The Bible

 

1 Mosebok 27

Study

   

1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»

2 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.

3 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;

4 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min självälsigna dig, förrän jag dör.»

5 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,

6 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:

7 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'

8 hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.

9 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.

10 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»

11 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.

12 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»

13 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»

14 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.

15 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.

16 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.

17 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.

18 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son

19 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din självälsigna mig.»

20 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg

21 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»

22 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer

23 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.

24 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»

25 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min självälsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.

26 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son

27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.

28 Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.

29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»

30 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.

31 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din självälsigna mig.»

32 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son

33 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»

34 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader

35 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»

36 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»

37 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son

38 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.

39 svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.

40 Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»

41 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob

42 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.

43 hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,

44 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,

45 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»

46 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #3660

Study this Passage

  
/ 10837  
  

3660. 'And blessed him' means that this good was accordingly joined [to the rational]. This is clear from the meaning of 'being blessed' as being joined to, dealt with in 3504, 3514, 3530, 3565, 3584. The reason why Isaac the father now blessed Jacob his son [a second time] - even though the latter had come to him deceitfully and had taken the blessing that was Esau's, an action that had made Isaac tremble, as is evident from verses 27:33, 35 of the previous chapter - is that he now perceived it was to be Jacob's descendants, not Esau's, who were to have possession of the land of Canaan. It was on account of this perception that the blessing was re-affirmed by Isaac. The deceit which had made Isaac tremble however meant and foretold the false impression which that nation would give in regard to representatives. That is to say, there was nothing in the least genuine or from the heart in its representation of the Divine or the heavenly things of the Lord's kingdom. Thus that nation was not at all like the Ancient Church but was interested only in things that were external separated from anything internal. Nor indeed did their interest end there, for they fell away so many times into plain idolatry.

[2] But what the expression being joined to, or conjunction, describes, meant in the internal sense by 'being blessed', has been stated already, namely this: Both the good and the truth of the natural were to be linked to the rational, or what amounts to the same, the external man to the internal. For to make His Natural Divine, the Lord imparted such good and truth to it as could correspond to the good and truth of the Divine Rational. Unless goods and truths in the one correspond to those in the other no conjunction is possible. The goods and truths of the natural, that is, those proper to the natural man, are countless, so countless that a person can hardly know the most general kinds of them, though when natural good and truth are referred to these are seen by him as a simple whole; for the entire natural, and everything there, is nothing else. This being so one may see that goods and truths of the natural exist which are able to accommodate the goods and truths of the rational, and goods and truths of the natural exist which are not able to do so; consequently that goods and truths of the natural exist which, by means of correspondence, are able to be linked to the goods and truths of the rational. It is the latter that are referred to in this chapter and those that follow.

[3] The ability to know those goods and truths and to distinguish one from another, and also to see the nature of them and so to see how suited they are for conjunction, can hardly exist in anyone as long as he does not think from what is interior, that is, from the enlightenment provided by the light of heaven. For at this time such things seem to him to be both obscure and joyless. But such things are nevertheless suited to the mental grasp and understanding of angels, and also to the mental grasp of spirits; for their thoughts are not interspersed with concerns about worldly, bodily, and earthly things, as they had been previously when they lived as men in the world. They - that is to say, angels and spirits - receive the delight of intelligence and the blessedness of wisdom when they have such things from the internal sense of the Word. Indeed the Divine is in that case shining on them, for in the highest sense the Lord is the subject, and in the representative sense the Church and regeneration. They come consequently within the Divine sphere of the Lord and of His ends and purposes.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.