5292. ‘In septem annis abundantiae annonae’: quod significet quae insinuata sunt illis temporibus cum multiplicata vera cum bonis, constat ex significatione ‘annorum’ quod sint status, et inde quoque tempora, de qua sequitur; et ex significatione ‘abundantiae annonae’ quod sit multiplicatio veri, seu multiplicatum verum, de qua supra n. 5276, 5278, 5280; hic itaque multiplicata vera cum bonis, quia vera non sunt aliquid nisi cum bonis, et vera non reconduntur in interiore homine, ¹ de qua re mox supra n. 5291, nisi quae conjuncta bonis. Quod ‘anni’ significent non solum status sed etiam tempora, est quia ‘anni’ in sensu interno significant integros status, hoc est, integras periodos a status principio ad finem; hae periodi non aliter exprimi possunt quam per tempora, nec aliter capi ab illis qui in tempore sunt quam sicut tempora; quod anni et dies sint et status et tempora, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2906.

脚注:

461. Att människan, när hon övergår från den naturliga världen till den andliga, vilket sker, när hon dör, tar med sig allt sitt eller vad som tillhör henne som människa utom sin jordiska kropp, har genom mångfaldig erfarenhet blivit mig visat. Ty när människan inträder i den andliga världen eller i livet efter döden, är hon i en kropp liksom i världen. Till utseendet är det ingen skillnad, eftersom hon inte känner och ser någon skillnad. Men hennes kropp är andlig och sålunda avskild eller renad från jordiska ting, och när det andliga vidrör och ser det andliga, är det alldeles som när det naturliga ser och vidrör det naturliga. När människan blivit en ande, vet hon därför inte annat än att hon är i sin kropp i vilken hon varit i världen, och följaktligen vet hon inte att hon har dött. Människoanden kan också glädja sig åt att ha varje yttre och inre sinne som han fröjdat sig åt i världen. Han ser som förut, hör och talar som förut, har också lukt och smak, och när han vidröres, förnimmer han det med känseln som förut. Han eftersträvar också, önskar, begär, tänker, reflekterar, påverkas, älskar och vill som förut; och den som finner ett nöje i studier läser och skriver som förut. Med ett ord, när människan övergår från det ena livet till det andra eller från den ena världen till den andra, är det som om hon skulle gå från ett ställe till ett annat, och hon för med sig allt som hon äger i sig som människa, så att det inte kan sägas, att människan efter döden, som bara är den jordiska kroppens död, har förlorat något av sitt. Det naturliga minnet för hon även med sig, ty hon behåller allt som hon i världen hört, sett, läst, lärt, tänkt från sin första barndom ända till livets slut. Men då de naturliga ting som är i minnet inte kunna reproduceras i den andliga världen, så slumra de, såsom fallet är med människan, när hon inte tänker från dem; men de framkallas dock åter, när det behagar Herren. Om detta minne och om dess tillstånd efter döden skall emellertid strax sägas mer i det följande. Att människans tillstånd efter döden är sådant, kan en sinnlig människa alls inte tro, eftersom hon inte fattar det. Ty en sinnlig människa kan inte tänka annat än naturligt även om andliga ting. Därför säger hon, att det som hon inte förnimmer med sina sinnen, det är, ser med sin kropps ögon och vidrör med sina händer, inte finns, såsom man läser om Tomas (Johannes 20:25, 27, 29) Hur den sinnliga människan är beskaffad, kan ses ovan (nr 267 och i noterna där).