1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Imibhalo yaphansi:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

3187. ‘Et hereditet semen tuum portam osorum ¹ tuorum’: quod significet regnum spirituale Domini ex conjugio boni et veri in Divino Humano cui regno charitas et fides, ubi prius malum et falsum, constare potest ex illis quae supra n. 2851 dicta et explicata sunt, ubi fere eadem verba. Quod ‘semen’ sint illi qui vocantur spirituales, ita in sensu universali omnes qui constituunt regnum spirituale Domini, seu quod idem, ipsum illud regnum, constat ex significatione ‘seminis’ quod sit charitas et fides, de qua n. 1025, 1447, 1610, ² 1940, proinde illi qui in charitate sunt per fidem, qui quod sint spirituales, videatur n. 2088, 2184, 2507, 2708, 2715, 2954; quod illis charitas et fides ex conjugio boni et veri in Divino Humano Domini, ita illis inde salus, n. 2661, 2716, 2833, 2834.

[2] In Ecclesia Antiqua erat hoc votivum sollemne virgini desponsatae cum nuptum iret, nempe ³ , ‘Sis in millia myriadis, et hereditet semen tuum portam hostium seu osorum tuorum’; at sapientes ibi per illa verba intelligebant spiritualia, nempe cum intraverint in conjugium boni et veri, hoc est, cum regenerati, quod tunc bona et vera in millia myriadis, hoc est, in immensum fructificarentur; et quod charitas et fides succederet loco ubi prius malum et falsum: at vero cum Antiquae Ecclesiae sapientia exspiravit, tunc non amplius sensum spiritualem inde capiebant, sed prorsus mundanum, nempe quod posteritas innumerabilis fieret, ⁴ et illa occuparet et hereditaret terram gentium; Jacobi posteri prae reliquis ita illa intellexerunt, seque confirmabant ex eo quod non solum creverint in immensum, sed etiam hereditaverint terram, quae illis erat porta hostium eorum; non scientes quod omnia haec repraesentativa essent, nempe repraesentativa regni caelestis et spiritualis Domini, et quod inde expulsis malis et falsis succederent loco eorum bonum et verum; quod luculenter constabit quando, ex Divina Domini Misericordia, repraesentativa illa aperientur:

[3] in particulari, nempe apud unumquemvis hominem qui fit regnum Domini, ita quoque se habet: is antequam illud ⁵ fit, seu regeneratur, interius non est nisi malum et falsum, etiam infernales et diabolici spiritus occupant illud quod vocatur ‘porta’, de qua n. 2851; at cum is fit regnum Domini, hoc est, cum regeneratur, tunc mala et falsa, seu quod idem, infernales et diabolici spiritus inde expelluntur, ac intrant ⁶ bonum et verum, ac locum illum hereditant; conscientia ⁷ boni et veri tunc ibi est: sicut in particulari, ita quoque se habet in communi. Inde nunc patet quid per illa verba in sensu interno ⁸ intelligitur.

Imibhalo yaphansi: