1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Imibhalo yaphansi:

8915. ‘Et vocem buccinae’: quod significet eadem per caelum, nempe Divina Vera ex bono, constat ex significatione ‘vocis buccinae’ quod sit status caeli angelici quod circum Divinum, et quod sit verum Divinum inde, de qua n. 8815, 8823; ex quibus constare potest quid significatur per Domini verba, ubi de consummatione saeculi seu de ultimo tempore Ecclesiae praedicit, quod tunc Dominus missurus sit angelos cum tubae voce magna, qui congregabunt electos Ipsius a quattuor ventis, Matth. 24:31;

qui non scit quod omnia verba Domini etiam intus in se recondant caelestia et Divina, hoc est, quod sensus internus illis insit, credent quod cum ultimum judicium instat, apparituri sint angeli et annuntiaturi illud, et quoque congregaturi electos cum voce tubae; sed quod per ‘vocem tubae’ seu ‘buccinae’ ibi non intelligatur vox tubae seu buccinae sed verum Divinum per caelum in forma interna et ejus evangelizatio, videatur n. 4060 fin. , tum 8815 et 8823.

6135. ‘Non relictum coram domino, praeter quam corpus nostrum et humus nostra’: quod significet quod receptacula boni et veri prorsus desolata sint, constat a significatione ‘corporis’ quod sit receptaculum boni, de qua sequitur; et a significatione ‘humi’ quod sit receptaculum veri; quod ‘humus’ sit receptaculum veri, est quia recipit semina, et per semina quae inseruntur, significantur in specie illa quae sunt fidei ex charitate, ita quae sunt veri ex bono, n. 1025, 1447, 1610, 1940, 2848, 3038, 3310, 3373, inde est ‘humus’ receptaculum veri; videantur etiam quae de humo prius n. 566, 1068, 3671 dicta et ostensa sunt; quod receptacula illa desolata sint, significatur per quod ‘non relictum coram Domino praeterquam’; ‘corpus’ in genuino sensu significat bonum quod est amoris, et ‘humus’ verum quod est fidei;

[2] cum vera et bona veri, quae per ‘argentum’ et ‘pecora’ significantur, non magis conspicua sunt ob desolationem, tunc per ‘corpus’ significatur modo receptaculum boni et per ‘humum’ receptaculum veri. Quod ‘corpus’ in genuino sensu significet bonum quod est amoris, est inde quia corpus seu totus homo qui per corpus intelligitur, est receptaculum vitae a Domino, ita receptaculum boni; nam bonum amoris facit ipsam vitam in homine; calor enim vitalis qui est amor, est ipse calor vitalis, et nisi is calor sit in homine, est homo mortuum quid; inde nunc est quod per ‘corpus’ in sensu interno intelligatur bonum amoris; et licet apud hominem non est amor caelestis sed amor infernalis, usque est intimum vitae ejus ab amore caelesti, hic enim amor continue influit a Domino et facit apud illum calorem vitalem in suo principio, at in progressu pervertitur ab homine, inde amor infernalis a quo immundus calor.

[3] Quod ‘corpus’ in genuino sensu sit bonum amoris, manifeste constare potuit ab angelis, ab his cum praesentes sistuntur, exundat amor adeo ut credas illos non aliud esse quam amor, et hoc ex toto corpore eorum; etiam corpus apparet splendidum et lucidum ex luce quae inde, bonum enim amoris est instar flammae quae a se emittit lucem quae est verum fidei inde; cum itaque angeli in caelo tales sunt, quid non Ipse Dominus a Quo omne amoris apud angelos est, et Cujus Divinus Amor apparet ut Sol ex quo universum caelum suam lucem habet, et omnes qui ibi suum caelestem calorem, hoc est, amorem, ita vitam; Divinum Humanum Domini est quod ita apparet, et ex quo omnia illa; inde constare potest quid per corpus Domini intelligitur, quod nempe Divinus Amor, similiter ac per carnem Ipsius, de qua n. 3813; ipsum etiam corpus Domini cum glorificatum, hoc est, Divinum factum est, nec aliud est; quid aliud de Divino quod Infinitum, sentiendum est?

[4] Ex his sciri potest quod per corpus in Sancta Cena nihil aliud intellectum sit quam Divinus Domini Amor erga universum genus humanum, de quo ita apud Evangelistas, Jesus accipiens panem, et benedicens, fregit et dedit discipulis, et dixit, Accipite, comedite, hoc est corpus Meum, Matth. 26:26, Marcus 14:22 ¹ , Luc. 22:19;

‘hoc est corpus Meum’ dixit de pane quia per ‘panem’ etiam significatur Divinus Amor, n. 276, 680, 2165, ² 2177, 3464, 3478, 3735, 4735, 5915;

[5] Divinus Amor per corpus Domini etiam significatur apud Johannem, Dixit Jesus, Solvite templum (hoc), in tribus tamen diebus exsuscitabo illud ... sed Ipse loquebatur de templo corporis Sui, 2:19, 21;

‘templum corporis’ est Divinum Verum ex Divino Bono; quod ‘templum’ sit Dominus quoad Divinum Verum, videatur n. 3720: et quia corpus in supremo sensu est Divinum Bonum Divini Amoris Domini, inde omnes qui in caelo sunt, dicuntur esse in corpore Domini.

[6] Quod corpus Domini sit Divinum Bonum, constat quoque ab his apud Danielem,

Sustuli oculos meos, et vidi, ecce vir unus indutus linteis, cujus lumbi cincti auro Uphazi, et corpus ejus sicut tarshish, et facies ejus sicut aspectus fulguris, et oculi ejus sicut faces ignis, et brachia ejus et pedes ejus sicut splendor aeris laevigati, et vox verborum ejus sicut vox multitudinis, x (5, ) 6; per ‘aurum Uphazi’ quo cincti lumbi, per ‘aspectum fulguris’ qui faciei, per ‘faces ignis’ quae oculorum, et per ‘splendorem aeris’ qui brachiorum et pedum, significantur bona amoris; quod ‘aurum’ sit bonum amoris, videatur n. 113, 1551, 1552, 5658; quod etiam ignis, n. 934, 4906, 5215, et quia ignis, etiam ‘fulgur’; quod ‘aes’ sitbonum amoris et charitatis in naturali, n. 425, 1551; per ‘tarshish’, sicut apparuit reliquum corporis, nempe corpus medium inter caput et lumbos, significatur bonum charitatis et fidei, est enim tarshish lapis pretiosus fulgurans.

Imibhalo yaphansi: