Die Bibel

 

1 Mosebok 27

Lernen

   

1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»

2 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.

3 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;

4 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min självälsigna dig, förrän jag dör.»

5 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,

6 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:

7 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'

8 hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.

9 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.

10 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»

11 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.

12 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»

13 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»

14 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.

15 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.

16 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.

17 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.

18 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son

19 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din självälsigna mig.»

20 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg

21 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»

22 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer

23 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.

24 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»

25 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min självälsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.

26 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son

27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.

28 Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.

29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»

30 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.

31 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din självälsigna mig.»

32 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son

33 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»

34 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader

35 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»

36 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»

37 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son

38 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.

39 svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.

40 Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»

41 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob

42 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.

43 hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,

44 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,

45 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»

46 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #3573

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

3573. And kiss me my son. That this signifies whether it can be united, is evident from the signification of “kissing;” as being unition and conjunction from affection. “Kissing,” which is an outward thing, signifies nothing else than the affection of conjunction, which is an inward thing; they also correspond. As is evident from what has been said above, the subject here treated of in the supreme sense is the glorification of the natural in the Lord, that is, how the Lord made the natural in Himself Divine; but in the representative sense the subject is the regeneration of the natural in man, thus the conjunction of the natural with the rational; for the natural is not regenerated until it has been conjoined with the rational. This conjunction is effected by the immediate and mediate influx of the rational into the good and truth of the natural; that is to say, from the good of the rational immediately into the good of the natural, and through this into the truth of the natural; and mediately through the truth of the rational into the truth of the natural, and thence into the good of the natural-which conjunctions are here treated of.

[2] These conjunctions are impossible except by means provided by the Divine, and indeed by such as are utterly unknown to man, and of which he can scarcely have any idea by means of the things of the world’s light, that is, which are of the natural lumen with him; but only by means of the things which are of the light of heaven, that is, which are of rational light. Nevertheless all these means have been disclosed in the internal sense of the Word, and are manifest before those who are in that sense, thus before the angels, who see and perceive innumerable things on this subject, of which scarcely one can be unfolded and explained in a manner suited to the apprehension of man.

[3] But from effects and the signs thereof it is in some measure manifest to man how the case is with this conjunction; for the rational mind (that is, man’s interior will and understanding) ought to represent itself in the natural mind just as this mind represents itself in the face and its expressions, insomuch that as the face is the countenance of the natural man, so the natural mind should be the countenance of the rational mind. When the conjunction has been effected, as is the case with those who have been regenerated, then whatever man interiorly wills and thinks in his rational presents itself conspicuously in his natural, and this latter presents itself conspicuously in his face. Such a face have the angels; and such a face had the most ancient people who were celestial men, for they were not at all afraid that others should know their ends and intentions, inasmuch as they willed nothing but good; for he who suffers himself to be led by the Lord never intends or thinks anything else. When the state is of this character, then the rational as to good conjoins itself immediately with the good of the natural, and through this with its truths; and also mediately through the truth that is conjoined with itself in the rational with the truth of the natural, and through this with the good therein; and in this way the conjunction becomes indissoluble.

[4] But how far man is at this day removed from this state, thus from the heavenly state, may be seen from the fact that it is believed to be of civil prudence to speak, to act, and also to express by the countenance, something else than what one thinks and intends, and even to dispose the natural mind in such a manner that together with its face it may act contrary to the things which it interiorly thinks and wills from an end of evil. To the most ancient people this was an enormous wickedness, and such persons were cast out from their society as devils. From these things, as from effects and their signs, it is evident in what consists the conjunction of the rational or internal of man as to good and truth with his natural or external man; and thus what is the quality of a man-angel, and what the quality of a man-devil.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.