Bible

 

1 Mosebok 18

Studie

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 2159

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2159. That the “servant” denotes the human that appertained to the Lord, before it was made Divine, may be seen from many passages in the Prophets. The reason is-as already shown several times-that until He had put it off and made it Divine the human that appertained to the Lord was merely a servant. The human that appertained to Him was from the mother, thus was infirm, having with it from the mother an hereditary which by means of the combats of temptations He overcame and utterly expelled, insomuch that nothing was left of that which was infirm and hereditary from the mother, nay, at last there remained not anything whatever from the mother. Thus He entirely put off all that was from the mother, and therefore was no longer her son, as also He himself says in Mark:

They said unto Him, Behold Thy mother and Thy brethren without seek for Thee: and He answered them, saying, Who is My mother, or My brethren? And looking round on them that sat about Him, He said, Behold My mother and My brethren; for whosoever shall do the will of God, the same is My brother, and My sister, and My mother (Mark 3:32-35; Matthew 12:46-49; Luke 8:20-21).

[2] And when He had put off this human, He put on the Divine Human, from which He called Himself the “Son of man,” as we find many times in the Word of the New Testament; and also the “Son of God;” and by the “Son of man” He meant the truth itself, and by the “Son of God” the good itself, which belonged to His Human Essence when this was made Divine. The former state was that of the Lord’s humiliation, but the latter that of His glorification (treated of before, n. 1999).

[3] In the former state, namely, that of humiliation, when as yet He had appertaining to Him an infirm human, He adored Jehovah as one other than Himself, and indeed like a servant; for relatively to the Divine the human is nothing else, on which account in the Word the term “servant” is predicated of that human, as in Isaiah:

I will defend this city to save it, for Mine own sake, and for My servant David’s sake (Isaiah 37:35),

where the Assyrians are treated of, in whose camp a hundred and eighty-five thousand were smitten by an angel. “David” denotes the Lord, who, as He was to come, in respect to the human is called a “servant.” (That in the Word “David” denotes the Lord, may be seen above, n. 1888.)

[4] In the same Prophet:

Behold My servant upon whom I will lean; My chosen, My soul is well pleased. I have put My spirit upon him; he shall bring forth judgment unto the nations (Isaiah 42:1),

manifestly concerning the Lord, of whom, when He was in the human, the terms “servant” and “chosen” are predicated.

Again:

Who is blind but My servant? and deaf, as the angel I will send? who is blind as the perfect one, and blind as the servant of Jehovah? (Isaiah 42:19),

where also the Lord is spoken of; and of whom in like manner the terms “servant” and “angel” are predicated when He was in the human.

[5] Again:

Ye are My witnesses, saith Jehovah, and My servant whom I have chosen; that ye may know and believe Me, and understand that I am He (Isaiah 43:10).

Again:

Said Jehovah, My Former from the womb to be His servant; to bring Jacob again unto Him, and that Israel be gathered unto Him; and He said, Thou art a slight thing that thou shouldest be My servant, to set up the tribes of Jacob; I have given thee for a light of the nations to be My salvation unto the extremity of the earth (Isaiah 49:5-6),

where also the Lord and His human are manifestly treated of before He was made the “light of the nations,” and “salvation unto the extremity of the earth.” Again:

Who is among you that feareth Jehovah, that heareth the voice of His servant, who walketh in darkness, and hath no brightness? let him trust in the name of Jehovah, and lean upon His God (Isaiah 50:10).

“Servant” here also denotes the human that appertained to the Lord; and that He was in this human and taught the way of truth, is the “voice of the servant of Jehovah.”

[6] Again:

Jehovah goeth before you, and the God of Israel gathereth you. Behold, My servant shall act prudently, he shall be lifted up, and shall be exalted, and shall be raised up exceedingly (Isaiah 52:12-13).

It is evident that “servant” is here predicated of the Lord when He was in the human; for it is said of Him that He “shall be lifted up, exalted, and raised up.” Again:

He hath no form and no honor; we saw him, but there was no appearance; He was despised, a man of sorrows, acquainted with disease. Jehovah willed to bruise him; He made him infirm; if he shall make his soul guilt, he shall see seed, he shall prolong days, and the will of Jehovah shall prosper by his hand; he shall see of the labor of his soul, he shall be satisfied; by his knowledge shall My righteous servant justify many; and he himself hath carried their iniquities (Isa;. 53:2-3, 10-11).

Here, as in the whole of this chapter, the Lord’s state of humiliation is openly treated of; and it is also said that He was then in an infirm human, namely, that He was a “man of sorrows, acquainted with disease, infirm, was in the labor of His soul,” besides a number of other statements, in which state He is called “servant.”

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.