Die Bibel

 

1 Mosebok 18

Lernen

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Caelestia #2249

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2249. Att orden ’Abraham trädde närmare och sade’ betecknar Herrens tänkande från det Mänskliga, ett tänkande som anslöt sig allt närmare till det Gudomliga, följer av det som föregått, där det handlar om Herrens tänkande rörande människosläktet, således utan förklaring. Herrens tänkande och förnimmelse beskrivs utförligt i den invärtes meningen i detta kapitel, och i början av detsamma tillståndet av det Mänskligas förbindelse med det Gudomliga hos Herren.

[2] För människan kanske dessa omständigheter inte förefaller vara så särskilt betydelsefulla, trots att de är av yttersta vikt. Ty för änglarna, för vilka den invärtes meningen utgör Ordet, framställs sagda omständigheter på ett levande sätt med sina förebildningar i den skönaste form. Otaliga andra ting som följer med dessa framställs också och har en likhet med dem som rör Herrens förbindelse med himlen och mottagandet av Hans Gudomliga i deras mänskliga. Ty änglarnas föreställningar är sådana att de njuter av dylika företeelser mer än av någonting annat och förnimmer dem som högst ljuvliga. Samtidigt upplyses de och bekräftas allt mer och mer med avseende på föreningen av Herrens Mänskliga Väsen med det Gudomliga. Änglarna var ju en gång människor, och när de var människor kunde de inte undgå att tänka om Herren som människa, och om Herren som Gud och också om en Gudomlig Trefald och så bilda sig åtskilliga föreställningar, även om att de då inte visste något om hur dessa var beskaffade.

[3] Ty himmelska arkana har det med sig att var och en i alla fall kan bilda sig åtminstone någon föreställning om dessa, trots att de överstiger all fattningsförmåga. För ingenting kan överhuvudtaget behållas i minnet, än mindre ingå i någon tanke, annat än med hjälp av en föreställning, vilken form den än kommer att ta. Och då nu änglarnas föreställningar inte kunde bildas annorlunda än av sådant som finns i världen, eller är jämförligt med sådant som finns i världen, och eftersom villfarelser då på grund av det som man inte fattade smög sig in – villfarelser som i livet efter detta fjärmar de då mera inre föreställningarna från det sanna och goda i tron – så sägs därför mycket i detta kapitel i den invärtes meningen om förbindelsen av Herrens Mänskliga med det Gudomliga och om Hans förnimmelse och tänkande. Och när människorna läser Ordet, då ingår samtidigt allt detta i änglarnas förnimmelse på sådant sätt att tidigare föreställningar, uppkomna ur olikartade källor och ur därigenom lätt framsprungna tvivel, efterhand skingras och nya föreställningar inges, som stämmer överens med det sanningsljus som änglarna åtnjuter. Detta inträffar mer bland de andliga änglarna än bland de himmelska, ty det är i den mån som föreställningarna renas som andliga änglar fullkomnas, så att de kan ta emot vad som är himmelskt. Det är bekant att himlen inte är ren inför Herren, ty det är verkligen sant att änglarna oupphörligen fullkomnas.

  
/ 10837