Die Bibel

 

1 Mosebok 22

Lernen

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #2822

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2822. 'And said, Abraham, Abraham. And he said, Here I am' means a perception of comfort in the Divine Good of the Rational following temptation. This becomes clear from the meaning of 'saying' in historical parts of the Word as perceiving, often dealt with already. The reason why here it is a perception in the Divine Good of the Rational is that 'Abraham' here means the Divine Good within the Lord's Rational or Human. What perception in the Divine Good of the Rational is cannot be explained intelligibly, for prior to any explanation of it an idea of the Lord's Divine Human must be formed from knowledge of many things. Until such an idea has been formed all things offered by way of explanation would fall into ideas that were either empty or obscure, which would either pervert truths or bring these among ideas out of keeping with them.

[2] In this verse the Lord's first state following temptation is the subject, which is a state of comfort. This explains why the name God is not now used any more but Jehovah, for God is used when reference is being made to the truth from which the battle is fought, but Jehovah when reference is being made to the good from which comfort springs, 2769. All comfort following temptation is instilled into good, for good is the source of all joy, and from the good it passes over into truth. Here therefore 'Abraham' means the Divine Good of the Rational, as he also does in other places, and wherever the name Jehovah occurs in the same verse.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.