Biblija

 

5 Mosebok 1

Studija

1 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab

2 -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea.

3 I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem.

4 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei.

5 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade:

6 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg.

7 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat.

8 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»

9 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke ensam bära eder.

10 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen.

11 Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder.

12 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande?

13 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.»

14 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott

15 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar.

16 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem.

17 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl dom den högre; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliven eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag för höra det.»

18 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.

19 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea.

20 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.

21 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.»

22 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.»

23 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam.

24 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet.

25 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott

26 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot HERRENS, eder Guds, befallning.

27 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss.

28 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.'»

29 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem.

30 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon,

31 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.»

32 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,

33 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn.

34 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade:

35 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,

36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren

37 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke heller du skall komma ditin.

38 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv.

39 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning.

40 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»

41 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.

42 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender

43 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden.

44 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma.

45 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.

46 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

Iz Swedenborgovih djela

 

Arcana Coelestia #1197

Proučite ovaj odlomak

  
/ 10837  
  

1197. From whom went forth the Pelistim [Philistines]. That this signifies a nation thence derived, and that by this nation is signified a mere memory-knowledge of the knowledges of faith and charity, is evident from the Word, where the Philistines are frequently mentioned. In the Ancient Church all those were called Philistines who talked much about faith, and declared that salvation is in faith, and yet had no life of faith. Therefore they preeminently were called “the uncircumcised,” which means those who are devoid of charity. That they were called “the uncircumcised” may be seen in 1 Samuel 14:6; 17:26, 36; 31:4; 2 Samuel 1:20, and in other places. Because they were such, they could not but make the knowledges of faith matters of memory; for the knowledges of spiritual and celestial things and the very mysteries of faith themselves become nothing but matters of memory, when the man who is skilled in them is devoid of charity. The things of the memory are like things dead unless the man is such that from conscience he lives according to them. When he does this, then at the same time as they are things of memory they are also things of life; and only then do they remain with him for his use and salvation after the life of the body. Knowledges [scientiae et cognitiones] are nothing to a man in the other life, even though he may have known all the arcana that have ever been revealed, unless they have affected his life.

[2] Such [as those described above] are everywhere signified by “Philistines” in the prophetical parts of the Word, and also in the historical, as for example, when Abraham sojourned in the land of the Philistines, and made a covenant with Abimelech, the king of the Philistines (Genesis 20:1; 21:22; 26:1-34). As the knowledges of faith are here signified by the Philistines, Abraham, because he represented the celestial things of faith, sojourned there, and entered into a covenant with them; and likewise Isaac, by whom were represented the spiritual things of faith; but not Jacob, because by him the externals of the church were represented.

[3] That the “Philistines” signify in general a mere memory-knowledge of the knowledges of faith, and specifically those who make faith and salvation consist in knowledges alone, which they make matters of memory, may be seen in Isaiah:

Rejoice not thou whole Philistia, because the rod that smote thee is broken; for out of the serpent’s root shall come forth a basilisk, and his fruit shall be like a fiery flying serpent (Isaiah 14:29).

Here “the root of the serpent” denotes memory-knowledges; “the basilisk,” evil from the derivative falsity; and “the fruit of a fiery flying serpent,” is their works, which are called “a fiery flying serpent” because they come of cupidities.

[4] In Joel:

What are ye to Me, O Tyre, and Zidon, and all the borders of Philistia? Will ye render a recompense upon Me? very speedily will I return your recompense upon your own head. Inasmuch as ye have taken My silver and My gold, and have carried into your temples My desirable good things; the sons also of Judah and the sons of Jerusalem have ye sold unto the sons of the Javanites, that ye might cause them to remove far from their border (Joel 3:4-6).

Here it is evident what is meant by the Philistines, and by “all Philistia,” or all “the borders” of it. “Silver and gold” here are the spiritual and celestial things of faith; “desirable good things” are the knowledges of them. That they “carried them into their temples,” is that they possessed and proclaimed them; and that they “sold the sons of Judah and the sons of Jerusalem,” signifies that they had no love and no faith; “Judah” in the Word is the celestial of faith, and “Jerusalem” is the spiritual of faith thence derived, which were “removed far from their borders.” So also in other places in the Prophets, as in Jeremiah 25:20; 47:1; Ezekiel 16:27, 57; 25:15-16, Amos 1:8; Obadiah 1:19; Zephaniah 2:5; Psalms 83:7; 87:4. And concerning the Caphtorim in Deuteronomy 2:23; Jeremiah 47:4; Amos 9:7.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.