Bible

 

1 Mosebok 22

Studie

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Bible

 

Domarboken 2:1

Studie

       

1 Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2768

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2768. Att med orden ’att Gud frestade Abraham’ menas Herrens svåraste och innersta frestelser framgår av det som följer. Att Abraham förebildar – och i invärtes mening betecknar – Herren är uppenbart av allt som sagts i det föregående, där det handlar om Abraham. Att Herren genomled de svåraste och innersta frestelser, som beskrivs i den invärtes meningen i detta kapitel, kommer att visas nedan. Vad beträffar orden ’Gud frestade’, så används dessa ord efter bokstavsmeningen, i vilken frestelser och åtskilligt annat tillskrivs Gud. Men enligt den invärtes meningen är sanningen den att Gud inte frestar någon. I stunder av frestelse befriar Han, så vitt möjligt, människan från den, det vill säga i den mån befrielsen inte medför det som är ont, och Han avser ständigt det goda, som Han leder den till som är i frestelser. Ty Gud medverkar aldrig på annat sätt vid frestelser.

[2] Och fast det sägs om Honom att Han tillåter, så är det dock inte enligt människans föreställning om tillåtelse, det vill säga att Han genom att tillåta skänker Sitt bifall. Människan kan inte ha annan föreställning än att den som tillåter någonting också vill det. Men det är det onda hos människan som förorsakar och också inleder i frestelse. Men Gud är lika litet orsak till det onda som en konung eller en domare är det, när människan gör det som är ont och därför straffas för det. Ty var och en som åsidosätter den Gudomliga ordningens lagar, som alla är de som hör till det goda och därav till det sanna, utsätter sig för lagarna som är motsatta den Gudomliga ordningen, vilka är de som hör till det onda och falska och följaktligen till bestraffning och kval.

  
/ 10837