Doctrina Vitae pro Nova Hierosolyma # 86

Од стране Емануел Сведенборг

Проучите овај одломак

  
/ 114  
  

Doctrina Vitae pro Nova Hierosolyma (оригинал)


86. Homini est mens naturalis et mens spiritualis. Mens naturalis est infra et mens spiritualis est supra. Mens naturalis est mens mundi ejus, et mens spiritualis est mens caeli ejus. Mens naturalis potest vocari mens animalis, at mens spiritualis mens humana. Distinguitur etiam homo ab animali per id, quod ei mens spiritualis sit; per hanc potest in caelo esse dum in mundo: per illam etiam est quod homo vivat post mortem.

Homo intellectu potest esse in mente spirituali, et inde in caelo, sed non potest voluntate esse in mente spirituali, et inde in caelo, nisi fugiat mala sicut peccata; et si non voluntate etiam ibi est, usque non est in caelo; nam voluntas trahit intellectum deorsum, et facit ut ille aeque naturalis et animalis sit secum.

Homo comparari potest horto, intellectus luci, et voluntas calori. Hortus est in luce et non simul in calore tempore hiemis, at in luce et simul in calore tempore aestatis: est itaque homo qui in sola luce intellectus, sicut hortus tempore hiemis; sed qui in luce intellectus et simul in calore voluntatis, est sicut hortus tempore aestatis. Etiam intellectus sapit ex luce spirituali, et voluntas amat ex calore spirituali; nam lux spiritualis est Divina Sapientia, et calor spiritualis est Divinus Amor.

Quamdiu homo non fugit mala ut peccata, concupiscentiae malorum obstipant interiora mentis naturalis a parte voluntatis, quae sunt ibi sicut densum velum, et sicut atra nubes sub mente spirituali, et inhibent ne aperiatur: at vero ut primum homo fugit mala ut peccata, tunc Dominus e caelo influit, et aufert velum, et discutit nubem, et aperit mentem spiritualem, et sic intromittit hominem in caelum.

Quamdiu concupiscentiae malorum obstipant interiora mentis naturalis, ut dictum est, tamdiu homo est in inferno; ut primum autem concupiscentiae illae a Domino discussae sunt, homo est in caelo. Tum, quamdiu concupiscentiae malorum obstipant interiora mentis naturalis, tamdiu est homo naturalis; ut primum autem concupiscentiae illae a Domino discussae sunt, est homo spiritualis. Tum, quamdiu concupiscentiae malorum obstipant interiora mentis naturalis, tamdiu homo est animal; differt modo, quod possit cogitare et loqui, etiam de talibus quae non videt oculis, quod trahit a facultate elevationis intellectus in lucem caeli; ut primum autem concupiscentiae illae a Domino discussae , sunt, homo est homo, quia tunc cogitat verum in intellectu ex bono in voluntate. Tum etiam, quamdiu concupiscentiae malorum obstipant interiora mentis naturalis, tamdiu est homo sicut hortus tempore hiemis; ut primum autem concupiscentiae illae a Domino discussae sunt, est ille sicut hortus tempore aestatis.

Conjunctio voluntatis et intellectus apud hominem, intelligitur in Verbo per "cor" et "animam," et per "cor" et "spiritum:" ut quod amaturi sint Deum

"Ex toto corde et ex tota anima" (Matthaeus 22:37 1 ):

Et quod Deus daturus sit

"Novum cor et novum spiritum" (Ezechiel 11:19; 36:26-27):

Per "cor" intelligitur voluntas et ejus amor, ac per "animam" et per "spiritum," intellectus et ejus sapientia

Фусноте:

1. 37 pro "35"

Leverneslära för Nya Jerusalem (Manby)


86. Människan har ett Naturligt sinne och ett Andligt sinne; det naturliga sinnet är nedanför och det andliga sinnet är ovanför.

Det naturliga sinnet är hennes världs sinne, och det andliga sinnet är hennes himmels sinne. Det naturliga sinnet kan kallas det djuriska (animala) sinnet, det andliga sinnet däremot det mänskliga sinnet.

Även åtskiljes människan ifrån djuret därigenom, att hon har ett andligt sinne: genom detta kan hon vara i himmelen medan hon är i världen; genom detsamma är det ock att människan lever efter döden.

Människan kan till förståndet vara i det andliga sinnet, och därav i himmelen; men hon kan inte till viljan vara i det andliga sinnet, och därav i himmelen, såframt hon inte flyr ondskor såsom synder. Och om hon inte till viljan även är där, så är hon dock inte i himmelen, för viljan drager förståndet nedåt, och gör att detta är likaså mycket naturligt och djuriskt som hon själv.

Människan kan jämföras med en trädgård, Förståndet med ljuset, och Viljan med värmen. Trädgården är i ljus och ej tillika i värme om vintertiden, men i ljus och tillika i värme om sommartiden. Den människa alltså, som är i förståndets ljus allena, är såsom en trädgård om vintertiden; men den som är i förståndets ljus och tillika i viljans värme, är såsom en trädgård om sommartiden. Även är förståndet vist utav andligt ljus, och viljan älskar utav andlig värme; ty andligt ljus är Gudomlig Vishet, och andlig värme är Gudomlig Kärlek.

Så länge människan icke flyr ondskor såsom synder, tillstoppa begärelserna till ondskorna de inre tingen av det naturliga sinnet å viljans sida, vilka är där såsom ett tätt förhänge, och såsom ett svart moln under det andliga sinnet, och förhindra att det öppnas. Men däremot så snart människan flyr ondskor såsom synder, då inflyter Herren från himmelen, och borttager förhänget, och skingrar molnet, och öppnar det andliga sinnet, och insläpper sålunda människan i himmelen.

Så länge begärelserna till ondskorna tillstoppa de inre tingen av det naturliga sinnet, såsom sades, så länge är människan i helvetet; men så snart dessa begärelser blivit av Herren skingrade, är människan i himmelen. Ävensom, så länge begärelserna till ondskorna tillstoppa de inre tingen av det naturliga sinnet, så länge är människan naturlig; men så snart dessa begärelser blivit av Herren skingrade, är människan andlig. Ävensom, så länge begärelserna till ondskorna tillstoppa de inre tingen av det naturliga sinnet, så länge är människan ett djur, skiljer sig blott däri, att hon kan tänka och tala, även om sådana ting som hon inte ser med ögonen, vilket hon härleder av förmågan till förståndets upplyftande in i himmelens ljus; men så snart dessa begärelser blivit av Herren skingrade, är människan en människa, emedan hon då tänker det sanna i förståndet från det goda i viljan. Såsom även, så länge begärelserna till ondskorna tillstoppa de inre tingen av det naturliga sinnet, så länge är människan såsom en trädgård om vintertiden; men så snart dessa begärelser blivit av Herren skingrade, är hon såsom en trädgård om sommartiden, Viljans och förståndets förbindelse hos människan förstås i Ordet med »hjärta och själ« och med »hjärta och ande«, såsom att de skall älska Gud »av hela hjärtat och av hela själen« (Matteus 22:35 [Matteus 22:37]) och att Gud skall giva »ett nytt hjärta och en ny ande« (Hesekiel 11:19; 36:26, 27).

Med »hjärta« förstås viljan och dess kärlek, samt med »själ« och med »ande« förståndet och dess vishet.

  
/ 114