2657. Att orden ’driv ut denna tjänstekvinna och hennes son’ betyder att det som hörde till det blott mänskliga förnuftiga skulle skaffas bort är tydligt av det som betecknas med ’att driva ut’ som är att skaffa bort och av det som förstås med ’tjänstekvinna’ som är böjelse för förnuftsbegrepp och kunskapsfakta, och således vad beträffar det goda som hör till dessa, behandlat i nr 2567, och vidare av det som här menas med ’son’ som är det sanna i detta förnuftiga, behandlat i nr 264, 489, 533, 1147. Men det är blott något skenbart gott och skenbart sant som hör ihop med detta första och enbart mänskliga förnuftiga. Följaktligen innebär ’driv ut denna tjänstekvinna och hennes son’ att det som hörde till det uteslutande mänskliga förnuftiga skulle avlägsnas. Att det första förnuftiga skaffades bort i och med att det Gudomliga Förnuftiga intog dess plats har tidigare sagts och visats på många ställen.

[2] Hos var och en som håller på att födas på nytt finns det två slag av förnuftigt, det förra som finns före pånyttfödelsen, det andra efter pånyttfödelsen. Det första, det före pånyttfödelsen, förvärvas genom sinnenas erfarenheter, genom reflexioner över sådant som förekommer i det offentliga och i det privata livet, genom yttre kunskaper och genom tankar som grundas på dessa, ävensom genom insikter i andliga ting från läran i tron, det vill säga från Ordet. Men ingenting av allt detta höjer sig då över de föreställningar som finns i det utvärtes eller kroppsliga minnet, vilka på det hela taget är mycket materialistiska. Allt vad människan följaktligen då än tänker inom ramen för detta förnuftiga består därför av sådana materialistiska föreställningar, eller – för att det som samtidigt må uppfattas av den inre eller intellektuella synförmågan – framställs skenbilder av sådana ting i form av jämförelser eller analogier. Så beskaffat är det första förnuftiga, det vill säga det förnuftiga som finns före pånyttfödelsen.

[3] Men efter pånyttfödelsen danas det förnuftiga av Herren med hjälp av böjelser för det andliga sanna och goda, vilka böjelser på ett underbart sätt plantas in i de sanningar som finns hos det första förnuftiga. På detta sätt levandegörs där det som är överensstämmande med och välvilligt inställt till dessa sanningar. Men det övriga, som inte är till någon nytta, avskiljs från dessa, till dess att det andliga goda och sanna omsider samlas ihop liksom i knippen, sedan det icke överensstämmande, som inte kan levandegöras kastats bort liksom ut till periferin, och detta successivt allt efter som de andliga slagen av godhet och sanning ökar tillsammans med livet i böjelserna för dem. Av vad här nu sagts framgår hur beskaffat det andra förnuftiga är.

[4] Vad här har anförts kan belysas genom att jämföra med frukt på träd. Det första förnuftiga är till en början som en omogen frukt som mognar så småningom, tills den inuti sig sätter kärnor. När den nått det stadium att den börjar skilja sig från trädet, då är dess tillstånd komplett, se vad som sägs härom ovan i nr 2636. Men det andra förnuftiga som Herren begåvar dem med som föds på nytt är likt samma frukt, som ligger i god mylla, där fruktköttet runtomkring kärnorna förmultnar och dessa längst inifrån gror och slår rot och skjuter upp rotskott ovan jord och växer till ett nytt träd och utvecklar sig, slutligen till nya frukter, och därefter till trädgårdar och lustgårdar, allt efter böjelsen för det goda och sanna, som det tar emot, Matteus 13:31-32; Johan 12:24.

[5] Men då nu exempel ofta kan tjäna till att övertyga, så skall som exempel här tas det egenjag som människan har före pånyttfödelsen och det egenjag som hon har efter pånyttfödelsen. Enligt det första förnuftiga som hon förvärvar sig genom ovan omtalade medel tror människan att hon av sig själv, således av sitt egna jag, tänker det sanna och gör det goda. Detta första förnuftiga är oförmöget att begripa något annat, trots att människan undervisas om att allt kärlekens goda och allt trons sanna är från Herren. Men när hon pånyttföds, vilket sker i vuxen ålder, då börjar hon att enligt det andra förnuftiga, som Herren begåvat henne med, tänka att det goda och sanna inte kommer från henne själv, utan från Herren, men att det ändå är så att hon gör det goda och tänker det sanna såsom av sig själv, se nr 1937, 1947. Ju mera hon då bekräftas i detta, desto mer förs hon in i sanningens ljus rörande dessa spörsmål, tills hon slutligen tror att allt gott och allt sant kommer från Herren. Då skiljs successivt det egna jaget som hör till det första förnuftiga ifrån, och Herren begåvar människan med ett himmelskt egenjag, som tillkommer det nya förnuftiga.

[6] Ännu ett exempel skall anföras. Det första förnuftiga känner till en början inte någon annan kärlek än kärleken till sig själv och världen, och fastän det hör att den himmelska kärleken är helt annorlunda så har det i alla fall inte något begrepp om den. När en människa då gör något gott är det enda angenäma hon finner i att göra det att hon tycker sig förtjäna en annans tacksamhet, eller att bli betraktad som kristen, eller att undfå det eviga livets fröjd. Men det andra förnuftiga, som hon begåvas med av Herren genom pånyttfödelsen, börjar att känna något angenämt i godheten och sanningen som sådana och att påverkas av detta, inte på grund av något som är hennes eget, utan just på grund av själva godheten och sanningen. När hon hänförs av detta angenäma, då avvisar hon varje tanke på förtjänst med förakt, tills hon slutligen avskyr den som någonting oerhört. Detta angenäma växer steg för steg hos henne och blir till något välsignat angenämt och i det andra livet något lycksaligt, som för henne är själva himlen. Av det sagda torde framgå hur det förhåller sig med det ena och det andra förnuftiga hos den människa som föds på nytt.

[7] Men man bör känna till att varje minsta detalj, som tillhör det första förnuftiga, ändå blir kvar hos människan. Det blott skiljs isär från det andra förnuftiga, och detta på ett underbart sätt av Herren. Herren däremot skaffade emellertid helt och hållet bort Sitt eget första förnuftiga, så att ingenting av det blev kvar, ty det blott och bart mänskliga och det Gudomliga kan inte vara tillsammans. Därför var Han inte mera Marias son, utan Jehovah till båda Väsendena.