Bible

 

1 Mosebok 27

Studie

   

1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son, och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill du?»

2 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.

3 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig;

4 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min självälsigna dig, förrän jag dör.»

5 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,

6 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader tala så till din broder Esau:

7 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag dör.'

8 hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.

9 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar, så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en sådan som han tycker om.

10 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att han må välsigna dig, förrän han dör.»

11 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju luden, och jag är slät.

12 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället för välsignelse.»

13 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig, min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt mig.»

14 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte om.

15 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.

16 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den släta delen av hans hals.

17 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och brödet som hon hade tillrett.

18 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son

19 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt villebråd, på det att din självälsigna mig.»

20 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i min väg

21 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på dig och känna om du är min son Esau eller icke.»

22 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer

23 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.

24 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade: »Ja.»

25 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons villebråd, på det att min självälsigna dig.» Och han bar fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och han drack.

26 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig, min son

27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom; han sade: »Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark, som HERREN har välsignat.

28 Så give dig Gud av himmelens dagg och av jordens fetma och säd och vin i rikligt mått.

29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig. Bliv en herre över dina bröder, och må din moders söner falla ned för dig. Förbannad vare den som förbannar dig, och välsignad vare den som välsignar dig!»

30 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från jakten.

31 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta av sin sons villebråd, på det att din självälsigna mig.»

32 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag är Esau, din förstfödde son

33 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock förbliva.»

34 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min fader

35 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din välsignelse.»

36 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du då ingen välsignelse kvar för mig?»

37 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall jag då nu göra för dig, min son

38 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och Esau brast ut i gråt.

39 svarade hans fader Isak och sade till honom: »Se, fjärran ifrån jordens fetma skall din boning vara och utan dagg från himmelen ovanefter.

40 Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din broder. Men det skall ske, när du samlar din kraft, att du river hans ok från din hals.»

41 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv: »Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall jag dräpa min broder Jakob

42 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och dräpa dig.

43 hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min broder Laban i Haran,

44 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders förbittring har upphört,

45 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på samma gång?»

46 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2576

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2576. Att orden ’se, det skall för dig vara ett ögontäckelse för alla dem som är med dig’ betyder att förnuftssanningarna är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna kan man inse av det som menas med ’täckelse’, varom strax nedan följer, och av det som menas med ’ögon’ som är det som hör till förståndet, något som är uppenbart av synnerligen många ställen i Ordet, samt också av det som menas med ’att se’, som är att förstå, nr 2150, 2325. Var och en kan inse att varenda detalj i denna vers innehåller arkana, som inte kan upptäckas annat än genom en inre mening. En sådan detalj är, när det heter ’att han ger tusen siklar silver till hennes broder’, inte ’till hennes make’. Andra detaljer är, när det sägs ’att det skulle vara en ögontäckelse’ och att det skulle vara både ’för henne och för alla som var med henne’ och även ’hos alla’ och att ’hon så fick upprättelse’. Många historiska slutledningar kan väl dras av bokstavsmeningen, men ingen av dem alla innebär något andligt, än mindre något Gudomligt. Så är Ordet beskaffat.

[2] Vad det angår att förnuftssanningarna är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna, så är förhållandet följande. Det innersta av människans väsen hör till själen, medan det mera yttre hör till hennes kropp. Det innersta hos människan består av godhet och sanning av olika slag, som själen får sitt liv ifrån, annars vore själen inte själ. Det som är mera yttre härleder emellertid sitt liv från själen, och det är allt liksom en kropp, eller, vilket är detsamma, liksom ett täckelse eller en beklädnad. Detta kan man inse framförallt av det som företer sig i livet efter detta, till exempel av änglarna när de framställs synbara. Det inre av deras varelse lyser då fram i deras ansikten, medan det yttre förebildas såväl i kroppen som i deras klädedräkt, och detta så fullständigt att var och en där redan av klädedräkten kan veta hurdan karaktären är hos dessa änglar. Ty varje ängel består av verklig substans och är således ett väsen, som getts yttre, kroppslig form. Det är likadant med de änglar som det i Ordet berättas om att de blivit sedda och vars ansikten och kläder beskrivs, exempelvis de som sågs i Herrens gravkammare, Matteus 28:3; Markus 16:5, och de tjugofyra äldre runt tronen, Uppenbarelseboken 4:4, med flera andra. Och detta har inte avseende bara på änglarna, utan på allt, även på livlösa föremål, som det talas om i Ordet. Deras yttre är ett täckelse eller en klädnad såsom med Förbundsarken och tältet runt omkring den. ’Arken’ där, som var det innersta, förebildade Herren Själv, ty Vittnesbördet hörde dit, medan tältet, som var runt omkring, förebildade Herrens rike. Vart ’täckelse’ för sig, det vill säga förlåterna och förhängena, förebildade de yttre himmelska och andliga tingen i Herrens rike, det vill säga i de tre himlarna. Detta är uppenbart av mönsterbilden av Tabernaklet som visades för Mose på berget Sinai, 2 Mosebok 25:9; 26:30. Därifrån hade det sin helighet, inte av guldet och silvret och de träsniderier som fanns i det.

[3] Eftersom det nu handlar om förnuftssanningarna, som är liksom ett täckelse eller en beklädnad för de andliga sanningarna, och eftersom hos Mose ges en beskrivning av Tältet – av dess täckelser eller av dess förhängen och också av dess förlåter framför ingångsställena – så skall här upplysningsvis sägas vad förlåterna specifikt betecknar. (Men vad som menas med täckelserna runt omkring skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet redogöras för på annat ställe.) Tabernaklet hade tre förlåter. Den första utgjorde skiljeväggen mellan det Heliga och det Allraheligaste. Den andra, som kallas förhänge, tjänade som dörr till tältet. Den tredje, som kallas förhänge, tjänade som grind till förgården.

[4] Om den första av dessa, den egentliga förlåten, som fanns framför Arken, heter det hos Mose:

Du skall göra en förlåt av hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn. Den skall göras i konstvävnad med keruber på. Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som skall vara överdraget med guld och ha hakar av guld och stå på fyra fotstycken av silver. Och du skall hänga upp förlåten under häktorna. Och du skall föra dit Vittnesbördets Ark och ställa den innanför förlåten. Och så skall förlåten för er vara en skiljevägg mellan det Heliga och det Allraheligaste.

2 Mosebok 26:3134; 36:35-36.

Denna förlåt förebildade den närmaste och innersta företeelseformen av det förnuftsgoda och det förnuftssanna som förekommer bland den tredje himlens änglar. Dessa företeelseformer beskrivs med hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn, varav det röda förebildar alla slag av godhet i kärleken och det vita dess sanningar. En liknande innebörd hade guldet och silvret, som stolparna var överdragna med och fotstyckena var tillverkade av. Att färger är förebildande, se nr 1042, 1043, 1053, 1624, och att ’guld’ betecknar det goda i kärleken, se nr 113, 1551, 1552, och ’silver’ det sanna, se nr 1551, 2048.

[5] Av vad här anförts kan man inse vad som menas med att förlåten i templet brast i två delar, Matteus 27:51; Markus 15:38; Lukas 23:45 – nämligen att i och med att alla företeelseformer hade skingrats trädde Herren in i Själva det Gudomliga och öppnade så tillika tillträde till Själva det Gudomliga genom Sitt Mänskliga som hade gjorts Gudomligt.

[6] Om den andra förlåten, eller förhänget, som tjänar som dörr till tältet, heter det hos Mose som följer:

Du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i hyacintblått, purpurrött och dubbelfärgat scharlakansrött tvinnat vitt garn. Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och överdra dem med guld, och hakarna på dem skall vara av guld, och du skall till dem gjuta fem fotstycken av brons.

2 Mosebok 26:36-37; 36:37-38.

Med detta förhänge förebildades de företeelseformer av det goda och sanna som är lägre och mera yttre än de förut nämnda, det vill säga de är de mellersta företeelseformerna, som hör till det förnuftsmässiga, vilka förekommer bland den andra himlens änglar. Beskrivningen på dessa företeelseformer är nästan densamma, med den skillnaden emellertid att detta förhänge hade fem stolpar och fem fotstycken, med vilket tal anges något jämförelsevis föga. Ty dessa företeelseformer är inte så sammanhängande som de företeelseformer som hör till den innersta eller tredje himlen. Att med talet ’fem’ förstås vad som är föga, se nr 649, 1686. Och eftersom dessa företeelseformer syftar på naturliga ting, så anbefalldes det att fotstyckena skulle gjutas i brons, ty brons förebildar och betecknar naturligt gott, nr 425, 1551.

[7] Om den tredje förlåten, eller förhänget, som tjänade som grind till förgården heter det hos Mose:

Förhänget till förgårdens grind skall vara tjugo alnar långt, i hyacintblått, purpurrött, dubbelfärgat scharlakansrött och tvinnat vitt garn med fyra stolpar på fyra fotstycken. Alla stolparna runt förgården skall vara försedda med kransar av silver, men deras fotstycken skall vara av brons. 2 Mosebok 27:16-17; 38:18-19.

Med detta förhänge förebildades de ännu lägre och mera yttre företeelseformer av gott och sant, som är de lägsta företeelseformer som hör till det förnuftsmässiga och som förekommer bland den tredje himlens änglar. Eftersom dessa företeelseformer svarar mot de som är mera inre, så är beskrivningen på dem nästan densamma, med den skillnaden emellertid att stolparna inte var överdragna med guld, utan beslagna med silver, och att hakarna var av silver – med vilket allt förstås sådana förnuftssanningar som leder sitt ursprung från det förnuftsmässiga – och fotstyckena var gjorda av brons, som betecknar olika slag av naturlig godhet. Allt vad här sagts visar att det inte finns någonting i Tältet, som inte var förebildande av något himmelskt och andligt i Herrens rike, det vill säga att allt var gjort efter varje urtyp av himmelska och andliga ting, som finns i de tre himlarna. Och det visar också att täckelserna eller förhängena betecknar de ting vilka liksom en kropp eller en beklädnad är omkring eller utanpå det som är innerst.

[8] Att täckelser, förhängen, klädesplagg eller kläder betecknar jämförelsevis lägre sanningar kan man utläsa av många ställen i Ordet, såsom hos Hesekiel:

Fint linne med brokig vävnad från Egypten var ditt segel. Hyacintblått och purpurrött tyg från Elisas öländer var din täckelse. 27:7.

Detta syftar på ’Tyrus’, varmed förstås inre insikter i himmelska och andliga ting, och därför dem som besitter sådana insikter, nr 1201. ’Brokig vävnad från Egypten’ står för kunskapsfakta – ’Egypten’ betecknar dylika fakta, nr 1164, 1165, 1186, 1462. ’Hyacintblått och purpurrött tyg från Elisas öländer såsom täckelse’ står för ritualformer som svarar mot en invärtes gudsdyrkan, nr 1156.

[9] Hos samme profet:

Alla havets furstar skall stiga ned från sina troner och lägga bort sina mantlar och sina brokigt vävda kläder. De skall kläda sig med förskräckelse, på jorden skall de sitta. 26:16.

Även detta syftar på ’Tyrus’. ’Mantlar’ och ’brokigt vävda kläder’ står för insikter, som grundas på kunskapsfakta, alltså för lägre sanningar.

[10] Hos samme profet:

Jag klädde dig i brokigt vävda kläder och gav dig skor med grävlingskinn, och Jag omgjordade dig med fint linne och betäckte dig med siden, och Jag prydde dig med smycken och satte armband på dina händer och en kedja omkring din hals. Du tog dina kläder och gjorde dig brokigt pyntade offerhöjder och begick hor på dem. Du tog dina brokigt vävda kläder och betäckte dem. 16:10-11, 16, 18.

Detta beskriver ’Jerusalem’, som är den andliga Kyrkan, sådan som den var en gång i tiden, samt sådan den sedermera blev när den blev förvänd. Dess lägre andliga sanningar och dess läror är brokigt vävda kläder, fint linne och silke.

[11] Hos Jesaja:

Herren, Jehovah Sebaot, tar bort från Jerusalem och från Juda all stav av bröd och all stav av vatten. Då skall en man fatta tag i sin broder, i sin faders hus, och säga: Du har kläder, du skall bli vår ledare. På den dagen skall han tala ut och säga: Jag skall inte vara den som förbinder, och i mitt hus finns det varken bröd eller kläder. Mig skall ni inte göra till ledare över folket. Herren skall låta Sions döttrars hjässor bli fulla av skabb. Och på den dagen skall Herren ta bort all deras grannlåt: Fotringarna, pannbanden och halsprydnaderna, örhängena, armbanden, hängsmyckena, tiarorna och fotstegskedjorna, gördlarna, luftflaskorna och amuletterna, fingerringarna och näsringarna, högtidsdräkterna, kåporna, mantlarna och pungarna, speglarna, de fina linneskjortorna, turbanerna och florna. 3:1, 6-7, 1724.

’Jerusalem’ står för den andliga Kyrkan, ’Juda’ för den himmelska Kyrkan, ’stav av bröd och stav av vatten som tas bort’ för det goda och det sanna. ’De kläder som ledaren hade’ står för sanningarna, som bildar läran. De olika här uppräknade klädesplaggen och prydnaderna som tillhör Sions döttrar betecknar alla slag och arter av det goda och det sanna som skulle tas ifrån dem. Om inte varje sak som omnämns i Ordet betecknade någon specifik detalj av Kyrkan skulle de inte finnas med i Herrens Ord, där vartenda uttryck innefattar något Gudomligt. Med ’Sions döttrar’, som sägs äga alla dessa klädesplagg och prydnader, förstås allt det som bildar Kyrkan, se nr 2362,

[12] Hos samme profet:

Vakna upp, vakna upp, klä dig i din starkhet, o Sion, klä dig i din högtidsskrud, o Jerusalem, du heliga stad, ty ingen oomskuren och oren skall vidare komma in till dig. 52:1-2.

’Sion’ står för den himmelska kyrkan, ’Jerusalem’ för den andliga, ’högtidsskrudar’ för det heliga som ingår i tron.

Hos samme profet:

Deras spindelväv duger inte till kläder, och de kan inte heller skyla sig med vad de har tillverkat. Deras verk är orättfärdighetens verk. 59:6.

’Spindelväv’ står för uppdiktade sanningar, som inte duger till kläder. ’Kläder’ står för yttre sanningar, som hör till läran och gudsdyrkan, varför det heter att ’de inte heller skyler sig med sina verk’.

[13] Hos samme profet:

Jag gläder mig storligen i Jehovah, min själ skall fröjda sig i min Gud, ty Han skall klä mig i frälsningens klädnad, i rättfärdighetens mantel har Han höljt mig. 61:10.

’Frälsningens klädnad’ står för trons sanningar, ’rättfärdighetens mantel’ för det goda som har sitt ursprung i människokärleken.

Hos Johannes:

Du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder, och de skall vandra med Mig i vita kläder, ty de är värdiga. Den som segrar skall alltså kläs i vita kläder. Uppenbarelseboken 3:4-5.

I samma bok:

Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte går naken. Uppenbarelseboken 16:15.

I samma bok:

På tronerna såg jag tjugofyra äldre sitta, klädda i vita kläder.Uppenbarelseboken 4:4.

Här är det uppenbart att med ’kläder’ inte menas kläder, utan andligt som är former för det sanna.

[14] Detsamma kan inses av det som Herren sade, när Han talar om tidevarvets slut. Då han sade att de inte skulle vända tillbaka och hämta sina kläder, Matteus 24:18; Markus 13:16, betecknades sanningar med ’kläder’, se nr 2454, liksom de också gör då Han åsyftar mannen som inte var klädd i bröllopskläder, Matteus 22:11-12, och Johannes:

Vad gick ni då ut för att se? En man i glänsande vita kläder? De som bär glänsande vita kläder bor i konungarnas hus. Matteus 11:8; Lukas 7:25.

Detta innebär att de inte fäste avseende vid det utvärtes av läran och gudsdyrkan, utan vid det invärtes, och det är därför som Han tillägger:

Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, Jag säger er: mer än en profet. Matteus 11:9.

’En profet’ står här för det utvärtes av läran och gudsdyrkan.

[15] Eftersom ’kläder’ står för sanningar av alla slag, så anbefalldes det att Israels barn, när de drog ut ur Egypten, hos sin granne skulle be om guld och silver, och om kläder, och sätta dessa på sina barn, 2 Mosebok 3:22; 12:35-36.

[16] De befalldes också att inte bära kläder, tillverkade av olika slags tyg, eller av melerat tyg, 3 Mosebok 19:19; 5 Mosebok 22:11, och befalldes att göra sig tofsar i fållen på sina kläder, att där sätta ett hyacintblått snöre, och att när de såg det erinra sig buden och göra dem, 4 Mosebok 15:3840. Fordom slet de också sönder sina kläder, vilket framgår hos Jos 7:6; Domarboken11:35; 1 Sam 4:12; 2 Sam 1:2, 11-12; 3:31; 13:30-31; 15:32; 1 Konungaboken 21:27; 2 Konungaboken 5:7-8; 6:30; 22:11, 14, 19; 36:22; 37:1. Med denna handling avsågs nit för läran och det sanna, något som på samma sätt hade slitits sönder, och också ett ödmjukt erkännande att något sådant inte fanns hos dem som betecknas med prydnaderna på kläderna.

[17] Att förlåter, förhängen, mantlar eller kläder betecknar dylikt framgår av profetian, som Jakob – vid det här laget Israel – gav:

Han skall vid vinträdet binda sin åsna, vid ädla rankan sin åsninnas fåle. Han skall tvätta sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. 1 Mosebok 49:11.

Vad dessa ord betyder kan ingen veta annat än av den invärtes meningen, det vill säga vad som menas med ’vinträd’, ’ädel ranka’, ’åsninnas fåle’, ’vin’, ’druvors blod’, ’kläder’ och ’mantel’. Att det syftar på Herren, som i denna profetia kallas ’Silo’, är självklart. Det syftar där på Juda, som förebildar Herrens Gudomliga himmelska. ’Kläderna som han skulle tvätta i vin och manteln i druvors blod’ står för Hans Förnuftiga och Naturliga, som Han skulle göra Gudomliga.

[18] Likaledes hos Jesaja:

Vem är då denne som kommer från Edom, i högröda kläder från Bosra, så ärorik i sin dräkt, och som går fram i sådan myckenhet av sin stora kraft? Varför är din dräkt så röd? Varför liknar dina kläder en vintrampares? Ja, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och ingen i folken var med mig. Deras seger har stänkts på mina kläder, och jag har fläckat ned hela min dräkt. 63:13.

Även här står ’kläder’ och ’dräkt’ för Herrens Mänskliga, som Han genom frestelsestrider och segrar av egen makt gjorde Gudomligt. Därför heter det: ’Ja, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och ingen i folken var med mig’. Att ’Isak kände lukten av Esaus kläder och välsignade honom’ innebär detsamma, 1 Mosebok 27:27.

[19] Själva det Heliga i Herrens Gudomliga Mänskliga var också en klädnad som syntes som ljus och som någonting strålande vitt, när Han blev förklarad, något som beskrivs hos Matteus:

När Jesus blev förklarad lyste Hans ansikte som solen, och Hans kläder blev vita som ljuset. Matteus 17:2.

Hos Lukas:

Medan Jesus bad förvandlades Hans ansikte, och Hans kläder blev bländande vita. Lukas 9:29.

Och hos Markus:

När Jesus blev förklarad blev Hans kläder glänsande, intensivt vita som snö, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Markus 9:3.

De heliga dräkter som Aron var klädd i när han trädde in bakom förlåten, och vilka var tillverkade av linne, var likaledes förebildande, 3 Mosebok 16:2, 4, och likaså de heliga dräkter som var ’till ära och prydnad’ när han förättade gudstjänst, något som beskrivs i 2 Mosebok 28:2–slutet; 39:1–slutet. Det fanns inte en detalj i dessa dräkter som inte förebildade något.

  
/ 10837