¹ Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.

² Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder;

³ Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus;

⁴ Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

⁵ Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad,

⁶ utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

⁷ Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.'

⁸ Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.

⁹ Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,

¹⁰ icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.

¹¹ Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten.

¹² Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.

¹³ Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.

¹⁴ Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.

¹⁵ Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

¹⁶ Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.

¹⁷ Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;

¹⁸ och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.

¹⁹ Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.

²⁰ Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.

²¹ Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.

²² Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. --

²³ När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

²⁴ Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.

²⁵ Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!

²⁶ Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.

²⁷ Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.

²⁸ Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --

²⁹ Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.

³⁰ Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.

³¹ Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.

³² Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.

³³ Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

³⁴ I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.

³⁵ Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,

³⁶ och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

³⁷ Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;

³⁸ och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.

³⁹ Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --

⁴⁰ Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.

⁴¹ Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.

⁴² Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

¹ The word of Samuel came to all Israel. Now Israel went out against the Philistines to battle, and encamped beside Ebenezer: and the Philistines encamped in Aphek.

² The Philistines put themselves in array against Israel: and when they joined battle, Israel was struck before the Philistines; and they killed of the army in the field about four thousand men.

³ When the people were come into the camp, the elders of Israel said, "Why has Yahweh struck us today before the Philistines? Let us get the ark of the covenant of Yahweh out of Shiloh to us, that it may come among us, and save us out of the hand of our enemies."

⁴ So the people sent to Shiloh; and they brought from there the ark of the covenant of Yahweh of Armies, who sits [above] the cherubim: and the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, were there with the ark of the covenant of God.

⁵ When the ark of the covenant of Yahweh came into the camp, all Israel shouted with a great shout, so that the earth rang again.

⁶ When the Philistines heard the noise of the shout, they said, "What does the noise of this great shout in the camp of the Hebrews mean?" They understood that the ark of Yahweh had come into the camp.

⁷ The Philistines were afraid, for they said, "God has come into the camp." They said, "Woe to us! For there has not been such a thing before.

⁸ Woe to us! Who shall deliver us out of the hand of these mighty gods? These are the gods that struck the Egyptians with all kinds of plagues in the wilderness.

⁹ Be strong, and behave like men, O you Philistines, that you not be servants to the Hebrews, as they have been to you. Strengthen yourselves like men, and fight!"

¹⁰ The Philistines fought, and Israel was struck, and they fled every man to his tent: and there was a very great slaughter; for there fell of Israel thirty thousand footmen.

¹¹ The ark of God was taken; and the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, were slain.

¹² There ran a man of Benjamin out of the army, and came to Shiloh the same day, with his clothes torn, and with earth on his head.

¹³ When he came, behold, Eli was sitting on his seat by the road watching; for his heart trembled for the ark of God. When the man came into the city, and told it, all the city cried out.

¹⁴ When Eli heard the noise of the crying, he said, "What does the noise of this tumult mean?" The man hurried, and came and told Eli.

¹⁵ Now Eli was ninety-eight years old; and his eyes were set, so that he could not see.

¹⁶ The man said to Eli, "I am he who came out of the army, and I fled today out of the army." He said, "How did the matter go, my son?"

¹⁷ He who brought the news answered, "Israel has fled before the Philistines, and there has been also a great slaughter among the people. Your two sons also, Hophni and Phinehas, are dead, and the ark of God has been captured."

¹⁸ It happened, when he made mention of the ark of God, that Eli fell from off his seat backward by the side of the gate; and his neck broke, and he died; for he was an old man, and heavy. He had judged Israel forty years.

¹⁹ His daughter-in-law, Phinehas' wife, was with child, near to be delivered. When she heard the news that the ark of God was taken, and that her father-in-law and her husband were dead, she bowed herself and brought forth; for her pains came on her.

²⁰ About the time of her death the women who stood by her said to her, "Don't be afraid; for you have brought forth a son." But she didn't answer, neither did she regard it.

²¹ She named the child Ichabod, saying, "The glory has departed from Israel;" because the ark of God was taken, and because of her father-in-law and her husband.

²² She said, "The glory has departed from Israel; for the ark of God is taken."