2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Примітки:

4807. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM OCTAVUM

Ante caput praecedens, n. 4661-4664, inceptum est explicare quae Dominus apud Matthaeum 25:31 ad fin: locutus est de judicio super bonos et malos, qui ibi vocantur oves et hirci; quis sensus internus illorum verborum est, nondum explicatum est, sed nunc ante hoc et aliquot ¹ sequentia capita, explicandum venit; et inde constabit quod per ultimum judicium ibi non intellectum sit ultimum tempus mundi et quod tunc primum resurgent mortui et congregabuntur coram Domino et judicabuntur, sed quod intellectum sit ultimum tempus cujusvis qui e mundo in alteram vitam transit, tunc enim est judicium ejus; hoc judicium est quod intelligitur. At quod ita sit, non apparet ex sensu litterae, sed ex sensu interno; quod Dominus ita locutus sit, est quia per repraesentativa et significativa locutus est, sicut ubivis alibi in Verbo Veteris et ² Novi Testamenti; loqui enim per repraesentativa et significativa, est loqui simul coram mundo et coram caelo, seu coram hominibus et coram angelis; talis loquela est Divina quia universalis, et inde est propria Verbi; quapropter qui in mundo sunt et non nisi quam mundana curant, non aliud ex his quae Dominus de ultimo judicio locutus est, capiunt quam quod resurrectionis tempus simul erit omnibus, immo quod Dominus tunc sedebit super throno gloriae et dicet ad congregatos secundum verba ibi ³ ; at qui caelestia curant, illi sciunt quod tempus resurrectionis sit cuivis ⁴ cum moritur, et quod Domini verba ibi involvant quod unusquisque secundum vitam judicabitur, ita quod unusquisque judicium secum ferat, quia vitam.

Примітки:

5962. ‘Et dimisit fratres suos et iverunt’: quod significet occultationem, constat ex significatione ‘dimittere’ quod sit removere a se, consequenter non magis sic praesens esse apud illos; et a significatione ‘ire’ seu abire quod sit vivere, tum vivere remotius, ut et relinquere, de qua n. 3335, 3416, 3690, 4882, 5493, ¹ 5696, ita est occultari. Quod nunc de remotione a caelesti interno, et sic de ejus occultatione, agatur, constat a sequentibus in sensu interno.

[2] Qui non scit quomodo se habet cum statu vitae spirituum et angelorum in caelis, nec scire potest cur nunc agatur de occultatione veri et boni, cum mox prius ² fuerant in luce eorum; status ille in caelo est quod spiritibus et angelis sint mane, meridies et vespera, tum diluculum, et iterum mane, et sic porro; mane eorum est cum Dominus praesens est et illos manifesta felicitate beat, ³ sunt tunc in perceptione boni; meridies est cum in luce veritatum sunt; et vespera cum ab illis removentur, tunc apparet illis quod Dominus remotior sit et ab illis occultatus; has vices omnes qui in caelo subeunt et percurrunt, aliter non possunt continue perfici; inde enim illis relativa, et a relativis perfectior perceptio, quoniam inde sciunt quid non felix, ⁴ quia inde sciunt ⁵ quid non bonum, et quid non verum.

[3] ⁶ Quod admiratione dignum, est quod nusquam unus status ⁷ sit prorsus similis alteri in aeternum; tum quod unus spiritus et angelus non similes status mutationes percurrat ac alter, ex causa quia ⁸ unus non est alteri prorsus similis quoad bonum et verum, sicut nec unus homo alteri quoad faciem; sed usque Dominus ex variis illis unum facit; canon ⁹ communis est quod omne unum, in quo aliquid quale, ex variis existat, quae in unanimum tale ¹⁰ ut per harmoniae consensum rediguntur, ut appareant omnes sicut unum; ¹¹ unum inde seu unio in caelis fit ¹² per amorem et charitatem; videatur etiam n. 3241, 3267, 3744, 3745, 3986, 4005, 4149, ¹³ 5598.

[4] Occultatio quae significatur per quod ‘Joseph dimisit fratres suos, et iverunt’, in Verbo vocatur vespera, quae tunc est apud angelos cum non percipiunt Dominum praesentem, est enim in caelo continua perceptio ¹⁴ Domini; cum in ¹⁵ statu non perceptionis sunt, tunc non afficiuntur bono nec vident verum ut prius; hoc angit illos, at brevi post venit diluculum, et sic mane.

Примітки: