Die Bibel

 

1 Mosebok 23

Lernen

   

1 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev Sara.

2 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

3 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och talade så till Hets barn:

4 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava henne.»

5 svarade Hets barn Abraham och sade till honom:

6 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»

7 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;

8 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut för mig hos Efron, Sohars son,

9 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom, och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i eder krets må han giva mig den till egen grav

10 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans stadsport; han sade:

11 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»

12 Men Abraham bugade sig för landets folk;

13 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade: »Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot det av mig, och låt mig där begrava min döda.»

14 svarade Efron Abraham och sade till honom:

15 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.»

16 Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar silver, sådant silver som var gångbart i handel.

17 Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt Abraham till egendom

18 inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

19 Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.

20 Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten åt Abraham till egen grav.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #2915

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2915. 'I am a stranger and an inhabitant among you' means their first state when, although the Lord was not known to them, He was nevertheless able to be with them. This is clear from the representation of 'Abraham' as the Lord, often dealt with already, and from the meaning of 'being a stranger among them' and 'being an inhabitant among them' as not being known but nevertheless being with them. It is evident from what comes before and after that this is the internal sense, for the subject is a new Church, and in this verse the first state of that Church. This state is such that first of all they do not know the Lord, yet because they lead good and charitable lives, and in public life they are just and fair, and in private life honourable and correct, they are the kind of people with whom the Lord is able to be present. For the Lord is present with man in good, and so in justice and fairness, and further still in honourableness and correctness (honourableness being the sum total of all the private virtues, correctness simply the form that honourableness takes). These are the kinds of good that follow one another consecutively, and are the levels with man on which the Lord bases conscience, and consequently intelligence and wisdom. People however with whom these qualities do not exist, that is to say, with whom they do not proceed from the heart or affection, cannot have anything of heaven planted within them. There is no level, nor any ground, thus nothing to receive them. And as they cannot have anything of heaven planted within them, neither can the Lord be present there. The Lord may be said to be present according to the good that is present, that is, according to the nature of that good. And the nature of this good is determined by the state of innocence, love and charity in which the truths of faith have been, or are able to be, implanted.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.