Bible

 

3 Mosebok 23

Studie

   

1 Och HERREN talade till Mose och sade:

2 Tala till Israels barn och säg till dem: Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga sammankomster; mina högtider äro dessa:

3 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat, en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

4 Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen utlysa på bestämda tider:

5 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden, är HERRENS påsk.

6 Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.

7 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.

8 Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.

9 Och HERREN talade till Mose och sade:

10 Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som är förstlingen av eder skörd.

11 Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta den.

12 Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,

13 och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.

14 Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.

15 Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då I buren fram viftofferskärven;

16 femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt HERREN.

17 Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en förstlingsgåva åt HERREN.

18 Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm, en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

19 Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla lamm till tackoffer.

20 Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra prästen.

21 Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.

22 Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.

23 Och HERREN talade till Mose och sade:

24 Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en helig sammankomst.

25 Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.

26 Och HERREN talade till Mose och sade:

27 Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder; och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.

28 Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder Guds, ansikte.

29 Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall utrotas ur sin släkt.

30 Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom skall jag förgöra ur hans folk.

31 Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.

32 En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

33 Och HERREN talade till Mose och sade:

34 Tala till Israels barn och säg: På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS lövhyddohögtid, i sju dagar.

35 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.

36 I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla skolen I då göra.

37 Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN, brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de för den dagen bestämda offren --

38 detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor, och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga offer som I given åt HERREN.

39 Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen är ock sabbatsvila.

40 Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS, eder Guds, ansikte.

41 I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.

42 Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,

43 för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är HERREN, eder Gud.

44 Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 414

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

414. 'Dwelling in a tent' means the holiness of love. This is clear from the meaning of 'tents' in the Word, as in David,

O Jehovah, who will sojourn in Your tent? Who will dwell on Your holy mountain! He who walks blameless and performs righteousness, and speaks the truth in his heart. Psalms 15:1-2.

Here the holy things of love, which are 'walking blameless and performing righteousness' are described by 'dwelling in a tent' or 'on the holy mountain'. In the same author,

Their line has gone out into all the earth, and their speech to the end of the world. In them He has set a tent for the sun. Psalms 19:4.

Here 'sun' stands for love. In the same author,

I will dwell in Your tent for ever, I will put my trust in the shelter of Your wings. Psalms 61:4

Here 'tent' stands for what is celestial, and 'shelter of Your wings' for what is spiritual deriving from it. In Isaiah,

In compassion a throne was established, and on it there sat in truthfulness in the tent of David, one who judges and who seeks judgement, and hastens in righteousness. Isaiah 16:5

Here again 'tent' stands for the holiness of love, which the phrases judging judgement' and 'hastening in righteousness' are used to describe. In the same prophet,

Look upon Zion, the city of our appointed feast. May your eyes see Jerusalem, a quiet habitation, a tent which is not moved. Isaiah 33:10.

This refers to the heavenly Jerusalem.

[2] In Jeremiah,

Thus said Jehovah, Behold, I will bring back the captivity of the tents of Jacob and have compassion on his dwellings. And the city will be built upon its mound. Jeremiah 30:18.

'The captivity of the tents' stands for the vastation of celestial things, that is, of holy things of love. In Amos,

On that day I will raise up the tabernacle of David that is fallen down, and I will close up their breaches, and I will raise up its ruins, and I will build it as in the days of old. Amos 9:11.

Here similarly 'a tabernacle' stands for celestial things and the holy things that go with them. In Jeremiah,

The whole land has been laid waste. Swiftly My tents have been laid waste, suddenly My curtains. Jeremiah 4:20.

And elsewhere in Jeremiah,

My tent has been laid waste, and all My cords torn away. My sons have gone away from Me, and they are not. There is no one stretching out My tent any more, and setting up My curtains. Jeremiah 10:20.

Here 'tent' stands for celestial things, 'curtains' and 'cords' for spiritual things deriving from them. In the same prophet,

They will seize their tents and flocks, their curtains and all their vessels, and take away the camels for themselves. Jeremiah 49:29

This refers to Arabia and the sons of the east, who represent people who are in possession of celestial things, that is, things that are holy. In the same prophet,

The Lord has poured out His fierce anger like fire on the tent of the daughter of Zion. Lamentations 2:4.

This stands for the vastation of the celestial or holy things of faith.

[3] The reason 'a tent' stands in the Word for the celestial or holy things of love is that in ancient times people carried out holy worship, each within his own tent. When however they started to render their tents unholy by profane acts of worship the Tabernacle was built, and later on the Temple. Consequently that which 'the Tabernacle' meant, and later on 'the Temple', was also what 'tents' meant. And someone who was holy was therefore called a tent, also a tabernacle, and the Lord's temple as well. That 'tent', 'tabernacle', and 'temple' all have the same meaning is clear in David,

One thing have I sought from Jehovah, that will I ask for, that I may remain in the house of Jehovah all the days of my life, to behold Jehovah in His beauty, and visit Him every morning in His temple. For He will shelter me in His tabernacle on the day of evil. He will hide me in the hiding-place of His tent, He will lift me up upon a rock and now my head will be lifted up against my enemies round about me, and I will sacrifice in His tent the sacrifices of shouts of joy. Psalms 27:4-6.

[4] In the highest sense it is the Lord as regards His Human Essence who is the Tent, the Tabernacle, and the Temple. And every one who is celestial is consequently referred to in the same way, as well as every thing which is celestial and holy. Now because the Most Ancient Church was the Lord's beloved more than the Churches that followed, and because in those times people used to live independently, that is, each within his own family, celebrating holy worship each in his own tent, tents were consequently considered to be more holy than the temple which had been profaned. To remind people of this point the Feast of Tabernacles was therefore instituted when they had to gather in the produce of the earth. During this feast they were required to live in tabernacles as the most ancient people had done, Leviticus 23:39-44; Deuteronomy 16:13; Hosea 12:9.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.