1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Bilješke:

6971. 'And do not hear the voice of the former sign' means that if they did not obey what was declared by the Word, then instead of being spiritual and rational they would become people who were not spiritual or rational. This is clear from the meaning of 'hearing' as obeying, dealt with in 2542, 3869, 5017; from the meaning of 'the voice' as what is declared by the Word, dealt with below; and from the meaning of 'the former sign' as an indication that instead of being spiritual and rational they would become people who were not spiritual or rational. The truth of this may be seen from the meaning of 'the serpent' that was made out of Moses' rod when it was thrown onto the earth - the event to which 'the first sign' refers here - as a person who thinks on a sensory and bodily level, 6949, and so is not spiritual or rational. For a person who is sensory- and bodily-minded is not rational, and so is not spiritual either, because he thinks things that are false and desires those that are evil. One who behaves like this is not rational, still less spiritual, for an acceptance of and belief in what is true, together with a life of goodness, since these two come from the Divine, constitute true spirituality within rationality, whereas an acceptance of and belief in what is false, together with a life of evil, are the opposite. For the fact that wholly sensory- and bodily-minded people are like this, see 6844, 6845, 6948, 6949.

[2] Those people become wholly sensory- and bodily-minded who have first had a knowledge of things that belong to the spiritual world but after that have rejected them, and then have adopted fundamental ideas of falsity that are contrary to truths and focused their lives solely on worldly, bodily, and earthly values. They have consequently come to believe that life is meant to be filled with pleasures of every kind, saying, 'What more does a person have while he is alive? When we die, we die; as for the possibility of life after death, has anyone ever come back to talk about it? We have no knowledge of anything that will go on living when the life goes out of a person.' If anyone using rational arguments induces those people to give any thought to eternal life, they think that nothing worse will happen to them than to anyone else, and they immediately go back to living in the way they had done previously. With such people the passageway for the light of heaven to flow in is closed, and at the natural level of their minds the light of heaven is turned into thick darkness, while the light of the world there becomes brightness, 6907, a brightness that shines ever more brilliantly, the more that the light of heaven is darkened. This is why such people do not see the evil in their lives as anything other than goodness, or consequently the false ideas as anything other than true. Here then is the reason why a person becomes sensory- and bodily-minded. In short, once the way is opened for the light of heaven to flow in and then closed, a person is impelled to look downwards, and not upwards. This is done in keeping with Divine order so as to prevent truths once accepted and remaining in a person's inner self from being contaminated by falsities and thereby rendered profane.

[3] The same applies to gentiles who fall away from their religion, though their lot is better than that of people within the Church since what they possess are not truths from the Word, not genuine truths therefore but truths coupled with many misconceptions, which cannot be profaned in the way genuine ones can.

As regards the meaning of 'the voice' as that which is declared by the Word, it should be recognized that frequent use is made of the expression 'the voice'. It is also linked to other things that have nothing to do with a voice, such as the linking of it here to 'the sign' - 'If they do not hear the voice of the former sign they will believe the voice of the latter sign' - and also elsewhere, for example in Nahum,

The voice of the whip and the voice of the sound of the wheel. Nahum 3:2.

And in David,

The rivers have lifted up their voice, more than the voices of many mighty waters. Psalms 93:3-4.

[4] The fact that 'the voice' means a declaration, in the good sense a declaration by the Word, when it is called 'the voice of Jehovah', is clear in David,

The voice of Jehovah is powerful; the voice of Jehovah is glorious; the voice of Jehovah breaks the cedars; the voice of Jehovah flashes forth flames of fire; the voice of Jehovah causes the wilderness to shake; the voice of Jehovah causes the hinds to calve, and strips the forests bare. Psalms 29:3-5; Psalms 7-9.

And elsewhere in the same author,

. . . to Him who rides above the heavens of heavens of old. Behold, He will put forth His voice, a mighty voice. Psalms 68:33.

Here 'voice' stands for Divine Truth, and so for the Word and a declaration made by it. For what more is meant by 'voice', see 219; and for its use in reference to truth, 3563.