Die Bibel

 

1 Mosebok 27

Lernen

   

1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»

2 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.

3 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;

4 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min självälsigna dig, förrän jag dör.»

5 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,

6 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:

7 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'

8 hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.

9 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.

10 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»

11 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.

12 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»

13 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»

14 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.

15 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.

16 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.

17 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.

18 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son

19 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din självälsigna mig.»

20 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg

21 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»

22 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer

23 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.

24 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»

25 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min självälsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.

26 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son

27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.

28 Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.

29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»

30 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.

31 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din självälsigna mig.»

32 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son

33 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»

34 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader

35 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»

36 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»

37 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son

38 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.

39 svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.

40 Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»

41 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob

42 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.

43 hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,

44 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,

45 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»

46 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #3498

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

3498. 'I do not know the day of my death' means the life within the natural. This is clear from the meaning of 'day' as state, dealt with in 23, 487, 488, 493, 893, 2788, and from the meaning of 'death' as rising again or awakening into life, dealt with in 3326. 'The day of death' accordingly means a state of awakening to life, or what amounts to the same, it means life - the life within the natural, it is evident, being meant in particular here, because that life is the subject here. What is implied in all this does not become clear unless one knows about the life of the rational, and the life of the natural, or what amounts to the same, about the life of the internal man and the life of the external man. The life of the rational or internal man is distinct and separate from that of the natural or external man, so distinct indeed that the life of the rational or internal man may exist quite independently of the life of the natural or external man; but the life of the natural or external man cannot exist apart from that of the rational or internal man. For the external man lives from the internal man, so much so that if the life of the internal man ceased to be, the life of the external man would instantly be no more. Exterior things are accordingly dependent on interior in the way that things which are posterior exist from those that are prior, or as an effect exists from its efficient cause. For if the efficient cause ceased to be, the effect would instantly be no more. The same is also so with the life of the external man in relation to the life of the internal man.

[2] This may be seen even more clearly in the human being, for while a person is in the world, that is, while he lives in the body, his rational is distinct and separate from the natural, so much so that he can be raised above the level of external sensory perceptions which belong to the body, and even to a certain extent above the level of inner sensory perceptions which belong to his natural man, and to be aware on the level of his rational, and so of spiritual thought. This is even more evident from the fact that when a person dies he leaves behind him altogether the external sensory perceptions that belong to the body, retaining at the same time the life of his interior man. Indeed he brings with him even the facts that exist in the external or natural memory, though he does not have the use of them, see 2475-2477, 2479-2483, 2485, 2486. From this it is evident that the rational or internal man is distinct and separate from the external man. But while a person is living in the body his rational does not seem to be distinct and separate from the natural, the reason being that he is living in the world or the natural order. That being so the life of the rational manifests itself within the natural, so much so that the rational does not seem to have any life at all if the natural does not at the same time have any. The amount of life that the rational seems to have in this case depends on how far the natural corresponds to it - see above in 3493. From this it may be seen that there is a corresponding life in the natural, which life is meant by the words which Isaac addressed to Esau, 'I do not know the day of my death'. For 'Isaac' represents the rational, and 'Esau' the natural, in both cases as regards good.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.