Bible

 

2 Mosebok 20

Studie

   

1 Och Gud talade alla dessa ord och sade:

2 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

3 Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

4 Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.

5 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningbarn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig,

6 men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

7 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

8 Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.

9 Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;

10 men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar.

11 Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.

12 Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

13 Du skall icke dräpa.

14 Du skall icke begå äktenskapsbrott.

15 Du skall icke stjäla.

16 Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

17 Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

18 Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd.

19 Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud Tala till oss, på det att vi icke må

20 Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden.»

21 Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick närmare till töcknet i vilket Gud var.

22 Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I haven själva förnummit att jag har talat till eder från himmelen.

23 I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller guld skolen I icke göra åt eder.

24 Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

25 Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din mejsel, så oskärar du den.

26 Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det att icke din blygd må blottas därinvid.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Doctrine of the Lord # 59

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 65  
  

59. This much in the doctrine has to do with the trinity and unity of God. It is followed next there by a treatment of the Lord’s assumption of manhood in the world, called the Incarnation. This treatment in the doctrine is also in its every word true, provided we clearly distinguish between the humanity acquired from the mother, which was the Lord’s state when He was in a state of submission or kenosis and suffered temptations or trials and the cross, and the humanity acquired from the Father, which was His state in a state of glorification or union. For the Lord assumed a humanity in the world that was conceived of Jehovah, who is the Lord from eternity, and born of the virgin Mary. He possessed, therefore, a Divinity and a humanity — a Divinity from His Divinity from eternity, and a humanity from Mary, His mother in time. This latter humanity, however, He put off, and put on a Divine humanity. The humanity He put on is what we call His Divine humanity, and which in the Word is called the Son of God.

So, then, when what is said first in the doctrine about the Incarnation is interpreted to apply to the maternal humanity, which was the Lord’s state when He was in a state of submission, and what is said there afterward to apply to the Divine humanity, which was the Lord’s state when He was in a state of glorification, then everything said there also concurs.

Concurring with the maternal humanity, the Lord’s state when in a state of submission, is the following statement that precedes in the doctrine:

Jesus Christ...(was) God and man; God, of the substance of the Father..., and Man of the substance of His mother, born in the world; perfect God and perfect Man, of a rational soul and human flesh subsisting. Equal to the Father, as touching His Godhead; and less than the Father, as touching His manhood.

Also the statement that this manhood was not converted into the Godhead, nor commingled with it, but put off, and a Divine manhood put on in its stead.

Concurring with the Divine humanity, the Lord’s state when in a state of glorification, and now to eternity, is the following statement that comes afterward in the doctrine:

...although (our Lord Jesus Christ, the Son of God) is God and Man, yet there are not two, but one Christ...; (indeed) one altogether..., (for) He is one person. For as the rational soul and flesh form one man, so God and man is one Christ.

  
/ 65  
  

Published by the General Church of the New Jerusalem, 1100 Cathedral Road, Bryn Athyn, Pennsylvania 19009, U.S.A. A translation of Doctrina Novae Hierosolymae de Domino, by Emanuel Swedenborg, 1688-1772. Translated from the Original Latin by N. Bruce Rogers. ISBN 9780945003687, Library of Congress Control Number: 2013954074.