2722. Att med orden ’han planterade en lund vid Beer-Seba’ förstås läran därifrån med de insikter som formar den samt dess beskaffenhet framgår av det som menas med ’en lund’ och av det som menas med ’Beer-Seba’. Vad ’lundar’ angår så förrättades i den Forngamla Kyrkan helig gudstjänst på berg och i lunder – på berg, därför att ’berg’ betecknade det himmelska i gudsdyrkan, i ’lunder’, därför att de betecknade det andliga i den. Så länge denna Kyrka, den Forngamla Kyrkan, bevarade sin enkelhet och klarhet var dess gudstjänst på berg och i lunder helig. Orsaken var den att allt himmelskt, vilket tillhör kärleken till Herren och människokärleken, förebildades genom högt belägna och upphöjda platser, såsom berg och kullar, medan allt andligt, som härledde sig från det himmelska, förebildades genom platser med fruktbärande och lövrik växtlighet, såsom trädgårdar och lunder. Men sedan de förebildande och betecknande sinnebilderna började bli avgudiska, därför att man dyrkade utvärtes ting utan något motsvarande invärtes, då blev denna heliga dyrkan ohelig. De förbjöds därför att hålla gudstjänst på berg och i lunder.

[2] Att de gamle höll helig gudstjänst på berg framgår av det som sägs om Abraham i kapitel 12 i Första Moseboken:

Han flyttade därifrån till berget öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel åt havet till och Ai i öster. Och han byggde där ett altare och åkallade Jehovahs namn.

1 Mosebok 12:8; (nr 1449–1455).

Det framgår också av det som ’ett berg’ betecknar som är det himmelska i kärleken, nr 795, 796, 1430. Att de även höll helig gudstjänst i lunder är tydligt av det som sägs i denna vers: ’Abraham planterade en lund vid Beer-Seba och åkallade där Jehovahs, den Evige Gudens, namn’, och likaså av det som menas med ’en trädgård’ som är förståndighet, nr 100, 108, 1588, och med ’träd’ som är förnimmelser, nr 103, 2163. Att gudstjänst på berg och i lunder förbjöds är tydligt av följande hos Mose.

Du skall inte plantera åt dig en lund med något slag av träd vid Jehovahs, din Guds, altare, det som du skall göra åt dig. Inte heller skall du resa åt dig någon stod, som Jehovah, din Gud, hatar. 5 Mosebok 18:21-22.

Hos densamme:

Ni skall bryta ned hedningarnas altaren, slå sönder deras stoder och hugga ned deras lunder. 2 Mosebok 24:13.

De befalldes också att bränna ned hedningarnas lunder med eld, 5 Mosebok 12:3.

[3] Då nu judarna och israeliterna, hos vilka den Forngamla Kyrkans förebildande riter infördes, blott levde i det som var utvärtes och i hjärtat inte var annat än avgudadyrkare och varken hade eller ville ha någon kunskap om någonting av invärtes natur eller om livet efter döden och inte heller visste om att Messias’ rike var ett himmelskt rike, så medförde det att de, så ofta de var i frihet, förrättade ohelig gudstjänst på berg och kullar och också i lunder och skogar. De anlade även höga platser åt sig som ersättning för berg och kullar och snidade åt sig bilder av lunder som ersättning för lunder, något som framgår av många ställen i Ordet, såsom exempelvis i Domarboken:

Israels barn tjänade baalerna och snidade lunderna. Domarboken3:7.

Och i Konungaboken:

Israel gjorde lunder åt sig och förtörnade med dem Jehovah.1 Konungaboken 14:15.

Och på annat ställe i samma bok:

Juda byggde sig offerhöjder och reste åt sig stoder och anlade lunder, på alla höga kullar, och under varje lövrikt träd. 1 Konungaboken 14:23.

Och på annat ställe i Konungaböckerna:

De hade byggt sig offerhöjder i varje stad. Och de hade rest bildstoder och lunder på varje hög kulle och under varje lövrikt träd.

2. Konungaboken 17:9-10.

Och på annat ställe i samma bok:

Manasse, Judas konung, byggde altaren åt Baal och anlade en lund, liksom Ahab, Israels konung, hade gjort. Och den snidade bilden av en lund, som han hade gjort, placerade han i Guds hus. 2 Konungaboken 21:3, 7.

Av ovanstående är uppenbart att de gjorde sig snidade bilder av en lund. Att dessa bilder förstördes av konung Josia omnämns i samma bok:

Josia lät dem föra ut ur Jehovahs tempel alla kärl som blivit gjorda åt Baal och för lunden, och för solen, och för månen, och för himlens hela härskara. Och han lät bränna upp dem utanför Jerusalem och väven till tälten som kvinnorna hade vävt /i Jehovahs hus/ för lunden. Han högg också ned lunderna, som Salomon hade gjort samt lunden, i Betel, som Jerobeam hade gjort.

2. Konungaboken 23:4, 6-7, 13–15.

Att konung Hiskia lät förstöra dylika ting omnämns också i samma bok:

Hiskia, konung i Juda, lät röja undan de höga platserna, krossa stoderna och hugga ned lunden och bryta sönder bronsormen, som Mose hade gjort. 2 Konungaboken 18:4.

[4] Bronsormen var, det är känt, helig under Moses tid, men när det utvärtes dyrkades blev den ohelig och krossades. Detta skedde av samma skäl som gudstjänst på berg och i lunder förbjöds. Det sagda framgår än tydligare hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Ni som blir upphetsade bland gudarna under varje lövrikt träd, som dräper barnen i floderna, under utskjutande bergsklippor. Även åt floderna utgjöt ni drickoffer, bar ni fram spisoffer. På höga och lövrika berg placerade ni er boning, och där infann ni er för att offra slaktoffer. 57:5–7.

Hos samme profet:

På den dagen skall människan blicka upp till sin Görare, och hennes ögon skall se upp till Israels Helige. Och hon skall inte vända sin blick till de altaren som hennes händer gjort och skall inte se vad hennes fingrar gjort, inte på lunderna eller på solstoderna. 17:7-8.

Hos Mika:

Jag skall utrota dina snidade bilder och dina stoder ur din mitt. Och du skall inte mer buga för dina händers verk. Och Jag skall utrota dina lunder från din mitt och förstöra dina städer. Mika 5:13-14.

Hos Hesekiel:

Att de dräpta må ligga mitt ibland sina avgudar, runt omkring sina altaren på alla höga kullar, på alla bergstoppar och under varje lövrikt träd och under varje grenrik ek, på det ställe där de offrade vilans lukt åt sina avgudar. 6:13.

[5] Av allt vad här ovan anförts framgår vad som var upphovet till avgudadyrkan, nämligen en dyrkan av föremålen som sådana, som var förebildande och bar på en andlig mening. De fornäldsta människorna som levde före floden såg i varje enskilt ting – i bergen, kullarna, slätterna och dalarna, i trädgårdarna, lunderna, skogarna, floderna och vattnen, i åkrarna och grödorna, i träden av alla slag, även i djuren av alla slag och i stjärnhimlens lysande kroppar – någonting som utgjorde ett förebildande och meningsfullt tecken på Herrens rike. Men de lät aldrig sina ögon dröja länge vid dylika föremål. Ty för dem tjänade dessa blott som hjälpmedel att tänka på himmelska och andliga företeelser, som finns i Herrens rike. Och detta var så mycket mer fallet som det inte fanns något i hela naturen som inte tjänade dessa människor som medel. Det förhåller sig i sanning så att allt, stort som smått, i naturen förebildar. Nu för tiden är detta emellertid ett arkanum, som knappast någon är beredd att tro på. Men sedan det som är himmelskt – vilket väsentligen är kärleken till Herren – hade gått förlorat hos människan, befinner sig människosläktet inte mer i det tillståndet, det vill säga i ett tillstånd att från jordiska företeelser som förmedlande objekt se himmelska och andliga företeelser som hör till Herrens rike.

[6] Men de gamle efter floden visste dock av /muntlig/ tradition att världsliga objekt och fenomen hade dylik motsvarande andlig innebörd, och eftersom dessa hade en sådan innebörd, betraktade de dem som heliga. Därifrån härledde sig den förebildande gudstjänsten i den Forngamla Kyrkan, vilken såsom varande andlig inte var i besittning av någon förnimmelse, utan endast kunskap om hur något förhöll sig. Ty i jämförelse med den Fornäldsta Kyrkan befann sig denna Kyrka i dunkel, nr 2715. De dyrkade dock inte de utvärtes tingen, utan med dessa som medel erinrade de sig de invärtes tingen. Och när de vände sig till dessa förebildningar och meningsfulla tecken var de därför i en helig dyrkan. De kunde vända sig till dessa, därför att de var gripna av andlig kärlek, det vill säga av människokärlek, som de gjorde till det väsentliga i gudsdyrkan, och därför kunde också det som är heligt från Herren inflyta i deras gudsdyrkan. Men när tillståndet hos människosläktet blev så förändrat och förvänt att de avlägsnade sig från det goda i människokärleken och således inte längre trodde att det fanns ett himmelrike eller ett liv efter döden, utan menade – såsom man också menar nu för tiden – att deras betingelser inte var olika djurens (utom det att de som mänskliga varelser kunde tänka), då förvandlades den heliga förebildande dyrkan i en avgudadyrkan, och de utvärtes tingen började att dyrkas. Det var därför som kulten bland många hedningar vid denna tid – och även bland judarna och israeliterna – inte var förebildande, utan var en dyrkan av de föremål och fenomen som förebildade och betecknade, det vill säga av utvärtes ting utan något invärtes.

[7] Vad lunder angår så hade dessa bland de gamle olika innebörd allt efter de där befintliga trädslagen. Lunder med olivträd betecknade det himmelska i gudsdyrkan, lunder med vinträd det andliga i gudsdyrkan, medan lunder med fikonträd, cedrar, furor, popplar och ekar betecknade åtskilligt som var av himmelskt och andligt slag. Här nämns emellertid helt enkelt ’en lund’ eller en plantering av träd, varmed förstås det som hör till det förnuftsmässiga som fogats till läran och dess insikter. Ty med träd betecknas allmänt sett förnimmelser, nr 103, 2163, men när de har avseende på den andliga Kyrkan betecknar de insikter, därför att den andliga Kyrkans människa inte har andra förnimmelser än dem som hon som får genom insikter hämtade ur läran eller ur Ordet. Ty sådana insikter blir en del av hennes tro, och följaktligen en del av hennes samvete, från vilket hon har förnimmelse.