2588. Att med orden ’Abrahams hustru’ menas att det andliga sanna skulle förbindas med det himmelska goda är uppenbart av det som förstås med ’Sarah som hustru’ som det andliga sanna förbundet med det himmelska goda, behandlat i nr 1468, 1901, 2063, 2065, 2172, 2173, 2198, 2507, och av det som förebildas med ’Abraham’ som det himmelska goda förbundet med det andliga sanna, behandlat i nr 2010, 2172, 2198, 2501. Vare sig man säger det himmelska goda och det andliga sanna eller man säger Herren, så är det detsamma, därför att Herren är själva det sanna och själva det goda, så ock själva äktenskapet mellan det sanna och det goda samt mellan det goda och det sanna. Hur det förhåller sig med detta kan man väl inse av den givna förklaringen, men eftersom det här hör till sådant som nu för tiden är dunkelt, så skall det så vitt möjligt belysas. Det ämne som här behandlas rör trons lära, som Herren begrundade som pojke, det vill säga, om det kunde vara tillåtet att intränga i denna lära med hjälp av förnuftsbegrepp och på detta sätt bilda Sig föreställningar om den. Detta sätt att tänka var en följd av Hans kärlek till och omsorg om människosläktet, som är så beskaffat att det som människan inte fattar på ett förnuftigt sätt, det tror hon inte på. Men Han förnam från det Gudomliga att Han inte borde intränga i läran den vägen. Och Han uppenbarade därför en sådan lära för Sig från det Gudomliga och samtidigt allting i universum, som är underordnad den, det vill säga allt av förnuftigt slag och allt av naturligt slag.

[2] Människans inställning till läran i tron har berörts ovan i nr 2568. Det framhölls där att det finns två ståndpunkter från vilka människan tänker, en negativ och en bejakande. Vidare sades det att de tänker från en negativ inställning som inte tror på någonting, såvida de inte överbevisas genom förnuftsskäl, kunskapsfakta, ja, genom sensoriska vittnesbörd, medan de tänker från en bejakande inställning som tror att det är sant, därför att Herren har sagt det i Ordet, följaktligen de som har tro på Herren. De som har en negativ inställning till att det är sant som står i Ordet säger i sitt hjärta att de vill tro när de övertygas genom förnuftsgrunder och genom kunskapsfakta. Men de är sådana att de aldrig tror, inte ens om de så överbevisades genom sina egna sinnens vittnesbörd – genom synen, hörseln och känseln. Ty de skulle alltid finna på nya förnuftsslut som markerar motsatsen, så att de till slut skulle fullständigt utsläcka all tro och på samma gång förvandla förnuftets ljus i mörker, därför att de förvände det till all slags falskhet. De däremot som har en bejakande inställning, det vill säga som tror att det är sant, därför att Herren har sagt det, bestyrks ständigt genom förnuftsskäl och genom kunskapsfakta och likaså genom sinnenas erfarenhet och vittnesbörd – och deras föreställningar belyses och bekräftas av dessa. Ty människan får inte ljus från annat håll än med hjälp av de förnuftsföreställningar och kunskapsfakta som hon har. Det är så med alla. För dem som har en bejakande inställning är det som läran verkligen lever. Om dem heter det att de botas och föder. Men för dem som har en negativ inställning dör läran förvisso. Om dem heter det att moderlivet är alldeles tillslutet. Av allt som här har anförts framgår vad det vill säga att genom det som är förnuftsmässigt intränga i trons lära, och vad det vill säga att från troslärans ståndpunkt inlåta sig i det som är förnuftsmässigt.

[3] Dessa olikheter skall här belysas med några exempel. Det är enligt Ordet att det första och huvudsakliga i läran är kärleken till Herren och människokärleken mot nästan. De som intar en bejakande inställning i detta avseende kan inlåta sig i vad som helst av förnuftsmässigt, kunskapsmässigt och med hjälp av de yttre sinnena iakttaget som behagar dem, var och en efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet. Ja, ju mera de gör så, desto mera bekräftas de, ty hela naturen är full av bekräftelse. Men de som vägrar att erkänna detta det första och huvudsakliga i läran och först av allt vill på förnuftsmässiga och kunskapsmässiga grunder överbevisas om att något är sant, de låter sig aldrig överbevisas, därför att de i hjärtat förnekar och hela tiden intar en annan ståndpunkt, som de tror är den väsentliga. Och just genom att ge sin bekräftelse åt denna sin föreställning förblindar de sig slutligen så att de inte ens vet vad kärlek till Herren är och vad kärlek mot nästan är. Och eftersom de bekräftar sig i begrepp som är tvärtemot sådan kärlek, så bekräftar de sig slutligen i föreställningen att det inte finns någon annan kärlek som det finns något angenämt i än kärleken till sig själv och världen. Och detta gör de ända därhän – om inte i läran så dock i sättet att leva – att de omfattar en helvetisk kärlek i stället för en himmelsk kärlek.

[4] Men med dem åter som ännu inte antagit varken en negativ eller bejakande inställning, utan är i ett tillstånd av tvivel som föregår endera ett förnekande eller bejakande, förhåller det sig så som angivits i nr 2568. Där visades att de som är benägna för ett det ondas liv faller in i den negativa inställningen, medan de som är benägna för ett det godas liv leds till en bejakande inställning. Ännu ett exempel skall anföras. En av de viktigaste idéerna i trosläran är att allt gott kommer från Herren och allt ont från människan eller från en själv. De som har en bejakande inställning till att det är så kan bekräfta sig genom många förnuftsbegrepp och genom kunskapsfakta, såsom att något gott inte kan flyta in annorlunda än från själva det Goda, det vill säga från det godas källa, och alltså från Herren, och att detta goda inte kan ha någon annan första början. Människor med en dylik inställning gör detta klart för sig genom allt som är verkligen gott hos dem själva, hos andra, i samhället i allmänhet, ja, i hela skapelsen. De däremot som har en negativ inställning, bekräftar sig i motsatsen genom allt som de någonsin kan föreställa sig i tanken till den grad att de slutligen inte vet vad som är gott. Och medan de så sinsemellan tvistar om vad som är det högsta goda, är de djupt okunniga om att det är med hjälp av himmelskt och andligt gott från Herren som allt gott på lägre nivå görs levande och att allt det angenäma som flyter in därifrån är något verkligt angenämt. Somliga antar att om det goda inte kommer från dem själva kan det omöjligen komma från någon annan källa.

[5] Ännu ett exempel skall anföras. De som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan kan ta emot lärans sanningar och tro på Ordet, men inte så de som låter sig ledas av kärlek till sig själva och världen. Eller vad som är detsamma: De som låter sig ledas av det goda kan tro, men inte de som låter sig ledas av det onda. De som har en bejakande inställning kan med mycket bestyrka detta på ett förnuftsmässigt och kunskapsmässigt sätt. På ett förnuftsmässigt sätt kan de bestyrka att det sanna är förenligt med det goda men inte med det onda, och att eftersom allt falskt är i det onda, så är det också en produkt av det onda. Och vidare. Om de som låter sig ledas av det som är ont ändå besitter en sanning, så har de den bara på läpparna, men inte i hjärtat. Och med hjälp av blotta kunskapsfakta kan de från många synpunkter sett bestyrka att sanningen får ondskan att fly och att ondskan avskyr sanningen. Men de som har en negativ inställning bekräftar sig i föreställningen att var och en, han må vara hur beskaffad som helst – om han så lever ett liv i ständigt hat, i hämndlystnad och svek – ändå liksom andra kan ha en tro. Samtidigt som de håller fast vid denna föreställning förkastar de fullständigt ur läran allt levernets goda, och när de har förkastat detta tror de inte på någonting överhuvudtaget.

[6] För att ytterligare belysa saken skall ännu ett exempel anföras. De som har en bejakande inställning till att Ordet har skrivits på ett sådant sätt att det har en invärtes mening, som inte syns i bokstaven, kan på många sätt bestyrka sig med hjälp av förnuftsgrunder, sådana som de följande.

Med hjälp av Ordet har människan en förbindelselänk med himlen. Motsvarighet föreligger av naturliga ting med andliga, trots att de andliga inte är just så uppenbara.

De föreställningar som hör till den inre tanken är helt andra än de matriella föreställningar som uttrycks i ord i talat språk.

Människan kan, medan hon är i världen, vara i himlen (ty hon är född till att leva på båda ställena) tack vare Ordet, som är avsett för bådadera.

Hos några flyter ett visst Gudomligt ljus in i förståndsdelen och in i böjelsen hos henne, när Ordet läses. Det är nödvändigt att något finns skrivet som kommit ned från himlen, och att detta således inte kan vara så beskaffat i sitt ursprung som i bokstaven.

Det kan inte vara heligt annat än på grund av en inneboende helighet.

Den som har en bejakande inställning kan även bekräfta sig med hjälp av vissa kunskapsfakta, sådana som de följande.

I forna tider levde man i en epok präglad av förebildningar. Den Forngamla Kyrkans skrifter innehöll sådana förebildningar, och bland hedningarna var många författares alster skrivna i sådana förebildningar, varför inom Kyrkan denna stilart betraktades som helig och bland hedningarna såsom något lärt (många av dessa författares böcker skulle kunna räknas upp).

Men de som har den negativa inställningen vill, om de just inte förnekat alla dessa synpunkter och fakta, ändå inte tro på dem. De inbillar sig att Ordet är sådant som det föreligger i bokstaven, där det väl företer en världslig anblick, men inte desto mindre är andligt. Fast de inte är det minsta intresserade av var det andliga i Ordet ligger förborgat, så vill de ändå av många skäl att det skall anses som heligt. Och det som de låtit sig inbillas av kan de bestyrka på många sätt.

[7] För att detta skall kunna fattas av människor i allmänhet skall följande kända faktum anföras som exempel. Att synförmågan egentligen inte hör till ögat, utan till anden som ser företeelserna och föremålen i världen med hjälp av ögat som sitt eget kroppsliga organ, det kan de som har en bejakande inställning finna på många sätt bekräftat av åtskilliga sakförhållanden. Så kan exempelvis dessa människor finna bekräftelse på detta i andra uttalade ord, som de lyssnar till, i det att dessa ord förbinder sig med ett visst inre seende, som orden omformas till – något som inte kunde ske, om ett inre seende inte fanns. Dessa människor kan även finna bekräftelse på samma sak när de tänker på att vadhelst man har i tankarna, det ser man för sin inre syn, somliga mera klart, andra mera dunkelt, och likaledes med tanke på att det som framställs av fantasin inte är olikt verkliga synbilder. Dessutom kan de finna bekräftelse i det förhållandet att om anden, som är i kroppen, inte såg det som ögat som synorgan uppfattar, så skulle anden i det andra livet inte kunna se någonting, då det likväl inte kan vara på annat sätt än att den skall göra otaliga och förvånande iakttagelser, som det kroppsliga ögat omöjligen kan göra. Vidare kan de finna bekräftelse, när de reflekterar över hur i drömmar, i synnerhet i profeternas, mycket likaledes blivit sett, dock inte med ögonen. Slutligen kan den som är kunnig i filosofi bestyrkas av det faktum att det som är mera yttre inte kan ingå i det som är mera inre, liksom det sammansatta inte i det enkla, således inte det som hör till kroppen i det som hör till anden – endast det motsatta är möjligt. Härutöver skulle mycket kunna anföras som övertygar om att synförmågan tillhör anden, och inte ögat annat än från anden. De däremot som har en negativ inställning talar om allt detta såsom något naturligt och fysiskt eller såsom något bara inbillat. Och när man talar om för dem att anden äger och åtnjuter en mycket fullkomligare syn än någonsin en människa i kroppen, så bara ler de åt det och förkastar det som löst prat, ty de tror att de skulle leva i mörker om de berövades ögats syn. Men i själva verket är raka motsatsen fallet, för de lever då i ljuset.

[8] Ovan anförda exempel visar vad det vill säga att från sanningarna inlåta sig i det som är av förnuftsmässig och kunskapsmässig natur, och vad det vill säga att från det som är av förnuftsmässig och kunskapsmässig natur inlåta sig i sanningarna. Det förra tillvägagångssättet är enligt ordningen, men det senare emot ordningen. När en människa handlar enligt ordningen upplyses hon, men när hon handlar emot ordningen förblindas hon. Härav är uppenbart hur viktigt det är för människan att känna till och tro på sanningarna, ty sanningarna upplyser henne, men falskhet av allt slag förblindar henne. Från sanningarnas synpunkt ligger ett omätligt och nära nog gränslöst fält öppet för förnuftet, medan det utifrån ståndpunkten av all slags falskhet är så gott som inget synfält, fastän det inte förefaller att vara så. Att änglarna har så stor vishet beror på att de är i sanningar, ty det sanna är just himlens ljus.

[9] De som har förblindat sig genom att vägra tro på något som de inte kan uppfatta med de fysiska sinnena, tills de slutligen inte tror på något överhuvudtaget, kallades i forna tider ’ormar som hör till kunskapens träd’. Ty de resonerade mycket utifrån vad de uppfattade med sinnena, och från åtföljande villfarelser, som människan godtar och alltför lätt tror på, och genom sådana resonemang ledde de många på avvägar, se nr 195, 196. I det andra livet kan de lätt särskiljas från andra andar på grund av vanan att resonera om allt som rör tron, huruvida det förhåller sig så eller så. Och om det än visades dem tusen och åter tusen gånger att något verkligen förhåller sig på ett visst sätt, så framkastar de ändå tvivel av negativt slag mot varje bevisningsgrund som anförs, och detta skulle de fortsätta med i all evighet. De är därför så till den grad förblindade att de saknar allt sunt förnuft, det vill säga de är ur stånd att fatta vad som är gott och vad som är sant. Och ändå inbillar sig var och en av dem att han är visare än någon annan i hela universum, i det att han får vishet att bestå i att kunna förringa det som är Gudomligt och härleda dess ursprung från det naturliga. Ty ju mera någon som har en negativ inställning besitter snille och kunskap, desto vanvettigare är han, och detta mera än alla andra. Men ju mera någon som har en bejakande inställning besitter snille och kunskap, desto visare kan han bli. Ingen är förmenad att skola förnuftet genom att skaffa sig kunskaper, men det är inte tillåtet att använda dessa till att förhärda sig mot trons sanningar, som hör till Ordet.

[10] Om detta handlar det mycket i Ordets invärtes mening, i synnerhet i de profetiska delarna, där det handlar om Assyrien och Egypten, ty med ’Assur’ förstås det att resonera, nr 119, 1186, och med ’Egypten’ yttre kunskap eller vetande, nr 1164, 1165, 1186, 1462.

De som vill träda in i trons lärosanningar och i Gudomliga ting med hjälp av det som är kunskapsmässigt och förnuftsmässigt och som följaktligen har gripits av vansinne, åsyftas hos Jesaja, där det heter:

Jag skall förbrylla Egypten i Egypten, och de skall strida en man mot sin broder och en man mot sin kamrat, stad mot stad och rike mot rike. Och tömmas ut skall Egyptens ande i dess mitt, och Jag skall sluka upp hans insikter. Vattnen från havet skall tryta, och floden skall sina bort och torka ut. Och strömdragen skall vika tillbaka, och Egyptens floder skall förminskas och torka ut. Rör och vass skall vissna bort. Alla sädesfält utmed floden skall förtorka. Jehovah har i dess mitt blandat till en anda av förvändheter, och de har kommit Egypten att fara vill i allt sitt verk som en drucken irrar omkring i sin spya. 19:2-3, 5–7, 14.

Hos samme profet:

Ve er, ni gensträviga barn, som ger sig iväg för att dra ned till Egypten, men Min mun har de inte frågat, till att styrka sig med Faraos starkhet och förtrösta på Egyptens skugga. Och Faraos starkhet skall bli er till skam, och förtröstan på Egyptens skugga till smälek. 30:1–3.

Hos samme profet:

Ve dem som drar ned till Egypten för att få hjälp och förlitar sig på hästar och sätter sin förtröstan på vagnar, därför att de är så många, men inte vänder sin blick till Israels Helige och inte frågar efter Jehovah! Och Jehovah skall räcka ut Sin hand. Han som ger hjälp skall vackla, och den hjälpte falla, och båda skall tillsammans förgås. Och Assyrien skall falla, men inte för en mans svärd. Ett svärd som inte är en människas skall förtära honom. 31:1, 3, 8.

Hos Jeremia:

Mitt folk har begått en dubbel synd. De har övergivit Mig, de levande vattnens källa, i det att de hugger ut gropar åt sig, sönderspruckna gropar som inte innehåller något vatten. Är då inte Israel en träl? Om han är en i huset född tjänare, varför har han då lämnats till plundring? Men är det inte du själv som vållar dig detta genom att du överger Jehovah, din Gud, då Han leder dig på vägen? Och nu, vad har du att göra med vägen till Egypten, att dricka av Sihors vatten, eller vad har du att göra med vägen till Assyrien, att dricka av Flodens vatten? O, du släkte, ge akt på Jehovahs Ord! Har Jag då för Israel varit en öken eller ett mörkrets land? Av vilken anledning säger Mitt folk: Vi vill vara våra egna herrar, vi vill inte mer komma till Dig? Varför har du nu så brått att vandra iväg på en annan väg? Också med Egypten skall du komma på skam, liksom du kom på skam med Assyrien. Jeremia 2:13-14, 17-18, 31, 36.

Hos samme profet:

Hör Jehovahs ord, ni Judas kvarleva. Så säger Jehovah Sebaot, Israels Gud: Om ni verkligen ställer era ansikten så, att ni kommer till Egypten och kommer att vistas där som främlingar, då kommer det att hända att de svärd som ni fruktar skall hinna upp er där i Egyptens land, och hungersnöd, som ni är rädda för, skall följa efter er dit till Egypten, så att ni dör där. Och alla de män som har ställt sina ansikten så att de kommit till Egypten för att vistas där som främlingar skall alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av dem skall överleva eller undkomma det onda som Jag bringar över er. Jeremia 42:15–17, och följande verser.

Hos Hesekiel:

Och låt alla Egyptens inbyggare erfara att Jag är Jehovah, eftersom de har blivit en rörstav för Israels hus. När de fattar dig med handen, går du sönder, och du sargar för dem hela skuldran. Och när de stöder sig på dig, bryts du av och lämnar dem alla med vacklande höfter. Därför säger Herren Jehovih så: Se, Jag skall låta svärd komma över dig och Jag skall låta människan och djuret utrotas ur dig, och skall Egyptens land bli till en förödelse och ödejord. Och de skall veta att Jag är Jehovah. Ty /Egypten/ har sagt: Floden är min och jag har gjort den. 29:6–9, och följande verser.

Hos Hosea:

Efraim var lik en dåraktig duva. Egypten kallar de på, till Assyrien går de. Bäst de går, skall Jag breda ut Mitt nät över dem. Ve över dem, ty de har förirrat sig bort från Mig! Hosea 7:11– 13.

Hos samme profet:

Efraim jagar efter vind och far efter östanväder. Dagen lång mångfaldigar han lögnen och ödeläggelsen och sluter förbund med Assyrien, och olja för man ned till Egypten. Hosea 12:1.

Hos samme profet:

Israel har begått hor under sin Gud. Du har haft behag i skökolön på alla loggolv. Efraim skall vända tillbaka till Egypten, och i Assyrien skall de äta det som är orent. Ty, se de gick bort för ödeläggelsen, Egypten skall samla dem, Memfis skall begrava dem. Nässlor skall ta i besittning deras kostbara ting av silver, törnen skall växa i deras tält. Efraim är slagen, deras rot är förtorkad, de skall inte bära någon frukt. Om de än föder barn, skall Jag döda deras livsfrukt, hur kär den än är för dem. Min Gud skall förkasta dem, därför att de inte har lyssnat till Honom, och de skall bli flyktingar bland folkslagen. Hosea 9:1, 3, 6, 16-17.

Hos Jesaja:

Ve över Assyrien, Min vredes ris, och han är Min förtörnelses stav i deras hand. Han tänker inte det som är rätt och hans hjärta begrundar inte vad som är rätt, ty i hans hjärta är att fördärva och att utrota folkslag, inte få, för han säger: Är inte mina furstar tilllika konungar? Jag skall hemsöka frukten av den assyriske konungens högmodiga hjärta, ty han har sagt: Med min hands styrka har jag utfört detta och genom min vishet, ty jag har förstånd. Och jag skall flytta folkens gränser och plundra deras skatter, och som en mäktig man skall jag kasta ned inbyggarna. Därför skall Herren, Herren Sebaot sända magerhet bland hans feta, och i stället för hans härlighet skall en brinnande eld flamma. 10:5, 7-8, 12-13, 16.

[11] Som har påvisats betecknas på alla dessa ställen med ’Assyrien’ resonemang, med ’Egypten’ och ’Farao’ yttre kunskap eller vetande och med ’Efraim’ sinnets förståndsdel. Där och på många andra ställen beskrivs, hurdant människans förnuft blir, när hon resonerar om sanningarna i tron från en negativ sinnesinställning. En liknande undervisning lämnas i kapitlen 36 och 37 hos Jesaja, när Rab-Sake sändes iväg av Assyriens konung och sade sin mening rent ut till Jerusalem och konung Hiskias, och Jehovahs ängel då i konungens av Assyrien läger slog etthundraåttiofem tusen man. Dessa skildringar betecknar den oreda som allt det som hör till det förnuftsmässiga hos människan råkar i, när hon resonerar mot Gudomliga ting, hur mycket hon då än tycker att hon är vis.

[12] Sådant resonerande kallas också på många ställen ’otukt med Egyptens söner’, och med ’Assurs söner’, såsom hos Hesekiel:

Du bedrev otukt med Egyptens söner, dina grannar med det stora köttet. Och du bedrev otukt med Assyriens söner, och fick ändå inte ditt lystmäte. 16:26, 28; 23:3, 5–21.

Se nr 2466.

[13] Men om dem som med utgångspunkt från läran i tron inlåter sig i det som är av förnuftsmässigt och kunskapsmässigt slag, och därigenom är visa, heter det hos Jesaja:

På den tiden skall ett altare vara rest åt Jehovah mitt i Egyptens land, och en stod åt Jehovah vid dess gräns. Och det skall vara till tecken och vittnesbörd för Jehovah Sebaot i Egyptens land, ty de skall ropa till Jehovah om hjälp mot förtryckare, och Han skall sända dem en frälsare och furste, och Han skall befria dem. Och Jehovah skall göra sig känd för Egypten, och egyptierna skall lära känna Jehovah på den tiden och tjäna Honom med slaktoffer och spisoffer, och de skall avge löfte inför Jehovah och hålla det. 19:18–21.

I samma kapitel:

På den tiden skall det vara en banad väg från Egypten till Assyrien, och Assyrien skall komma in i Egypten, och egyptierna skall tjäna /tillsammans/ med Assyrien. Och på den tiden skall Israel vara den tredje tillsammans med Egypten och Assyrien, en välsignelse mitt på jorden, som Jehovah Sebaot skall välsigna och säga: Välsignad vare du Egypten, Mitt folk, och du Assyrien, Mina händers verk, och du Israel, Min arvedel. 19:23–25.

Detta syftar på den andliga Kyrkan, som Israel utgör den andliga beståndsdelen av, Assyrien den förnuftsmässiga och Egypten den kunskapsmässiga. Dessa tre beståndsdelar – den andliga, den förnuftsmässiga och den kunskapsmässiga – bildar denna Kyrkas förståndsförmåga, som följer på varandra i här nämnd ordning, varför det heter: ’På den tiden skall Israel vara den tredje tillsammans med Egypten och Assyrien’ och välsignad vare du Egypten, Mitt folk, och du Assyrien, Mina händers verk, och du Israel, Min arvedel’.

[14] Hos samme profet:

Och det skall ske på den tiden att man stöter i en stor basun, och de som varit borttappade i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land, de skall då komma, och de skall buga sig för Jehovah på det heliga berget, i Jerusalem. 27:13.

Hos samme profet:

Så sade Jehovah: Egyptens arbete och Etiopiens och Sebas resliga folk med sin handel, det skall övergå i din hand och höra till dig. De skall följa bakom dig och buga sig för dig. De skall bedja till dig och säga: I dig allena är Gud, och eljest finns ingen, alls ingen annan Gud. 45:14.

Med ’Etiopien och Sebas folk’ förstås insikter, nr 117, 1171.

Hos Sakarja:

Egypten skall dra dit upp, upp till Jerusalem, för att tillbe Konungen, Jehovah Sebaot. Sakaria 14:17-18.

Hos Mika:

Jag vill se till Jehovah, jag vill vänta på min frälsnings Gud, min Gud skall höra mig. Dagen skall komma, då dina murar skall byggas upp, detta är dagen, och de skall komma ända till dig från Assyrien och Egyptens städer ända till Floden. Mika 7:7, 11-12.

[15] Hos Hesekiel:

Så sade Herren Jehovih: Vid de fyrtio årens slut skall Jag samla Egypten från de folk bland vilka de var förskingrade, och Jag skall återföra Egyptens fångenskap. 29:13-14.

Hos samme profet:

Se, Assyrien var en ceder på Libanon, skön med sina grenar, en skuggrik skog och hög till höjden och med stammen bland tätt hopflätade lövruskor. Vattnen fick den att växa, med sina strömmar flöt de runtomkring platsen där den var planterad, och sina flöden sände de ut till alla andra träd på marken. Därför fick den högre stam än alla träd på marken, och den fick talrika kvistar och långa grenar genom det myckna vattnet. Alla himlens fåglar byggde sig nästen bland dess kvistar, och under dess grenar födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde alla stora folkslag. Och den blev skön genom sin storhet och genom sina grenars längd, ty den stod med sin rot vid många vatten. Ingen ceder i Guds trädgård gick upp mot denna, ingen cypress hade kvistar som kunde liknas vid dennas. Inget träd i Guds trädgård liknade den i skönhet. Så skön hade Jag låtit den bli, i dess rikedom på grenar, att alla Edens träd som finns i Guds trädgård måste avundas den. 31:3–9.

Här beskrivs den Fornäldsta Kyrkan, som var himmelsk till sin natur vad avser det förnuftiga, och därmed dess vishet och förståndighet, ty denna Kyrka betraktade de ting som var nedanför från dem som var Gudomliga. Sålunda betraktade den Fornäldsta Kyrkan all sanning från själva godheten och från godheten sanningen, som var underordnad den. Med ’Assyrien’ och ’cedern’ förstås det förnuftiga, med ’dess grenar bland tätt hopflätade lövruskor’ förstås kunskapsfakta, med ’strömmarna’ och ’vattnen’ förstås andliga slag av godhet, i vilka dess ’rot’ var. Vidare förstås med ’grenarnas höjd och längd’ dess utsträckning, med ’Guds trädgård’ den andliga Kyrkan och med ’Edens träd’ förnimmelser. Av dessa och andra ställen, som citerats ovan, framgår hur beskaffat det förnuftsmässiga och hur beskaffat det kunskapsmässiga är hos människan, när de är underordnade de Gudomliga sanningarna och tjänar dessa till bekräftelse.

[16] Att de som har en bejakande inställning får hjälp av det som hör till det förnuftsmässiga och kunskapsmässiga som medel till att bli visa förebildades och betecknades med att det blev Israels barn anbefallt att av egyptierna försöka få till låns guldkärl och silverkärl och kläder, 2 Mosebok 3:22; 11:2; 12:35-36. Någonting liknande avses med det som sägs på skilda ställen i Ordet om att de skulle besitta hedningarnas lösören, hus, vingårdar och olivgårdar, och mycket annat, liksom också att själva guldet och silvret, som fråntogs hedningarna, skulle vara heligt, såsom hos Jesaja:

Jehovah skall hemsöka Tyrus och det skall återgå till skökolön igen och bedriva otukt med alla konungariken över hela jordens ansikten. Och dess handelsvaror och dess skökolön skall bli heliga för Jehovah. Det skall inte gömmas undan och samlas i förråd, ty de som bor inför Jehovahs ansikte skall av dess handelsvaror ha mat till fyllest och forntida klädsel. 23:17-18.

’Tyrus handelsvaror’ står för insikter, nr 1201, vilket för dem som har en negativ inställning liknas vid ’skökolön’, men för dem som har en bejakande inställning liknas vid det som är heligt. Någonting liknande förstås med dessa Herrens ord:

Använd den orättfärdige mammon till att skaffa er vänner, så att de, när ni skiljs härifrån upptar er i evighetens boningar. Om ni inte har visat er trogna i den orättfärdige mammon, vem skall då anförtro er det som är sant? Lukas 16:9, 11.

Om det tillstånd och den lott efter döden som väntar de nationer och folk som är födda utom Kyrkan.