Bible

 

1 Mosebok 22

Studie

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 2816

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2816. Abraham put forth his hand. That this signifies temptation even to the utmost of power, is evident from the series of things; for the Lord’s most grievous and inmost temptations are treated of. The verses which precede treat of the preparation of the Human Divine for admitting and enduring them: here the act is treated of, which is expressed in the sense of the letter by “Abraham put forth his hand.” That power is signified by the “hand” may be seen above (n. 878); here the utmost of power, because nothing but the act was wanting. It is according to the internal sense, that the Lord’s Divine led His Human into the most grievous temptations (for by “Abraham” is meant the Lord as to His Divine), and this even to the utmost of power. The truth is that the Lord admitted temptations into Himself in order that He might expel thence all that was merely human, and this until nothing but the Divine remained.

[2] That the Lord admitted temptations into Himself, even the last, which was that of the cross, may be seen from the words of the Lord Himself, in Matthew:

Jesus began to show the disciples that He must suffer many things, and be killed. Then Peter took Him, and began to rebuke Him, saying, Spare Thyself, Lord; let this not be done unto Thee. But He turned and said unto Peter, Get thee behind Me, Satan; thou art an offense unto Me; for thou savorest not the things that are of God, but those that are of men (Matthew 16:21-23).

And more manifestly in John:

No one taketh My life from Me, but I lay it down of Myself. I have power to lay it down, and I have power to take it again (John 10:18).

And in Luke:

Behooved it not the Christ to suffer these things, and to enter into His glory? (Luke 24:26).

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.