Om Himlen och om Helvetet #356
356. Men med avseende på dem som genom kunskaper och insikter ha förvärvat sig förståndighet och vishet, vilka är de som ha tillämpat allt på livets nytta och på samma gång erkänt det Gudomliga, älskat Ordet och levt ett andligt moraliskt liv (varom ovan nr 319), dem ha kunskaperna tjänat som medel till att bliva visa och även att stärka de ting som tillhöra tron. Det inre av deras sinne har förnummits och även blivit sett liksom genomskinande av ljus, i en sådan vitglänsande, flammande eller himmelsblå färg som hos diamanter, rubiner, safirer, som är genomskinliga, och detta allt efter som de från kunskaperna ha bekräftat sig för det Gudomliga och för de Gudomliga sanningarna. Den sanna förståndigheten och visheten ter sig sådan, när den framställes synbar i den andliga världen. Detta har den från himlens ljus, som är det från Herren utgående Gudomliga sanna, varifrån är all förståndighet och vishet (se ovan nr 126-133). De fält (plan) för detta ljus, i vilka skiftningar liksom av färger uppkomma, är det inre av sinnet, och bestyrkandet av de Gudomliga sanningarna genom sådana ting som förekomma i naturen, alltså som förekomma i vetenskaperna, frambringar dessa skiftningar 1 . Det inre av människans sinne ser nämligen in i de ting som tillhöra det naturliga minnet, och det som där bestyrker liksom förädlar det genom den himmelska kärlekens eld och upplyfter och renar ända till andliga föreställningar. Att det sker så, vet människan inte så länge hon lever i kroppen, eftersom hon då tänker både andligt och naturligt, men det som hon då tänker andligen varseblir hon inte utan endast det som hon tänker naturligt. Men när hon kommer till den andliga världen, varseblir hon inte vad hon tänkt naturligt i världen, utan vad hon tänkt andligen. Så förändras tillståndet. Härav är det klart, att människan genom kunskaper och insikter blir andlig, och att dessa är medel till att bliva vis, men endast för dem som i tro och leverne ha erkänt det Gudomliga. De är även i himlen välkomna framför andra och där ibland dem som är i mitten (nr 43), eftersom de mer än de övriga är i ljus. Dessa är de förståndiga och visa i himlen, som »lysa såsom med fästets glans» och som »lysa såsom stjärnorna». De enkla däremot är de som ha erkänt det Gudomliga, älskat Ordet och levt ett andligt moraliskt liv, men inte så genom kunskaper och insikter ha utbildat det inre av sitt sinne. Människosinnet är liksom en jordmån som är sådan som den blir genom att uppodlas.
Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper.
Att människan bör bibringas vetande och kunskaper, eftersom hon genom dem lär sig att tänka, sedan att förstå vad som är sant och gott och omsider att bliva vis, nr 129, 1450, 1451, 1453, 1548, 1802. Att vetande är det första varpå människans liv bygges och grundas, såväl det borgerliga och moraliska som det andliga, och att det inhämtas för nyttans skull som ändamål, nr 1489, 3310. Att kunskaper öppna vägen till den invärtes människan och därpå förbinda denna med den utvärtes allt efter nyttorna, nr 1563, 1616. Att förnuftet födes genom vetande och kunskaper, nr 1895, 1900, 3086. Dock inte genom själva kunskaperna, utan genom böjelsen för nyttor från dem nr 1895.
Att det finns kunskaper som inlåta de Gudomliga sanningarna, och andra som inte inlåta dem, nr 5213. Att tomma kunskaper böra ödeläggas, nr 1489, 1492, 1499, 1580 [1581?]. Tomma kunskaper är de som ha till ändamål och bestyrka självkärleken och världskärleken och som draga bort från kärleken till Gud och kärleken och kärleken till nästan, eftersom sådana ting tillsluta den invärtes människan ända därhän, att människan sedan inte kan mottaga något från himlen, nr 1563, 1600. Att kunskaperna är medel till att bliva vis och medel till att bliva galen, och att genom dem den invärtes människan antingen upplåtes eller tillslutes, och förnuftet sålunda antingen uppodlas eller ödelägges, nr 4156, 8628, 9922.
Att den invärtes människan upplåtes och efter hand fullkomnas genom kunskaper, om människan har till ändamål en god nytta, i synnerhet en nytta, som avser det eviga livet, nr 3086. Att andliga och himmelska ting från den andliga människan då möta de kunskaper som finnas i den naturliga människan och upptaga vad som överensstämmer, nr 1495. Att det himmelska livets nyttor då utdragas, utarbetas och upplyftas av Herren genom den invärtes människan ur de kunskaper som finnas i den naturliga människan, nr 1895, 1896, 1900-1902, 5871, 5874, 5901. Och att de kunskaper som inte överensstämma och som är motstridiga förkastas åt sidorna och avlägsnas, nr 5871, 5886, 5889.
Att den invärtes människans syn inte framkallar ur den utvärtes människans kunskaper annat än vad som tillhör hennes kärlek, nr 9394. Att det som den invärtes människan ser i mitten och i klarhet tillhör kärleken, men det som hon ser vid sidorna och i dunkel inte tillhör kärleken, nr 6068, 6084. Att överensstämmande kunskaper efter hand inplantas i hennes kärlek och liksom bo däri, nr 6325. Att människan skulle födas i förståndighet, om hon föddes i kärlek till sin nästa, men att hon födes i fullständig okunnighet, eftersom hon födes i självkärlek och världskärlek, nr 6323, 6325. Att kunskap, förståndighet och vishet är söner av kärleken till Gud och kärleken till nästan, nr 1226, 2049, 2116.
Att det är en sak att vara vis, en annan att förstå, en annan att veta och en annan att göra, men att de dock hos dem som är i ett andligt liv följa i ordning på varandra och i görandet eller i gärningarna är tillsammans, nr 10331. Att det även är en sak att veta, en annan att erkänna och en annan att ha tro, nr 896.
Att kunskaper som tillhöra den utvärtes eller naturliga människan är i världens ljus, men sanningar som ha blivit trons och kärlekens och sålunda erhållit liv är i himlens ljus nr 5212. Att de sanningar som erhållit andligt liv fattas medelst naturliga föreställningar, nr 5510. Att andlig inflytelse sker från den inre eller andliga människan i de kunskaper som är i den yttre eller naturliga människan, nr 1940, 8005. Att kunskaperna är mottag och liksom kärl för det sanna och det goda som tillhör den invärtes människan, nr 1469, 1496, 3068, 5489, 6004, 6023, 6052, 6071, 6077, 7770, 9922. Att kunskaperna är liksom speglar, i vilka den invärtes människans sanningar och godheter synas liksom i en bild, nr 5201. Att de där är tillsammans såsom i sitt yttersta, nr 5373, 5874, 5886, 5901, 6004, 6023, 6052, 6071.
Att det är en andlig inflytelse och inte en fysisk, det är, att det är en inflytelse från den invärtes människan i den utvärtes, således i dennas kunskaper, men inte från den utvärtes på den invärtes, alltså inte från dennas kunskaper på trons sanningar, nr 3219, 5119, 5259, 5427, 5428, 5478, 6322, 9110, 9111. Att man bör utgå från sanningarna i kyrkans lära, som är från Ordet, och dessa först erkännas, och att det därefter är tillåtet att rådfråga yttre kunskaper, nr 6047. Alltså att det är tillåtet för dem som är i ett bejakande i fråga om trons sanningar att intellektuellt bestyrka dem medelst vetenskapliga ting, men inte för dem som är i förnekande, nr 2568, 2588, 4760, 6047. Att den som inte tror på de Gudomliga sanningarna, om han inte övertygas av vetenskapliga ting, aldrig tror, nr 2094, 2832. Att det är emot ordningen att från vetenskapliga ting intränga i trons sanningar, nr 10236. Att de som göra det bliva vansinniga med hänsyn till det som hör till himlen och kyrkan, nr 128-130. Att de falla i det ondas falskheter, nr 232, 233, 6047. Och att de i det andra livet bliva liksom druckna, när de tänka på andliga ting, nr 1072. Hurudana de vidare äro, nr 196. Exempel som belysa, att andliga ting inte kunna fattas, om man medelst vetenskapliga ting intränger i dem, nr 233, 2094, 2196, 2203, 2209. Att många lärda är mera galna i andliga ting än de enkla, av den orsak att de är i ett förnekande, som de bestyrka medelst vetenskapliga ting, som städse och i riklighet är inför deras ögon, nr 4760, 8629.
Att de som på grund av vetenskapliga ting resonera emot trons sanningar, resonera skarpsinnigt, eftersom de göra det från sinnenas bedrägligheter, vilka fängsla och intala, eftersom det är svårt att skingra dem, nr 5700. Vilka och hur beskaffade sinnenas bedrägligheter äro, nr 5084, 5094, 6400, 6948. Att de som inte förstå något av det sanna och även de som är i det onda kunna resonera om trons sanningar och godheter och likväl inte förstå dem, nr 4214. Att det inte tillhör den som är förståndig att endast bestyrka en lärosats, utan först, innan den bestyrkes, se om den är sann eller inte nr 4741, 6047.
Att kunskaper betyda intet efter döden, utan [endast] det som människan genom kunskaperna har inhämtat i förstånd och leverne, nr 2480. Att alla kunskaper dock förbliva efter döden, men att de vila, nr 2476-2479, 2481-2486.
Att samma kunskaper som hos de onda är falskheter, eftersom de tillämpas med avseende på det onda, hos de goda är sanningar, eftersom de tillämpas med avseende på det goda, nr 6917. Att vetenskapliga sanningar hos de onda inte är sanningar, hur de än se ut som sanningar, när de utsäga dem, eftersom det onda är i dem, nr 10331.
Hurudant begär att veta andarna ha, ett exempel, nr 1973. Att det hos änglarna är en omätlig åstundan att veta och bliva vis, eftersom kunskap, förståndighet och vishet är andlig mat, nr 3114, 4459, 4792, 4976, 5147, 5293, 5340, 5342, 5410, 5426, 5576, 5582, 5588, 5656, 6277, 8562, 9003. Att de forngamlas vetenskap var kunskapen om motsvarigheter och förebildningar, varigenom de infördes i kunskapen om andliga ting, men att denna vetenskap nu för tiden är alldeles utplånad, nr 4844, 4749, 4964, 4965.
Att andliga sanningar inte kunna fattas, om man inte vet följande allmänna ting, nämligen:
1. Att allt i världsalltet hänför sig till det goda och det sanna och till bådas förbindelse, att de må vara något, således till kärleken och tron och deras förbindelse.
2. Att det hos människan finns förstånd och vilja, och att förståndet är mottag för det sanna och viljan för det goda, och att allt hos människan hänför sig till dessa två och till deras förbindelse, liksom allt hänför sig till det sanna och det goda och deras förbindelse.
3. Att det finns en invärtes och en utvärtes människa, och att de är sins emellan åtskilda såsom himlen och världen, och att de likväl böra utgöra ett, för att människan i sanning må vara människa.
4. Att himlens ljus är det ljus i vilket den invärtes människan är, och världens ljus det ljus i vilket den utvärtes människan är, och att himlens ljus är det Gudomliga sanna, från vilket all förståndighet är.
5. Att det är en motsvarighet mellan de ting som är i den invärtes människan och de som är i den utvärtes människan, och att de därför på var sitt håll förete ett annat utseende ända därhän, att de inte urskiljas annat än genom kunskap om motsvarigheterna. Om man inte vet dessa och flera andra saker, kan man inte taga och bilda sig annat än orimliga föreställningar om andliga och himmelska sanningar, och sålunda kunna de yttre och inre kunskaper som den naturliga människan har utan dessa allmänna begrepp föga tjäna den förnuftiga människan till förstånd och tillväxt. Härav är det klart, hur nödvändiga kunskaper äro.
Footnotes:
1. Att de skönaste färger synas i himlen, Himmelska Hemligheter 1053, 1624. Att färgerna i himlen är från ljuset där, och att de är dess modifikationer och skiftningar, nr 1042, 1043, 1053, 1624, 3993, 4530, 4922, 4742. Alltså att de är företeelser av det sanna från det goda och beteckna sådana ting som tillhöra förståndighet och vishet, nr 4530, 4922, 4677, 9466.
