Fire, in the spiritual sense, can mean either love or hatred depending on the context, just as natural fire can be either comforting in keeping you warm, or scary in burning down your house. Our language reflects this, too -- we use concepts like a smoldering hatred or a burning love. So fire signifies a love, either a good love of the neighbor and to the Lord, or, in a bad sense, selfish love of oneself that, if unchecked by conscience, leads to hatred of anyone that opposes it.

2447. Att orden ’från Jehovah ut ur himlen’ står för att det är enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom dessa skiljer sig från det goda, kan man endast inse av den invärtes meningen genom vilken uppenbaras hur det förhåller sig med bestraffningarna och fördömelserna, att Jehovah eller Herren ingalunda är upphovet till dessa, utan människan själv, den onda anden och djävulen. Och det är så enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom de skiljer sig ifrån det goda.

[2] All ordning har sin begynnelse i Jehovah, det vill säga i Herren. Enligt denna ordning styrs varje det minsta av Honom. Men det föreligger en stor variation i Hans styre i den meningen att det kan utövas enligt Hans Vilja, enligt Hans Välbehag, enligt Hans Samtycke och enligt Hans Tillåtelse. Det som sker enligt Hans vilja och välbehag sker enligt lagarna för ordningen med hänsyn till det goda, vilket också är fallet beträffande åtskilligt som sker enligt Hans samtycke och likaledes i någon mån beträffande det som sker enligt Hans tillåtelse. Men när människan skiljer sig från det goda, då underkastar hon sig de ordningslagar som hör till det sanna som skilts från det goda och som är sådana att de fördömer. Ty all sanning fördömer människan och kastar henne ned i helvetet, men i kraft av det goda, det vill säga av barmhärtighet, frälser Herren människan och lyfter henne upp till himlen. Av det här anförda framgår alldeles tydligt att det är människan själv som fördömer sig.

[3] Allt det som är resultat av tillåtelse är för det mesta av detta slag – till exempel, förutom otaligt annat, att den ene djävulen straffar och plågar den andre. Detta är enligt ordningens lagar vad avser det sanna som skilts från det goda, ty det finns inte något annat sätt på vilket sådana djävlar kan hållas under kontroll och hindras från att rusa på alla goda och uppriktiga och så fördärva dem för evigt. Att förebygga sådana angrepp från deras sida är det goda som Herren avser. Det är likadant som med en kärleksfull, mild och livserfaren regent på jorden, som inte åsyftar och gör annat än det som är gott. Om han inte fördrog att onda och brottsliga individer straffades enligt landets14 lagar – fastän han själv inte straffar någon, utan fastmer sörjer över att dessa människor är sådana att deras ondska måste straffa dem – då skulle han lämna själva sitt rike till rov åt dessa individer. Och detta vore ett uttryck för fullständig brist på kärleksfullhet och mildhet.

[4] Av allt vad här nu har anförts står det fullt klart att Jehovah aldrig har låtit det regna svavel och eld, det vill säga fördömt någon till helvetet, utan att det är de själva – vilka var i det onda och i det falska därifrån – som har gjort så genom att skilja sig från det goda och därigenom underställa sig ordningslagar, som grundar sig enbart på det sanna. Av detta följer nu att sådan är den invärtes meningen i dessa ord.

[5] Att i Ordet Jehovah eller Herren tillskrivs det onda, liksom bestraffningen, förbannelsen, fördömelsen och mycket annat dylikt, såsom nu här, att Han lät regna svavel och eld, framgår hos Hesekiel:

Jag skall gå tillrätta med honom genom pest och blod. Eld och svavel skall Jag låta regna över honom. 38:22.

Hos Jesaja:

Och Jehovahs andedräkt är lik en brinnande svavelström. 30:33.

Hos David:

Jehovah skall låta regna över de onda snaror, eld och svavel. Psaltaren 11:6.

Hos samme författare:

Rök kom ut ur Hans näsborrar, och eld ut ur Hans mun förtärde. Eldsglöd flammade från Honom. Psaltaren 18:9-10.

Hos Jeremia:

För att inte Min vrede skall bryta fram som en eld och brinna, så att ingen kan släcka den. Jeremia 21:12.

Hos Mose:

Eld har flammat upp i Min vrede, och skall brinna ända ned till det nedersta helvetet. 5 Mosebok 32:22.

Liknande förekommer på många andra ställen utöver dessa. Varför, som redan sagts, i Ordet sådant tillskrivs Jehovah eller Herren har förklarats i del 1, i nr 223, 245, 589, 592, 696, 735, 1093, 1683, 1874. Ty så långt ifrån att sådant kommer ifrån Herren, så avlägset är det goda från det onda, eller himlen från helvetet, eller det Gudomliga från det djävulska. Det är det onda, helvetet, och djävulen som gör detta, men aldrig Herren, som är själva barmhärtigheten och själva det goda. Då det nu emellertid tycks som om detta kommer från Honom, av skäl som har angivits i just citerade ställen, så tillskrivs därför detta Honom.

[6] Av orden i denna vers ’att Jehovah lät det regna från Jehovah ut ur himlen’ ser det i bokstavsmeningen ut som om De vore två – en på jorden och en i himlen. Men i den invärtes meningen får vi lära oss, hur detta skall förstås, nämligen som följer. Med Jehovah, som först nämns, menas Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, något som i detta kapitel betecknas med ’de två männen’, medan med Jehovah, som nämns därefter menas själva det Gudomliga, som kallas Fadern, varom talas i föregående kapitel. Den invärtes meningen lär också att denna Trefald existerar i Herren, såsom Han Själv säger hos Johannes:

Den som har sett Mig har sett Fadern. Tro Mig att Jag är i Fadern och Fadern i Mig. Johan 14:9–11.

Och med syftning på det Heliga utgåendet säger Han i samma evangelium:

Hjälparen skall inte tala av Sig Själv, utan det är av Mig Han tar emot det som Han skall låta er veta. Johan 16:13–15.

Alltså finns det endast en Jehovah, även om två nämns här. Två nämns därför att alla ordningens lagar har sin upprinnelse i själva det Gudomliga, Herrens Gudomliga Mänskliga och i Herrens Heliga utgående.