2162. Att med orden ’tvättar era fötter’ förstås att de skulle ikläda sig något naturligt, så att Han i det tillstånd som Han då var skulle bättre förnimma kan man inse av det som betecknas med ’fötter’ som är det naturliga liksom av ordningsföljden på sakförhållandena. Att arkana ligger fördolda här kan man till någon del inse av att Abraham bönföll de tre männen om att de skulle ta lite vatten och tvätta sina fötter och vila under trädet, då han likväl visste att det var Herren eller Jehovah. Också kan man inse detta av att om det inte var på det sättet så skulle inte så många detaljer ha blivit omnämnda.

[2] Att ’fötter’ betecknar det naturliga är uppenbart av förebildningarna i livet efter detta, och följaktligen av förebildningarna, härrörande från dessa, som förekommer bland de fornäldsta människorna, och följaktligen i Ordet. Det himmelska och andliga förebildas med ’huvudet’ och delar av huvudet, med ’bröstet’ och delar av bröstet förnuftsbegrepp och aspekter på dessa, med ’fötterna’ och delar av fötterna det naturliga och olika slag av det naturliga. Följaktligen betecknas med fotsulan och hälen det lägsta naturliga, se nr 259, medan ’en sko’ står för det lägsta av allt, vilket är orent, se vad som sägs därom i nr 1748.

[3] Något liknande betecknas med det som förebildades i drömmar och syner hos Profeterna, som till exempel den bildstod som Nebukadnessar såg och vars huvud var av rent guld, bröst och armar av silver, mage och lår av brons, ben av järn och fötter delvis av järn, delvis av lera. 2:32-33. Här betecknar ’huvudet’ det himmelska, som är innerst och är ’guld’, såsom visats i nr 113, 155, 1552, ’bröstet och armarna’ det andliga eller förnuftiga, som är ’silver’, såsom visats i nr 1551, medan ’fötterna’ står för det lägre, som är det naturliga, vars sanningar betecknas med ’järnet’, och olika slag av godhet med ’leran’ eller gyttjan. Vad det beträffar att ’järn’ står för det sanna, se nr 425, 426, och ’lera’ för det goda, se nr 1300, av vilka båda i detta fall är det naturliga. Så följer dessa på varandra i Herrens rike och i Kyrkan, som är Herrens rike på jorden, och också hos varje individ som är ett Herrens rike.

[4] Det förhåller sig på samma sätt med synen som David hade och om vilken det heter:

Jag lyfte mina ögon och såg, och se, en man stod där, klädd i linnekläder och hans höfter var omgjordade med guld från Ufas, och kroppen var lik tarschisch5 , och hans ansikte var likt anblicken av en ljungeld, samt hans ögon lika eldbloss, och hans armar och fötter lika glansen av polerad brons. 10:5-6.

Specifikt betecknar dessa ord det inre av Ordet med hänsyn till olika slag av godhet och sanning. ’Armarna och fötterna’ är dess yttre, som bildar bokstavsmeningen, ty det naturliga förekommer där, eftersom det naturliga är det från vilket det yttre i Ordet är taget. Vad för övrigt vart och ett betecknar – höfter, kropp, ansikte, ögon och mycket annat som finns hos människan – kan man inse av förebildningarna i livet efter detta. Om dessa skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet talas, där den Stora Människan beskrivs, som är Herrens himmel, och om förebildningarna därifrån i andarnas värld.

[5] Det man läser om Mose, Aron, Nadab, Abihu och de sjuttio äldste, som såg Israels Gud, under vars fötter var liksom ett golv belagt med safirer, likt himlens substans med hänsyn till renheten, 2 Mosebok 24:9-10, betyder att de såg blott de yttre dragen av Kyrkan, förebildade i naturliga ting, och alltså Ordets bokstavsmening, i vilken även, som framhållits det yttre förebildas med naturliga ting. Och att detta yttre är ’fötterna’, under vilka så att säga är ’ett golv belagt med safirer, likt själva himlens substans’. Det är uppenbart att det var Herren som de såg fast blott i dessa lägre och naturliga ting, eftersom Herren kallas ’Israels Gud’, som allt i Kyrkan förebildade och som allt i Ordet betecknade i den invärtes meningen. Ty Herren framställer Sig synbar allt efter det som för tillfället betecknas. När Han till exempel hos Johannes sågs som en Människa på en vit häst, då betecknar Han Ordet, vilket uttryckligen sägs i Uppenbarelseboken 19:11, 13.

[6] Med de levande djur som Hesekiel såg, och som var keruber, beskrivs vad avser det himmelska och andliga med ansikten och vingar och också med mycket annat. Men vad avser det naturliga beskrivs de som följer med deras fötter, rak fot, och deras fotsulor som var en kalvs fotsula och blänkte som glansen av polerad brons, 1:7. Orsaken till att deras fötter, det vill säga det naturliga, sägs ha blänkt som polerat brons är att ’brons’ betecknar naturligt gott, behandlat i nr 425, 1551. Det var likadant när Herren visade Sig som Människosonen för Johannes: Hans ögon var som eldslågor och Hans fötter liknade gyllene brons, Uppenbarelseboken 1:14-15; 2:18.

[7] Att ’fötter’ betecknar naturliga ting är vidare tydligt av följande, hos Johannes:

En väldig ängel kom ner från himlen omgiven av en sky och med en regnbåge kring sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans fötter som pelare av eld, och i sin hand höll han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden. Uppenbarelseboken 10:1-2.

Denna ängel betecknar likaledes Ordet. Hurdant Ordet är i den invärtes meningen anges med ’en regnbåge kring sitt huvud’ och med ’hans ansikte var som solen’. Men den utvärtes meningen, eller bokstavsmeningen, anges med hans ’fötter’. ’Havet’ är naturliga sanningar, ’jorden’ är naturlig godhet av olika slag. Av detta framgår vad som menas med att han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden.

[8] I Ordet nämns på flera ställen ’fotapall’. Man vet emellertid inte vad som menas med detta ord i den invärtes meningen – såsom hos Jesaja:

Jehovah sade: Himlarna är Min tron och jorden Min fotapall. Var är det hus som ni skall bygga åt Mig, och var är Min viloplats? 66:1.

’Himlarna’ är det himmelska och andliga, och därmed det innersta i Herrens rike i himlarna såväl som i Herrens rike på jorden, som är Kyrkan, ävensom hos varje människa som är Herrens rike eller en Kyrka. Således betecknar ’himlarna’ också det himmelska och andliga i sig självt betraktat, vilket är sådant som hör till kärleken och människokärleken och den tro som härrör därifrån, alltså allt som hör samman med en invärtes gudsdyrkan, och likaså allt som hör till Ordets invärtes mening. Allt detta betecknas med ’himlarna’ och kallas ’Herrens tron’, men med ’jorden’ betecknas allt det lägre som svarar mot det förra, såsom det lägre förnuftiga och naturliga, som på grund av motsvarighet likaledes kallas himmelskt och andligt, sådant som finns i de lägre himlarna och också i Kyrkan samt sådant som hör till den utvärtes gudsdyrkan och också till Ordets bokstavsmening. Kort sagt, allt som utgår från det invärtes och manifestar sig i det utvärtes kallas, därför att det utgör det naturliga, ’jord’ och ’Herrens fotapall’. Vad som förstås med himmel och jord i Ordets invärtes mening, se också nr 82, 1733. Vad som menas med den nya himlen och den nya jorden, se nr 2117, 2118 (slutet). Och att människan är en himmel i miniatyr, se nr 911, 978, 1900.

[9] Likaledes hos Jeremia:

I Sin vrede täcker Herren dottern Sion med ett moln. Från himlen ned till jorden kastade Han Israels härlighet, och har inte kommit ihåg Sin fotapall på Sin vredes dag. 2:1.

Även hos David:

Upphöj Jehovah, vår Gud, och böj er ned vid Hans fotapall. Helig är Han! Psaltaren 99:5.

På annat ställe hos samme författare:

Vi skall gå in i Hans boning, vi skall böja oss ned vid Hans fotapall. Psaltaren 132:7.

Människorna i den förebildande Kyrkan – och också judarna – trodde att Guds hus och templet var Hans fotapall. De visste inte att Guds hus och templet betecknade den utvärtes förebildande gudsdyrkan. Vad Kyrkans invärtes grunddrag, de som betecknades med ’himlen’ eller ’Guds tron’, var, det hade de ingen aning om.

[10] Hos samme författare:

Jehovah sade till min Herre: Sitt vid Min högra hand, till dess Jag har lagt dina fiender dig till en fotapall. Psaltaren 110:1; Matteus 22:44; Markus 12:36; Lukas 20:42-43.

Här förstås med ’fotapall’ likaledes det naturliga – såväl sinnesintryck som i minnet samlade kunskapsfakta och människans förnuftsföreställningar som formas av dessa – vilket kallas ’fiender’ när gudsdyrkan förvänds av dessa, och detta utifrån Ordets bokstavsmening. Resultatet blir att gudsdyrkan bara existerar i det som är utvärtes och att ingen invärtes gudsdyrkan – eller snarare att blott en invärtes gudsdyrkan som är förvänd – existerar, se vad som sagts därom i nr 1094, 1175, 1182. När dessa har blivit förvända och vederstyggliga kallas de ’fiender’. Men eftersom de i sig själva betraktade har avseende på invärtes gudsdyrkan, så blir de, när denna återställs – både det som hör till utvärtes gudsdyrkan och det som hör till Ordets bokstavsmening – ’en fotapall’, något som tidigare anförts.

[11] Hos Jesaja:

Libanons härlighet skall komma till dig, gran, tall och buxbom tillsammans, för att pryda platsen i Min helgedom. Och platsen för Mina fötter skall Jag göra ärofull. 60:13.

Detta syftar på Herrens rike och på Kyrkan, vars himmelska-andliga ting betecknas med ’Libanons härlighet’ det vill säga cedrar, men dess himmelska-naturliga ting med ’granen, tallen och buxbomen’, såsom också på andra ställen i Ordet. Alltså är det de utvärtes aspekterna av gudsdyrkan som åsyftas, när det heter att ’Jag skall göra platsen för Mina fötter ärofull’. Och denna plats kan inte göras ärofull genom granen, tallen och buxbomen, utan med hjälp av det som dessa betecknar.

[12] Att ’fötter’ betecknar detta är också uppenbart av förebildningarna i den Judiska Kyrkan, exempelvis kravet på att ’Aron och hans söner skulle tvätta sina händer och fötter’, innan de gick in i tabernaklet, 2 Mosebok 30:19-20; 40:31-32. Ingen kan se att detta förebildade några arkana, för vad är väl att tvätta händer och fötter annat än en utvärtes handling, som inte har någon som helst verkan, om inte det invärtes är obefläckat och rent? Inte heller kan det invärtes göras obefläckat och rent genom en sådan tvagning. Men då nu alla denna Kyrkas ritualformer betecknade invärtes ting, som är himmelska och andliga, så var det så även med denna ritualform. Det vill med andra ord säga att den betecknade renhet, när det finns en invärtes gudsdyrkan i den utvärtes. Detta förklarar, varför deras tvättkar var tillverkade av brons, liksom också det stora som kallades ’bronshavet’, tillsammans med tio mindre tvättkar av brons runt om Salomos tempel, 1 Konungaboken 7:23, 38. De var gjorda av brons, därför att ’brons’ förebildade det goda i den utvärtes gudsdyrkan, vilket är detsamma som det naturliga goda. Att brons har denna innebörd, se nr 425, 1551.

[13] På samma sätt förebildande var förbudet att ingen man bland Arons ättlingar, som hade brutit foten eller handleden, skulle bära fram eldsoffer åt Jehovah, 3 Mosebok 21:19, 21. ’Brutna fot- och handleder’ förebildade dem vars utvärtes gudsdyrkan var förvänd.

[14] Att ’fötter’ står för det naturliga är också tydligt av åtskilliga andra ställen hos Profeterna, såsom i dessa profetiska ord hos Mose:

Välsignad framför alla söner vare Aser. Må han vara välkomnad av sina bröder, och må han doppa sin fot i olja. Dina skor skall vara järn och brons. 5 Mosebok 33:24-25.

Dessa ord kommer inte att vara begripliga för någon, om man inte vet vad som i den invärtes meningen förstås med olja, fot, järn, brons och sko. ’Fot’ är det naturliga, ’sko’ det ännu lägre naturliga, sådant som har samband med de fysiska sinnena och med kroppen, se nr 1748. ’Olja’ är det himmelska, nr 886, ’järn’ det naturliga sanna, nr 425, 426, och ’brons’ det naturliga goda, nr 425, 1551. Av dessa ställen framgår vad dessa ord innebär.

[15] Hos Nahum:

Jehovahs väg är i storm och oväder, och molnet är stoftet efter Hans fötter. Nahum 1:3.

Med ’dammet efter fötterna’ menas här det naturliga och kroppsliga hos människan, vilket ger upphov till moln. Detsamma förstås också med dessa ord hos David:

Jehovah böjde himlarna och kom ned, och djupt mörker var under Hans fötter. Psaltaren 18:9.

[16] När olika slag av godhet och sanning i tron förvänds genom det naturliga ljuset, såsom man kallar det, då beskrivs det i Ordet med fötter och klövar hos djur, vilka grumlar vattnen och trampar ned födan, såsom hos Hesekiel:

Du for fram i floderna och rörde upp vattnet med dina fötter och grumlade dess strömmar. Jag skall fördärva alla dess djur över de många vattnen, och någon människofot skall inte vidare grumla dem och inte heller djurs klövar. 32:2, 13.

Detta syftar på Egypten, som betecknar blotta kunskapsfakta, enligt vad som visats i nr 1164, 1165, 1462. Sålunda avses med ’fötter och hovar som rör upp floder och vatten’ kunskapsfakta, som inhämtas från sensoriska och naturliga ting, på grund av vilka man resonerar om trons arkana och överhuvudtaget inte tror på någonting, förrän man begriper det med hjälp av en dylik metod. Detta är detsamma som att inte alls tro, för ju mer sådana människor resonerar, desto mindre tror de, se vad som anförts i nr 128-130, 215, 232, 233, 1072, 1385. Av alla här anförda ställen är nu tydligt att ’fötter’ i Ordet betyder naturliga ting. Men vad som ytterligare förstås med ’fötter’ framgår av det sammanhang där detta ord förekommer.