The Bible

 

1 Mosebok 1

Study

1 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

2 Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.

3 Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.

4 Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.

5 Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

6 Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.»

7 Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så.

8 Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

9 Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det skedde så.

10 Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.

11 Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.» Och det skedde så;

12 jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter, och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö. Och Gud såg att det var gott.

13 Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

14 Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år,

15 och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.» Och det skedde så;

16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna.

17 Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,

18 och till att råda över dagen och över natten, och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.

19 Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

20 Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste

21 Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.

22 Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på jorden

23 Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

24 Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter.» Och det skedde så;

25 Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.

26 Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden

27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

28 Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden

29 Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda.

30 Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ, åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde så.

31 Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #24

Study this Passage

  
/ 10837  
  

24. Verse 6 And God said, Let there be an expanse in the midst of the waters, and let there be a distinguishing of the waters from the waters.

After the Spirit of God, which is the Lord's mercy, has brought out into the daylight cognitions of truth and good, and has shed the light of dawn to reveal that the Lord does exist, and that He is good itself and truth itself, and that no good or truth exists except from the Lord, a distinction is at that point made between the internal man and the external man, and so between cognitions which reside with the internal man and the facts which belong to the external man. The internal man is called 'an expanse, and the cognitions residing with the internal man are called 'the waters above the expanse', while the facts belonging to the external man are called 'the waters below the expanse'.

[2] Until his regeneration starts a person is not aware of even the existence of the internal man, let alone the identity of the internal man. Submerged in bodily and worldly concerns he imagines there is no difference between the two. Furthermore he has submerged in those same concerns the things that belong to the internal man and has made one thorough obscurity out of things that are distinct and separate. For this reason it is first said, 'Let there be an expanse in the midst of the waters', and then, 'Let there be a distinguishing of the waters from the waters', and not a distinguishing of the waters. But this is followed immediately by the statement, Verses 7-8, And God made the expanse and He made a distinction between the waters that were under the expanse and the waters that were above the expanse; and it was so. And God called the expanse Heaven.

[3] The second thing therefore that a person notices when being regenerated is that he is starting to become aware of the existence of the internal man, or that what reside in the internal man are goods and truths which are the Lord's alone. And since the external man during regeneration is such as still imagines that he is the source of the good deeds he performs, or of the truth he utters, and since such a person, by means of them, is led by the Lord to do good and to speak truth as if they were his own, therefore the identification of those under the expanse comes first, and the identification of those above the expanse follows. It is also a heavenly arcanum that the Lord uses those things that are man's own - both his illusions of the senses and his desires - to lead and direct him towards the things that are goods and truths. Every single movement of regeneration is accordingly a progression from evening to morning - from external man to internal, that is, from earth to heaven. This is why the expanse, or internal man, is now called 'heaven'.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.