2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

फुटनोट:

575. Quod ‘dies hominis essent centum et viginti anni’ significent quod reliquiae fidei ei esse debeant: in cap. praec. ad vers. 3 et 4 dictum quod ‘dies et anni’ significent tempora et status: et quod antiquissimi per numeros varie compositos significaverint status et mutationes statuum Ecclesiae; sed qualis eorum ecclesiasticorum computus fuerit, inter res perditas est. Hic similiter occurrunt numeri annorum, quos nusquam aliquis scire potest quid significant, nisi quid in numeris singulis ab 1 ad 12 et sic porro latet, sciatur: manifeste apparet quod aliud quid et arcanum involvant, nam quod ‘victuri centum et viginti annos’ cum praecedentibus versus non cohaeret; nec vixerunt postea 120 annos, ut constat de illis qui post diluvium vixerunt, cap. xi, de Shemo, quod vixerit postquam genuit Arpachshad 500 annos; Arpachshad postquam genuit Shelah, 403 annos; Shelah postquam genuit Eberum pariter 403 annos: Eberus postquam genuit Pelegum 430 annos: Noahus post diluvium 350 annos, cap. 9:28, et sic porro. Quid autem numerus 120 involvit, constat solum ex 10 et 12, ex quibus multiplicatis compositus est; nempe quod significet reliquias fidei; numerus ‘decem’ in Verbo sicut etiam ‘decimae’ significant et repraesentant reliquias quae in interno homine conservatae a Domino, quae sanctae quia solius Domini; numerus ‘duodecim’ significat fidem seu omnia quae sunt fidei in uno complexu; ex illis nunc compositus numerus significat reliquias fidei.