2682. Att orden ’och hon lade pojken under en av buskarna’ betyder förtvivlan över att överhuvudtaget inte något sant eller gott förnams framgår av det som förstås med ’pojken’ som är det andliga sanna, behandlat i nr 2669, 2677, och av det som förstås med ’buske’ som är förnimmelse, men så liten att den knappast är något, varför det även heter ’under en av buskarna’. ’Buske’ betecknar detsamma som träd, fast i mindre grad. Att ’träd’ betecknar förnimmelse, se nr 103, 2163. Sagda känsla av förtvivlan framgår dessutom av den sinnesrörelse som kommer till uttryck i denna handling, en sinnesrörelse av förtvivlan. Av vad här nu anförts framgår att ’hon lade pojken under en av buskarna’ betyder förtvivlan över att överhuvudtaget inte något sant eller gott förnams. Att bli lagd under en av buskarna betecknar att förödas ända till förtvivlan med hänsyn till sant och gott, om vilket står att läsa hos Job:

Alldeles ensamma, i djupaste armod och hunger. De flydde till torkan, till den gångna nattens förödelse och ödeläggelse, allt medan de plockade malva på busken – till att bo i dalklyftor, i jordhålor och bergskrevor. Bland taggiga buskar stönade de, under törnet skockade de sig samman. Job 30:3-4, 6-7.

Detta syftar på förödelse av sanningen, som beskrivs med talesätt som var brukliga i den Forngamla Kyrkan – ty Jobs Bok är en bok som tillhört den Forngamla Kyrkan – såsom ’alldeles ensamma, i djupaste armod och hunger’, ’att fly till torkan, till den gångna nattens förödelse och ödeläggelse’, ’att bo i dalklyftor och bergskrevor’, ’att plocka malva på busken’ och ’att stöna bland buskarna’. Såsom även hos Jesaja:

De skall komma och alla av dem skall de vila i förödelsens flod, i stenklyftor och i alla buskar och i alla vattendrag. 7:19.

Detta syftar också på förödelse, som beskrivs med liknande uttryckssätt, nämligen ’att vila i förödelsens flod, i stenklyftor och i buskar’.

[2] I denna vers handlar det om det andra tillståndet hos dem som danas om, vilket tillstånd består i att de försätts i okunnighet, så att de inte vet något sant, och det ända till förtvivlan. Orsaken till att de försätts i en sådan okunnighet är att ljuset av fördomar, som lyser fram ur det egna jaget, skall släckas. Detta ljus är till sin natur sådant att det belyser falskhet av olika slag likaväl som sanningar och leder så till en tro på vad som är falskt med hjälp av sanningar och till en tro på vad som är sant med hjälp av falskhet av olika slag och på samma gång till en förtröstan på sig själv. De försätts också i en sådan okunnighet för att de genom egen erfarenhet skall bringas till insikt om att något gott eller sant aldrig kommer från dem själva eller från deras egenjag, utan från Herren. Ty det sannas ljus från Herren kan inte inflyta i den fördomsfulla tanken, som kommer från det egna jaget, därför att det är av sådan natur att det släcker ut detta ljus. I livet efter detta ter sig detta fördomsljus som vinterljus, men vid annalkandet av himlens ljus inträder ett slags mörker, som består i okunnighet om allt sant, och intar det vintriga ljusets plats. Detta tillstånd kallas ett tillstånd av förödelse hos dem som danas om och är också ett ofta förekommande ämne i Ordets invärtes mening.

[3] Men få kan veta något om detta tillstånd, därför att få nu för tiden föds på nytt. För dem som inte är pånyttfödda är det likgiltigt, om de vet eller inte vet någon sanning, liksom det är dem likgiltigt om det de vet är sant eller inte, bara de kan föra till torgs något som sant. Men de som är under pånyttfödelse tänker mycket på läran och levnadssättet, därför att de tänker på den eviga saligheten. De känner sig därför djupt bedrövade om det sanna fattas dem, eftersom det sanna är föremål för deras tanke och böjelse. Hurdant den enes och den andres tillstånd är torde framgå av följande. Medan människan befinner sig i kroppen, lever hon med avseende på själen i himlen och med avseende på kroppen i världen. Hon föds till bådadera och är så skapad att hon till anden verkligen kan vara bland änglar och på samma gång, genom det som hör till kroppen, vara bland människor. Men eftersom de är få som tror att de har en ande, som fortsätter att leva efter döden, så är också de få som föds på nytt. För dem som tror att de har en ande utgör det andra livet allt i deras tanke och böjelse, och världen jämförelsevis ett intet. Men för dem som inte tror att de har en ande utgör världen allt i deras tanke och böjelse. De förra är de som kan pånyttfödas, men de senare de som inte kan det.