gav han samma försäkring: ”Då kommer de att börja” att säga till bergen, ”falla på oss!” Och till bergen, ”Täck oss!” Dessa uppenbarligen hårda ord är tröst, för de lovar att när Herrens sanning segrar i oss, kommer himlen att närma sig. När det händer kommer de hells som frestar oss inte kunna bära himmelens närvaro och täcka sig över och gömma sig.

"För om de gör dessa saker i det gröna träet, vad ska göras i det torra?" Lyssnarna visste vad det innebar: om när han var bland dem förkastade han hans sanning, vad kommer de att göra när minnet om hans närvaro och hans mirakel har torkat upp? I inre mening är det gröna träet sanning som fortfarande lever av en kärlek till det. Även när vi ser ordets ideal, kommer vi att kämpa med frestelser. Men när det vedet torkar ut, när vi inte kan känna sanningens liv och kraft, blir striden mycket hårdare.

I båda dessa bilder - Hans gråt på palmesöndag, hans sorgliga varning till kvinnorna att gråta för sig själva och för sina barn förbereder Herren oss för att kämpa för det vi tror. Hur förbereder han oss? Genom att försäkra oss, inte bara om de framtida försöken, utan om säkerheten om segern nu när han har avslöjat sin styrka. Det finns ett sådant undrar, sådant hopp om evig lycka i den verkliga kristna religionen. Ändå kommer det inte vara någon värdefull kärlek att behålla förrän den har ställts inför sina utmaningar. Det måste finnas en tid med gråt: vår barmhärtiga Herre gråter över våra kämpar och ger oss styrka från barmhärtighet; våra drömmar och hopp gråter när vi är rädda för att de går förlorade. Genom rättegången uttrycker vi vårt engagemang för våra drömmar och han levererar oss.

Mindre än tjugofyra timmar före hans arrest talade Herren igen om gråt. Vid sista måltiden sade han: "Sannerligen säger jag er att du kommer att gråta och klaga, men världen kommer att glädjas." Men han slutade inte där. "Och du kommer att vara sorgfull, men din sorg förvandlas till glädje. En kvinna, när hon är i arbetet, har sorg för att hennes timme har kommit; men så snart hon har fött barnet, kommer hon inte ihåg längre ångest, av glädje över att en människa har fötts in i världen. Därför har du nu sorg; men jag kommer att se dig igen och ditt hjärta kommer att glädjas, och din glädje kommer ingen att ta från dig. "

När han korsfästes och steg upp igen, måste de ha tänkt att hans ord nu var uppfyllda. Nu hade de hittat glädjen som ingen kunde ta av dem. Kanske när de led av förföljare och fann glädje bland medkristna trodde de samma sak. Och slutligen, när de hade kämpat sina privata strider, och från Hans makt övervunnit fienden inom, visste de vad han egentligen menade.

"Jesus grät över staden." "Gråt för er själva och för dina barn." Vår kärlek till sanningen kommer att hotas och med det hoppas vi på sann tro och sann kärlek. Det var för detta ändamål som han kom till världen och red i triumf och drack av koppen med avslag och uppenbar död - för att kunna förvandla vår sorg till glädje. Därför kunde han också säga: "I världen kommer du att ha trängsel, men var lycklig, jag har övervunnit världen." Amen.

(Referenser: Lukas 19:29-44, 23:24-38)

5291. 'And let him take up a fifth part of the land [of Egypt]' means which are to be preserved and then stored away. This is clear from the meaning of 'taking up a fifth part' as that which implies something similar to taking tenths. In the Word 'taking tenths' means preserving remnants, and preserving remnants is a gathering together and then storing away of forms of truth and good. For remnants are the forms of good and truth that the Lord has stored away in the interior man, see 468, 530, 560, 561, 661, 1050, 1906, 2284, 5135, and 'tenths' is used in the Word to mean remnants, 576, 1738, 2280, and so also is 'ten', 1906, 2284. And the number five, which is half of ten, is likewise used to mean the same. Half or twice any number when used in the Word holds the same meaning as the number itself. Twenty for example holds the same meaning as ten, four the same as two, six the same as three, twenty-four the same as twelve, and so on. A multiplication of a number also holds the same meaning. A hundred or a thousand for example holds the same as ten; seventy-two and also a hundred and forty-four hold the same as twelve. Therefore what it is that composite numbers hold within them may be seen from the simple numbers of which they are the products. What the more simple numbers hold within them may be seen in a similar way from their integers. Five for example may be seen from ten, two and a half from five, and so on. In general it should be recognized that multiples hold the same meaning as their factors, yet more completely, while quotients hold the same meaning as their dividends, yet less completely.

[2] As regards the number five specifically, this has a dual meaning. First, it means that which is little and consequently something; second, it means remnants. It receives its meaning of that which is little from its relationship with other numbers meaning that which is much, namely a thousand and a hundred, and therefore ten also. For 'a thousand' and 'a hundred' mean that which is much, see 2575, 2636, and so therefore does 'ten', 3107, 4638, as a consequence of which 'five' means that which is little, and also something, 649, 4638. But 'five' means remnants when it has a connection with ten, 'ten' in this case meaning remnants, as stated above. For all numbers used in the Word have spiritual realities as their meaning, see 575, 647, 648, 755, 813, 1963, 1988, 2075, 2252, 3252, 4264, 4495, 4670, 5265.

[3] Anyone who does not know that the Word has an internal sense which is not visible in the letter will be utterly astonished by the idea that spiritual realities too are meant by the numbers used in the Word. The specific reason for his astonishment is his inability to use numbers to give shape to any spiritual idea, when yet the spiritual ideas known to angels present themselves as numbers, see 5265. The identity of those ideas or spiritual realities to which numbers correspond can, it is true, be known; but the origin of such correspondence remains hidden, such as the origin of the correspondence of 'twelve' to all aspects of faith, the correspondence of 'seven' to things that are holy, as well as that of 'ten' and also 'five' to forms of good and truth stored up by the Lord within the interior man, and so on. Even so, it is enough if people know simply that such a correspondence does exist and that by virtue of that correspondence each number used in the Word denotes something present in the spiritual world, consequently that what is Divine has been inspired into them and so lies concealed within them.

[4] Examples of this are seen in the following places where 'five' is mentioned, such as the Lord's parable in Matthew 25:14 and following verses about the man who, before going away to a foreign country, placed his resources in the hands of his servants. To the first he gave five talents, to the second two, and to the third one. The servant who received five talents traded with them and earned five talents more. In a similar way the one who received two earned two more; but the servant who received one hid his master's money ¹ in the earth. The person whose thought does not extend beyond the literal sense knows no other than this, that the numbers five, two, and one have been adopted merely to make up the story told in the parable and that they entail nothing more, when in fact those actual numbers hold some arcanum within them. The servant who received the five talents means those people who have accepted forms of good and truth from the Lord and so have received remnants. The one who received the two talents means those who at a more advanced stage in life have linked charity to faith, while the servant who received the one means someone who receives faith alone devoid of charity. Regarding this servant it is said that he hid his master's money ¹ in the earth - the reason for this description being that the money ¹ he is said to have received means in the internal sense truth which is the truth of faith, 1551, 2954; but faith that is devoid of charity cannot earn any interest, that is, it cannot be fruitful. These are the kinds of matters that numbers hold within them.

[5] Much the same is contained in other parables, such as the parable in Luke 19:12 and following verses regarding someone who journeyed to a far country to receive a kingdom. He gave his servants ten minas and told them to trade with these until he came back. When he returned the first said, 'Sir, your mina has earned ten minas'. He said to him, 'Well done, good servant; because you have been faithful over a very little, be over ten cities'. The second said, 'Sir, your mina has made five minas', and to him too he said, 'You also, be over five cities'. The third had kept his mina stored away in a handkerchief. But the master said, 'Take the mina from him and give it to him who has ten minas'. Here in a similar way 'ten' and 'five' mean remnants, 'ten' rather more, 'five' somewhat less. The one who kept his mina stored away in a handkerchief describes those who acquire the truths of faith but do not join them to the good deeds of charity, so that these truths do not gain interest or become fruitful at all.

[6] The same meaning exists in other places where the Lord uses these numbers, such as the place where He refers to what one of those invited to a supper said,

I have bought five yoke of oxen, and I am going away to test them. Luke 14:19.

Also in the place where He refers to what the rich man said to Abraham,

I have five brothers; send [Lazarus] to speak to them, lest they come into this place of torment. Luke 16:28.

And in the place where He talks about ten virgins, five of whom were wise and five were foolish, Matthew 25:1-13. The following words spoken by the Lord in a similar way contain such numbers,

Do you think that I have come to give peace on earth? No, I tell you, but division; for from now on there will be in one house five divided; three against two, and two against three. Luke 12:51-52.

And the following details given in the historical narrative also contain such numbers - the Lord fed five thousand people with five loaves and two fishes; He commanded them to sit down in groups of a hundred and groups of fifty; and after they had eaten they collected twelve baskets of broken pieces, Matthew 14:15-21; Mark 6:38 and following verses; Luke 9:12-17; John 6:5-13.

[7] It is hardly credible that the numbers included in such details, since these belong to a historical narrative, have a spiritual meaning. That is, five thousand, the number of people, has a spiritual meaning; so does five, the number of loaves, as well as two, the number of fishes. A hundred, and likewise fifty, the numbers of people sitting down together, each have a spiritual meaning; and so lastly does twelve, the number of baskets containing broken pieces. Though it may seem incredible, every detail holds some arcanum. Every single thing occurred providentially, to the end that Divine realities might be represented by them.

[8] In the following places too 'five' means things of a similar nature in the spiritual world, and it corresponds to such in both senses, the genuine sense and the contrary one: In Isaiah,

Gleanings will be left in it, as in the shaking of an olive tree, ² two or three berries on the top of the [highest] branch, four or five on the branches of a fruitful tree. Isaiah 17:6-7.

In the same prophet,

On that day there will be five cities in the land of Egypt which speak in the lips of Canaan and swear to Jehovah Zebaoth. Isaiah 19:18.

In the same prophet,

One thousand at the rebuke of one, at the rebuke of five you are fleeing, until you remain like a flagstaff on top of a mountain, like a signal upon a hill. Isaiah 30:17.

In John,

The fifth angel sounded, at which point I saw a star that had fallen from heaven to the earth. To him was given the key of the pit of the abyss. It was given the locusts which were coming out from there, that they should not kill the people who did not have the seal of God on their foreheads, but that they should torment them five months. Revelation 9:1, 3, 5, 10.

In the same book,

Here is intelligence, if anyone has wisdom: The seven heads are seven mountains, on which the woman sits; and there are seven kings. Five have fallen; and one is, the other has not yet come. And when he comes he must remain a short time. Revelation 17:9-10.

[9] The number five holds a similar representative meaning in the following places,

The valuation for a man or for a woman was determined by their ages - between one month and five years, and between five years and twenty years. Leviticus 27:1-9.

If a field was redeemed, one-fifth was to be added. Leviticus 27:19.

If tithes were redeemed, again one fifth was to be added. Leviticus 27:31.

The firstborn who were in excess [of the Levites] were to be redeemed for five shekels [each]. Numbers 3:46-end.

The firstborn of an unclean beast was to be redeemed with the addition of one-fifth. Leviticus 27:27.

In the case of any wrongs that were done one-fifth was to be added as a penalty. Leviticus 22:14; 17:13, 15; Numbers 5:6-8.

Anyone who stole an ox or one of the flock, and who slaughtered it or sold it, had to restore five oxen for an ox, and four of the flock for one of the flock. Exodus 11:1.

[10] The fact that the number five contains some heavenly arcanum, as does ten also, is evident from the cherubs referred to in the first Book of Kings,

In the sanctuary Solomon made two cherubs of olive wood, each ten cubits high. The wing of one cherub was five cubits, and the wing of the other cherub five cubits; ten cubits from the tips of the wings of one to the tips of the wings of the other. Thus a cherub was ten cubits; both cherubs were the same size and same shape. 1 Kings 6:23-25.

The same fact is evident from the lavers around the temple, and also from the lampstands, described in the same book,

Five bases for the lavers were placed on the right side of the house, ³ and five on the left side of the house. ³ Also, five lampstands were placed on the right, and five on the left in front of the sanctuary. 1 Kings 7:39, 49.

The bronze sea was ten cubits from one brim to the other, and five cubits high, and thirty cubits in circumference. 1 Kings 7:13.

All this was prescribed so that holy things might be meant spiritually not only by the numbers ten and five but also by thirty, for although geometrically this number giving the circumference is not right for the stated diameter, it nevertheless implies spiritually what is meant by the rim of a vessel.

[11] All numbers mentioned in the Word mean things existing in the spiritual world, as is clearly evident from the numbers used in Ezekiel, where a new land, a new city, a new temple, and a detailed measuring of these by the angel are described; see Chapters 40-43, 45-49 [sic.]. Numbers are used in these chapters to describe practically every sacred object, and therefore anyone unacquainted with what those numbers hold within them can know scarcely anything about the arcana present there. The number ten and the number five occur there in Ezekiel 40:7, 11, 48; 41:2, 9, 11-12; 42:4; 45:11, 14, in addition to the multiplications of such numbers, namely twenty-five, fifty, five hundred, and five thousand. As regards the new land, the new city, and the new temple mentioned in those chapters, these mean the Lord's kingdom in heaven, and therefore His Church on earth, as is clear from every detail mentioned there.

[12] All the references above to 'five' have been gathered together for the reason that here and in what follows the subject is the land of Egypt, where, in the seven years of abundance, a fifth part of the corn was to be gathered and preserved for use in the succeeding years of famine. This demonstrates that 'the fifth part' means the forms of good and truth which a person has received from the Lord, who has stored them away and preserved them in that person for future use when there is a famine, that is, when there is an absence and deprivation of goodness and truth. For unless the Lord stored away in a person such forms of good and truth, there would be nothing to raise him up in a state of temptation and vastation and consequently to make it possible for him to be regenerated, so that he would be left without any means of salvation in the next life.

Fotnoter: