1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Bilješke:

5292. ‘In septem annis abundantiae annonae’: quod significet quae insinuata sunt illis temporibus cum multiplicata vera cum bonis, constat ex significatione ‘annorum’ quod sint status, et inde quoque tempora, de qua sequitur; et ex significatione ‘abundantiae annonae’ quod sit multiplicatio veri, seu multiplicatum verum, de qua supra n. 5276, 5278, 5280; hic itaque multiplicata vera cum bonis, quia vera non sunt aliquid nisi cum bonis, et vera non reconduntur in interiore homine, ¹ de qua re mox supra n. 5291, nisi quae conjuncta bonis. Quod ‘anni’ significent non solum status sed etiam tempora, est quia ‘anni’ in sensu interno significant integros status, hoc est, integras periodos a status principio ad finem; hae periodi non aliter exprimi possunt quam per tempora, nec aliter capi ab illis qui in tempore sunt quam sicut tempora; quod anni et dies sint et status et tempora, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2906.

Bilješke:

3316. ‘Coxit Jacob pultem’: quod significet doctrinalium congeriem, constat ex repraesentatione ‘Jacobi’ quod sit doctrina veri naturalis, de qua n. 3305, ita doctrinalia quae in naturali homine; et ex significatione ‘pultis’ quod sit congeries talium; et ‘coquere illam’ est congerere, in lingua enim originali est vox propria pultis, quasi diceres ‘pultavit pultem’, hoc est, congessit. Est primus status conjunctionis boni et veri qui in hoc versu et in sequentibus hujus capitis ad finem describitur. Primus status hominis qui regeneratur, ¹ seu apud quem bono conjungitur verum, est quod omnium primo in ² ejus naturali homine, seu in hujus reconditorio quod memoria vocatur, congerantur doctrinalia veri, absque certo ordine; doctrinalia quae ibi tunc sunt, comparari possunt alicui congeriei indigestae et incompositae, et quasi cuidam chao; at hoc ob finem ut in ordinem redigantur, nam quicquid redigetur in ordinem, principio tale est; hoc est quod significatur per ‘pultem, quam Jacobus coxit’, hoc est, congessit: illa in ordinem a se non rediguntur, sed a bono quod in illa influet, et quantum et qualiter bonum agit in illa, tantum et taliter in ordinem illa redigit; bonum cum primum appetit illa et desiderat, ob finem conjungendi sibi illa, apparet sub specie affectionis veri; haec sunt quae significantur per quod ‘Esau dixit ad Jacobum, Fac mihi sorbere quaeso e rubro, rubrum hoc’.

[2] Remotiora quidem haec apparent a sensu litterae, sed usque cum haec leguntur ab homine et secundum sensum litterae ab illo capiuntur, angeli qui tunc apud eum, prorsus nullam ideam pultis, nec Jacobi, nec Esavi, nec rubri, nec sorbere e rubro, habent, sed loco illorum habent ideam spiritualem, quae prorsus alia est, et remota a naturali illa; in eam ideam, nempe in spiritualem, momento vertuntur illa; ita quoque se habet cum reliquis in Verbo; ut pro exemplo, cum ibi legitur ‘panis’, angeli non percipiunt panem, sed momento pro pane percipiunt amorem caelestem et quae amoris caelestis sunt, hoc est, amoris in Dominum; cumque in Verbo legitur ‘vinum’, non percipiunt vinum, sed pro vino amorem spiritualem et quae amoris illius sunt, hoc est, amoris erga proximum; ita cum legitur ‘puls seu pulmentum’, non percipiunt pultem seu pulmentum, sed doctrinalia nondum conjuncta bono, ita inordinatum eorum congeriem: inde constare potest quae et qualis cogitatio et perceptio angelorum est, et quam remota illa est a cogitatione et perceptione hominis; si homo similiter cogitaret dum in sancto est, ³ ut dum in Sancta Cena, et pro pane perciperet amorem in Dominum, et pro vino amorem erga proximum, tunc in simili cogitatione et perceptione foret cum angelis, qui tunc propius ad ⁴ illum accederent, usque tandem ut ⁵ consociare possent cogitationes, sed quantum homo simul in bono foret.

[3] Quod ‘puls seu pulmentum’ significet congeriem, etiam constare potest ex illis quae de filiis prophetarum et Elisaeo dicuntur, in libro Regum, Elisaeus rediit Gilgalem, et fames in terra, et filii prophetarum sedentes coram illo; et dixit puero suo, Appone ollam magnam, et coque pultem filiis prophetarum: et exivit unus in agrum ad colligendum olera, et invenit vitem agri, et collegit ex illa ⁶ colocynthidas agri plenitudinem vestis suae, et venit et concidit in ollam pultis, quia non noverunt, et effuderunt viris ad comedendum, et factum, in comedendo eos de pulte, et illi clamabant, et dicebant, Mors in olla, vir Dei; et non potuerunt edere; et dixit, Et accipite farinam; et misit in ollam, et dixit, Effunde populo; et comederunt, et non fuit verbum malum in olla, 2 Reg. 4:38-41;

haec in sensu interno prorsus alia significavit quam in sensu litterae, nempe ‘fames in terra’ penuriam cognitionum boni et veri, n. 1460, ‘filii prophetarum’ docentes, n. 2534, ‘puls’ congeriem ex scientificis male confarctam, ‘farina’ verum quod ex bono, seu spirituale quod ex caelesti, n. 2177, ita quod ‘Elisaeus miserit farinam in ollam, et tunc non fuerit malum in illa’ significat quod congeries illa emendata sit per verum spirituale ex Verbo Domini; ‘Elisaeus’ enim repraesentabat Dominum quoad Verbum, n. 2762; absque spirituali hoc sensu narratio de pulte, et mutatio per farinam, non fuisset digna memoratu in Verbo sanctissimo; repraesentationis ⁷ illorum causa factum est hoc miraculum, sicut etiam reliqua miracula in Verbo, quae omnia in se recondunt Divina. ⁸

Bilješke: