1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

V:

2159. That 'servant' means the Lord's human before it was made Divine becomes clear from many places in the Prophets. The reason, which has been given frequently already, is this: The Lord's human, before He cast it off and made it Divine, was nothing else than a servant. His human came from the mother and was for that reason imperfect. From her it possessed a hereditary element which He overcame and utterly cast aside by means of the conflicts brought about by temptations. He did so even to the point when nothing was left of the imperfect and hereditary element received from the mother, indeed until at length nothing whatever from the mother remained. He cast off that which came from the mother so completely that He was no longer her son, as He also Himself declares in Mark,

They said to Jesus, Behold, Your mother and Your brothers are outside, asking for You. And He answered them. saying, Who is My mother, or My brothers? And looking around on those who were sitting around Him He said, Behold My mother and My brothers! For whoever does the will of God is My brother, and My sister, and My mother. Mark 3:32-35; Matthew 12:46-50; Luke 8:20-21.

[2] Once He had cast off this human He put on the Divine Human, by virtue of which He called Himself the Son of Man, as may be seen many times in the New Testament Word, and also the Son of God. By 'the Son of Man' He meant truth itself and by 'the Son of God' good itself which belonged to His Human Essence once this had been made Divine. The former state was that of the Lord's humiliation but the latter that of His glorification, which has been dealt with already in 1999.

[3] In the former state, namely the state of humiliation, when He still had the imperfect human with Him, He worshipped Jehovah as one other than Himself, and was indeed like a servant, for the imperfect human is by comparison nothing else. In the Word also therefore that human is referred to as 'a servant', as in Isaiah,

I will protect this city to save it for My own sake and for the sake of David My servant. Isaiah 37:35.

This refers to the Assyrians in whose camp an angel slew a hundred and eighty-five thousand. 'David' stands for the Lord who, because He is yet to come, is, as regards the human, called 'a servant'. That 'David' in the Word stands for the Lord, see 1888.

[4] In the same prophet,

Behold, My servant on whom I will lean, My chosen [in whom] My soul is well pleased. I have put My spirit upon him; he will bring forth judgement to the nations. Isaiah 42:1.

This is a plain reference to the Lord, of whom, when He was in the human, the expressions 'servant' and 'chosen one' are used. In the same prophet,

Who is blind but My servant, and deaf as My angel ¹ whom I will send? Who is blind as the perfect one, and blind as the servant or Jehovah? Isaiah 42:19.

This too is a reference to the Lord, of whom in a similar way, when He was in the human, the expressions 'servant' and 'angel' are used.

[5] In the same prophet,

You are My witnesses, said Jehovah, and My servant whom I have chosen, that you may know and believe Me, and understand that I am He. Isaiah 43:10.

In the same prophet,

[Then] said Jehovah who formed me from the womb, to be a servant to Him, to bring back Jacob to Him, and that Israel might be gathered to Him - He said, It is a light thing that you should be a servant to Me to raise up the tribes of Jacob. I have given you as a light of the nations, to be My salvation right to the ends of the earth. Isaiah 49:5-6.

This too is a plain reference to the Lord and to His human before it was made 'a light of the nations' and 'a salvation to the ends of the earth'. In the same prophet,

Who among you fears Jehovah, hearkens to the voice of His servant who walks in darkness and has no brightness? Let him trust in the name of Jehovah and lean on his God. Isaiah 50:10.

'Servant' again stands for the Lord's human. His teaching of the way of truth, while He was in that Human, is meant by 'the voice of Jehovah's servant'.

[6] In the same prophet,

Jehovah goes before you, and the God of Israel gathers you up. Behold, My servant will deal wisely; he will be raised up and exalted and lifted up very high. Isaiah 52:12-13.

'Servant' is clearly used in reference to the Lord when He was in the human, because it is said of Him that He will be raised up, exalted, and lifted up. In the same prophet,

He had no form and no honour. We saw him, but there was no beauty in him. He was despised, a man of sorrows, acquainted with sickness. Jehovah was willing to bruise him and make him imperfect. If he makes his soul guilt he will see his seed he will prolong his days, and the will of Jehovah will prosper by his hand. He will see [the fruit of] the travail of his soul and be satisfied; by his knowledge will the righteous one My servant make many righteous; and He has borne their iniquities. Isaiah 53:2-3, 10-11.

Here reference is openly made, as in the whole of this chapter, to the Lord's state of humiliation. The fact that in that state He was in the imperfect human is also declared, namely in the statements that He was 'a man of sorrows, acquainted with grief', 'was made imperfect', and experienced 'the travail of his soul', besides many other statements, in which state He is referred to as 'a servant'.

V: