2718. Att med orden ’en hustru från Egyptens land’ avses böjelse för kunskaper, som den andliga Kyrkans människa har, framgår av det som betecknas med ’en hustru’ som är böjelse eller det goda, behandlat ovan i nr 915, 2517, och av det som förstås med ’Egypten’ som är kunskap, behandlat i nr 1164, 1165, 1186, 1462. I denna vers beskrivs den andliga Kyrkans människa vad avser beskaffenheten av hennes goda, det vill säga hennes livs väsen, att det hos henne är dunkelt, men att det är upplyst av Herrens Gudomliga Mänskliga. Tack vare denna upplysning uppstår en böjelse för det sanna i den förnuftiga delen av hennes sinne och en böjelse för kunskaper i den naturliga delen av hennes sinne. Att böjelsen för det goda som finns hos den himmelska människan inte kan uppkomma hos den andliga människan beror på att det goda som finns hos henne plantas in i förståndsdelen av hennes sinne och är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, vilket visats i nr 2715. Därför kan ur detta goda inte annat slag av böjelse frambringas och härledas till hennes förnuftiga än böjelsen för det sanna, och genom denna i det naturliga en böjelse för kunskaper. Med det sanna förstås i detta fall inte något annat sant än sådant som hon tror vara sant, även om det i sig självt inte skulle vara sant. Inte heller brukar med kunskaper avses sådana kunskaper som de lärda har, utan i stället alla kunskapsfakta som en människa genom erfarenhet och lyhördhet kan inhämta i sitt dagliga liv, från läran och från Ordet. Det är böjelsen för sådant sant och sådana kunskaper som finns hos den andliga Kyrkans människa.

[2] För att man skall veta vad det innebär att vara i en böjelse för det sanna och att vara i en böjelse för det goda, så skall det här i korthet sägas. De hos vilka finns böjelse för det sanna tänker på, frågar sig och diskuterar huruvida något är sant, huruvida något förhåller sig så eller så. Och när de är övertygade om att det är sant, eller förhåller sig så, då tänker de på, frågar sig och talar om vad det är. Så blir de stående vid tröskeln och kan inte inlåtas i vishet, förrän de är fria från tvivel. De däremot hos vilka böjelse för det goda finns vet och förnimmer att det förhåller sig så av själva det goda, som leder dem. De blir således inte stående vid tröskeln, utan är i rummet innanför, inlåtna till visheten.

[3] Tänk på att det är en himmelsk gåva att tänka och handla av böjelsen för det goda, eller av det goda. De hos vilka finns en böjelse för det sanna diskuterar om huruvida det förhåller sig så, huruvida en sådan gåva verkligen kan finnas, och vad den möjligen kan vara. Och så länge de hyser tvivel om det kan de inte inlåtas. Men de som är i böjelse för det goda diskuterar inte, och inte heller hyser de några tvivel, utan säger att det förhåller sig så, och därför inlåtes de. Ty de hos vilka det goda finns, det vill säga de som är himmelska, de börjar där de hos vilka finns en böjelse för det sanna, det vill säga där de andliga gjort halt, så att den yttersta punkten dit de senare nått är utgångspunkten för de förra. Då det nu är på det viset, så ges det dem som är himmelska att veta, erkänna och förnimma att böjelserna för det goda är otaliga – lika många som samhällena i himlen – och att de alla är av Herren förbundna tillsammans i en himmelsk form, så att de utgör liksom en enda människa. Det ges dem även att genom förnimmelse urskilja varje slag och art som varje böjelse eller känsla hör till.

[4] Eller tag följande exempel i betraktande. All angenämhet, sällhet och lycka hör kärleken allena till, men sådan som kärleken är, sådan är angenämheten, sällheten och lyckan. Den andliga människan uppehåller sig vid frågan om något är sant och om angenämhet, sällhet och lycka inte kan ha sin upprinnelse i någon annan källa, såsom exempelvis i umgängesliv, samtal, meditation eller lärdom, och om det inte också består i förmögenhet, samhällsställning, gott namn och rykte jämte åtföljande ära. Så länge hon ställer sådana frågor kan hon inte inse att nämnda omständigheter ingenting gör till saken, utan endast den böjelse eller känsla som härrör från den kärlek som finns hos henne och som gör henne till vad hon är. Den himmelska människan fäster inte avseende vid sådana yttre omständigheter, utan hävdar med skärpa att det förhåller sig så eller så. Följaktligen är hon intresserad av ändamålet och förverkligandet av detta, det vill säga hon låter sig ledas av själva böjelserna eller känslorna, som tillhör kärleken, vilka är otaliga och av vilka i var och en finns outsägliga ting, som innehåller variationer av angenämhet, sällhet och lycka som inte har någon ände.

[5] Som exempel kan också följande tjäna – att nästan bör älskas för det goda som finns hos honom. De hos vilka böjelse för det sanna finns funderar över, ifrågasätter och diskuterar om detta är sant, det vill säga huruvida detta är så. De frågar sig vad som menas med vår nästa och vad det goda är. Men vidare än så går de inte, och därför stänger de dörren för sig till visheten. De däremot hos vilka böjelse för det goda finns hävdar att det förhåller sig så och stänger följaktligen inte dörren för sig, utan går in, vilket medför att de vet, erkänner och förnimmer på grund av det goda, vem som företrädesvis är vår nästa, även i vilken grad han är det och att alla är det i olika grad. Alltså förnimmer de outsägligt mer i jämförelse med dem som har en böjelse blott för det sanna.

[6] Ännu ett exempel skall anföras här för att belysa att den som älskar sin nästa för det goda hos honom älskar Herren. De som har böjelse för det sanna ställer sig frågan om det förhåller sig så. Och om man säger dem att den som älskar sin nästa för det goda som finns hos honom han älskar det goda och att – eftersom allt gott kommer från Herren och Herren är närvarande i det goda när någon älskar det goda – han då också älskar Herren från vilken detta goda kommer, och i vilket Han är närvarande, så frågar de sig om detta också förhåller sig så. De frågar sig också vad detta att älska det goda är och om Herren är mer i det goda än i det sanna. Så länge de uppehåller sig vid sådana frågeställningar kan de inte ens på avstånd se visheten. Men de däremot som har böjelse för det goda vet på grund av förnimmelse att det förhåller sig så och ser genast hela vishetens fält, som leder ända till Herren.

[7] Av här anförda exempel torde det stå klart varför det hos dem som är i böjelse för det sanna, det vill säga de andliga, råder dunkel i jämförelse med dem som är i böjelse för det goda det vill säga de himmelska. Ändå kan de andliga komma ur dunklet till ljuset, om de bara är villiga att inta den bejakande inställningen att allt gott tillhör kärleken till Herren och människokärleken mot nästan, och också att kärleken och människokärleken utgör den andliga förbindelsen, och att detta är källan till all sällhet och lycka, sålunda att himmelskt liv består i det goda i kärleken som människan får ta emot av Herren, men inte det sanna i tron som skilts från detta goda.