Die Bibel

 

1 Mosebok 22

Lernen

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Caelestia #2807

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2807. Att orden ’Abraham sade: Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ innebär svaret: Det Gudomliga Mänskliga kommer att besörja för dem som skall heliggöras är uppenbart av det som ’åt Sig utse’ betyder, när det sägs om Gud som är att förutse och ombesörja – ty ’att se’ är i den närmaste invärtes meningen att förstå, nr 2150, 2325, medan det i en ännu mer inre mening betyder att ha tro, nr 897, 2325, medan det däremot i den högsta meningen betyder att förutse och ombesörja. Det sagda framgår också av det som förstås med ’djuret till brännoffret’ som är de ibland människor som skall heliggöras, just ovan behandlat i nr 2805. Att med ’djuret till brännoffret’ här avses det andliga syns av det som följer. De slag av djur som användes till brännoffer och slaktoffer hade alla en sinsemellan olika innebörd. Sålunda betecknade lamm en sak, får en annan, killing och get åter en annan, vädur och bock ytterligare en annan, liksom också oxe, stut och kalv sinsemellan betecknade olika ting. Så förstods också med duvungar och turturduvor sinsemellan någonting olika. Fullt tydligt är att varje djurslag för sig angav något särskilt, vilket man kan inse av att det var uttryckligen bestämt vad för slag de skulle offra på varje särskild dag, vid varje särskild högtid, vid försoningar, vid reningar, vid invigningar, och så vidare. Vilka slag som skulle användas vid de olika ceremonierna skulle inte ha bestämts så i detalj, om inte vart och ett av dem hade haft en specifik innebörd.

[2] Uppenbart är att alla kyrkobruk och alla former av utvärtes gudsdyrkan som förekom i den Forngamla kyrkan, och senare i den Judiska, förebildade Herren, således i synnerhet brännoffren och slaktoffren, därför att dessa utgjorde huvudformerna i gudsdyrkan hos den hebreiska folkstammen. Och eftersom de nu förebildade Herren, så förebildade de också på samma gång hos människorna det som tillhör Herren, det vill säga det himmelska av kärleken och det andliga av tron, och följaktligen själva de människor som är himmelska och andliga eller som borde vara så beskaffade. Detta att ’Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ betecknar att det Gudomliga Mänskliga kommer att sörja för dem kan man inse av att det här inte sägs att ’Jehovah’ kommer att utse det, utan att ’Gud’ kommer att göra det. När båda dessa namn förekommer, såsom i detta kapitel, då förstås med Jehovah detsamma som med ’Fadern’, och med Gud detsamma som med ’Sonen’, således här det Gudomliga Mänskliga. Ett ytterligare skäl till detta språkbruk är att det här handlar om den andliga människan, vars frälsning kommer ifrån det Gudomliga Mänskliga, se nr 2661, 2716.

  
/ 10837