Bible

 

4 Mosebok 31

Studie

   

1 Och HERREN talade till Mose och sade:

2 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du samlas till dina fäder.

3 talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra HERRENS hämnd på Midjan.

4 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen I sända ut i striden.»

5 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv tusen man, väpnade till strid.

6 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.

7 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit Mose, och dräpte allt mankön.

8 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med svärd.

9 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt deras övriga gods togo de såsom byte.

10 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras tältläger brände de upp i eld.

11 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både människor och boskap.

12 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägretMoabs hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

13 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar gingo dem till mötes utanför lägret.

14 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.

15 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?

16 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.

17 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava haft med män, med mankön, att skaffa.

18 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning.

19 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.

20 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt eder.»

21 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:

22 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,

23 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.

24 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena; därefter fån I gå in i lägret.

25 Och HERREN talade till Mose och sade:

26 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menighetens familjer;

27 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.

28 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom skatt åt HERREN.

29 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.

30 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur, åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att iakttaga vid HERRENS tabernakel.

31 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.

32 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,

33 av fäkreatur sjuttiotvå tusen,

34 av åsnor sextioett tusen,

35 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.

36 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra,

37 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;

38 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå;

39 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen;

40 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer.

41 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.

42 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets,

43 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra,

44 av fäkreatur trettiosex tusen,

45 av åsnor trettio tusen fem hundra

46 och av människor sexton tusen.

47 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

48 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och underhövitsmännen, trädde fram till Mose.

49 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda fattas bland oss.

50 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»

51 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags klenoder.

52 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra femtio siklar.

53 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.

54 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS ansikte.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3255

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3255. 'He was gathered to his peoples' means that these things involving Abraham [were completed]. This is clear from the meaning of 'being gathered to his peoples' as his ceasing to be the subject any longer. In fact being gathered to his peoples means taking leave of those among whom he had been until then, passing over to his own, and so here ceasing to represent. Among the ancients it was customary when somebody was dying to speak of his being gathered to his fathers or to his peoples. By this they meant that he was in the process of going to his parents, blood relatives, and relatives by marriage in the next life. This saying had come down to them from the most ancient people who were celestial, for while they were living on earth they were simultaneously present with angels in heaven and so knew all about this. That is to say, they knew that all who are governed by the same good meet and remain together in the next life, as do all who are governed by the same truth. They spoke of the former as being 'gathered to their fathers', but of the latter as being 'gathered to their peoples'; for with them 'fathers' meant goods, 2803, and 'peoples' truths, 1259, 1260. Furthermore because a like good was present in those who belonged to the Most Ancient Church they now live together in heaven, 1115; and so too do many of those live together who belonged to the Ancient Church and in whom a like truth dwelt, 1125, 1127.

[2] What is more, while he lives in the body a person's soul is always present in some community of spirits in the next life, 1277, 2379 - one who is evil in a community of hellish spirits, one who is good in a community of angels. Accordingly, everyone is present in a community consisting of the kind of people with whom he agrees so far as good and truth, or evil and falsity, are concerned. And into that same community a person comes when he dies, 687. These are the things that were meant among the ancients by their being gathered to their fathers, or gathered to their peoples, as is said here of Abraham when he breathed his last, and of Ishmael in verse 17 of this same chapter, of Isaac in Genesis 35:29, of Jacob in Genesis 49:29, 33, of Aaron in Numbers 20:24, 26, of Moses in Numbers 27:13; 31:2; Deuteronomy 32:50, and of the first generation which entered the land of Canaan, Judges 2:10. But in the internal sense of the Word when the subject has to do with anyone's life being representative, 'being gathered to his peoples', as stated above, in that case means that he ceases to be dealt with any longer.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.