The Bible

 

1 Mosebok 12

Study

   

1 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.

2 Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.

3 Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.»

4 Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran.

5 Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land

6 och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet.

7 Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.

8 Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.

9 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.

10 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet.

11 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: »Jag vet ju att du är en skön kvinna.

12 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru', så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.

13 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.»

14 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna.

15 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.

16 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.

17 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.

18 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?

19 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.»

20 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #1414

Study this Passage

  
/ 10837  
  

1414. Because the subject here is the Lord these words contain more arcana than anyone can possibly conceive and make known. For here in the internal sense is meant the Lord's first state after He had been born. Because that state is a very deep arcanum any intelligible explanation of it is hardly possible. Let it be said simply that He was like any other human being, except that He was conceived from Jehovah, yet born of a woman who was a virgin, and that by birth from that virgin He took on all the weaknesses that are common to all. These weaknesses are bodily, and are referred to in this verse in that He was to depart from them in order that celestial and spiritual things might be brought into view for Him. There are two heredities that are born together in a human being, one from the father, the other from the mother. The Lord's heredity from the father was Divine, but that from the mother was human and weak. This weak humanity that a person derives by heredity from the mother is something bodily which is dispelled when he is being regenerated, whereas that which he takes on from the father remains for ever. But the Lord's heredity from Jehovah was Divine, as has been stated. A further arcanum is that the Lord's Human also became Divine. In Him alone there was a correspondence of all things of the body with the Divine. This was a most perfect, or infinitely perfect, correspondence, and from it there resulted a union of bodily things with Divine celestial things, and of sensory things with Divine spiritual things. Thus He became the Perfect Man, and the Only Man.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.