Bible

 

1 Mosebok 14

Studie

   

1 På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim, hände sig

2 att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa, konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.

3 De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är.

4 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde året hade de avfallit.

5 kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim, suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim

6 och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran vid öknen.

7 Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.

8 Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma, konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --

9 mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim, Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra konungar mot de fem.

10 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som kommo undan flydde till bergsbygden.

11 Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla livsmedel där, och tågade bort;

12 de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.

13 Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen; denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre, Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.

14 Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.

15 Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba, norr om Damaskus,

16 och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

17 Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.

18 Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste.

19 Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare!

20 Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.

21 Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må du behålla för dig själv.»

22 Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare, och betygar

23 att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har riktat Abram.'

24 Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och Mamre, de må få sin del.»

   

Komentář

 

God

  
Ancient of Days, by William Blake

When the Bible speaks of "Jehovah," it is representing love itself, the inmost love that is the essence of the Lord. That divine love is one, whole and complete in itself, and Jehovah also is one, a name applied only to the Lord. The divine love expresses itself in the form of wisdom. Love, then, is the essence of God -- His inmost. Wisdom -- the loving understanding of how to put love into action -- is slightly more external, giving love a way to express itself. Wisdom, however, is expressed in a great variety of thoughts and ideas, what the Writings collectively call divine truth. There are also many imaginary gods, and sometimes angels and people can be called gods (the Lord said Moses would be as a god to Aaron). So when the Bible calls the Lord "God," it is in most cases referring to divine truth. In other cases, "God" has reference to what is called the divine human. The case there is this: As human beings, we cannot engage the Lord directly as divine love. It is too powerful and too pure. Instead, we have to approach Him by understanding Him through divine truth. Divine truth, then, is the Lord in human form, a form we can approach and understand. Thus "God" is also used in reference to this human aspect, because it is an expression of truth.

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2819

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2819. Vad Herrens frestelser allmänt sett angår, så var somliga mera utvärtes, andra mera invärtes. Ju mera invärtes de var, desto svårare var de. Hans innersta frestelser beskrivs hos Matteus 26:3739, 42, 44; 27:46; Markus 14:3336; 15:34; Lukas 22:4244. Men se vad som redan anförts om Herrens frestelser, nämligen följande:

Att Herren först kämpade på grund av olika slag av godhet och sanning, som företedde sig som godhet och sanning, nr 1661.

Att Han i kraft av Gudomlig kärlek till hela människosläktet stred mot all slags ondska i kärleken till sig själv och världen, nr 1690, 1691 (slutet), 1789, 1812, 1813, 1820.

Att Han allena har stridit i kraft av Gudomlig kärlek, nr 1812, 1813.

Att alla helvetena förde strid mot Herrens kärlek, som var hela människosläktets frälsning, nr 1820.

Att Herren uthärdade de svåraste frestelser av alla, nr 1663, 1668, 1787.

Att Herren genom frestelser och segrar av egen makt blev rättfärdighet, nr 1813, 2025.

Att Herren genomförde föreningen av det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga genom frestelser och segrar, nr 1737, 1813, 1921, 2025, 2026.

Se också vad som redan anförts om frestelser i allmänhet, i nr 59, 63, 227, 847.

Att frestelse är en maktstrid om huruvida det goda eller det onda, det sanna eller det falska, skall härska, nr 1923.

Att frestelser inbegriper känslor av vrede och många andra sinnesrörelser, nr 1917.

Att det finns himmelska, andliga och naturliga frestelser, nr 847.

Att onda genier och andar under frestelserna angriper sådant som tillhör människans kärlek, således det som utgör hennes liv, nr 847, 1820.

Att ändamålet med frestelser är att det kroppsliga skall kuvas, nr 857.

Att ondska och falskhet hos en människa som pånyttföds kuvas genom frestelser, men däremot inte utrotas, nr 868.

Att det sanna är det som går i spetsen under striden, nr 1685.

Att människan strider på grund av godhet och sanning som hon inhämtat genom insikter, även om dessa i sig inte är godhet och sanning, nr 1661.

Att andar och onda genier aktiverar falskhet och ondska hos människan, och att detta leder till frestelser, nr 741, 751, 761.

Att människan i samband med frestelser tar för givet att Herren är frånvarande, fast Han då i själva verket är mera närvarande, nr 840.

Att människan ingalunda av sig själv förmår uthärda frestelsestriderna, därför att de är emot alla helvetena, nr 1692 (slutet)

Att Herren allena strider hos människan, nr 1661, 1692.

Att onda genier och andar genom frestelser berövas förmågan att göra ont och inge falskt hos människan, nr 1695, 1717.

Att frestelser äger rum hos dem som har samvete, och är intensivare hos dem som har förnimmelse, nr 1668.

Att frestelser nu för tiden sällan äger rum. I stället förekommer tillfällen av ängslan eller bekymmer, som är något helt annat och har annat ursprung, nr 762.

Att andligen döda människor inte förmår uthärda frestelsestrider, nr 270.

Att alla frestelser har med sig förtvivlan rörande utgången, nr 1787, 1820.

Att vankelmod förekommer efter frestelserna, nr 848, 857.

Att de goda genom frestelser lär sig att det de lämnade åt sig själva inte är annat än ont, och att allt är föremål för barmhärtighet, nr 2334.

Att godhet av olika slag förbinds fastare med sanningar genom frestelser, nr 2272.

Att människan inte frälses genom frestelser, om hon dukar under för dem, och inte heller om hon inbillar sig att hon gjort sig förtjänt genom dem, nr 2273.

Att all frestelse innebär frihet, större frihet än utan frestelser, nr 1937.

  
/ 10837