The Bible

 

1 Mosebok 15

Study

   

1 En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade: »Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva mycket stor.»

2 Men Abram sade: »Herre, Herre, vad vill du då giva mig? Jag går ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från Damaskus, Elieser

3 Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge

4 Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv skall bliva din arvinge

5 Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till honom: »Så skall din säd bliva.»

6 Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet.

7 Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till besittning.»

8 Han svarade: »Herre, Herre, varav skall jag veta att jag skall besitta det?»

9 Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung duva.»

10 Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke fåglarna.

11 Och rovfåglarna slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

12 När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort mörker.

13 Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år.»

14 Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar.

15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven i en god ålder.

16 Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

17 Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena.

18 På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat:

19 kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,

20 hetiternas, perisséernas, rafaéernas,

21 amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #1865

Study this Passage

  
/ 10837  
  

1865. 'Saying, To your seed I will give this land' means the comfort experienced after these temptations and their horrors, to the effect that people who have charity and faith in Him will become His heirs. This is clear from the meaning of 'seed' and from the meaning of 'land'. 'The seed of Abram' means love and faith that flows from love, as shown already in 255, 256, 1025, and consequently all who have charity and faith in the Lord. 'The land of Canaan' however means the Lord's kingdom, and therefore 'giving the land to your seed' means that the heavenly kingdom would be given as an inheritance to those who from charity have faith in Him.

[2] That these things brought comfort to the Lord following temptations and their horrors becomes clear without explanation. For after those grim events which He had witnessed - that is to say, after He had put to flight the evils and falsities meant by 'the birds of prey that came down on the carcasses and that Abram drove away', described in verse 11 - gross falsities nevertheless entered into Him, such as horrified Him, meant by 'the dread of a great darkness which came over Abram in a deep sleep', described in verse 12. This, together with the fact that in the end sheer falsities and evils took possession of the human race - meant by 'the smoking furnace and flaming torch which passed' between the pieces', referred to in verse 17 - inevitably caused Him distress and grief. Comfort therefore follows now, like that in verses 4 and 5 above, namely that His seed will inherit the land, that is, those who have charity and faith in Him will become heirs of His kingdom. The salvation of the human race was for Him the only comfort, for He was moved by Divine and celestial love and became, even as regards the Human Essence, that Divine and celestial love, in which solely the love for all is countenanced and entertained.

[3] That such is the nature of Divine love becomes clear from the love of parents towards their children, in that it increases with every descending degree of affinity, that is, it becomes greater towards later descendants than towards immediate offspring. Nothing ever exists without a cause or origin, and therefore this love towards descendants, present in the human race and ever increasing with each successive generation, cannot exist without them. The cause and origin of that love are attributable solely to the Lord, from whom all conjugial love and love of parents towards children flow. The source of that love is His love, which is such that He loves all as a father loves his sons, and wishes to make all his heirs, and provides an inheritance for those yet to be born, as he does for those born already.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.